pratbubblan.blogg.se

Nu äntligen. Äntligen kan jag skriva så det redan flagnande nagellacket ryker och tangentbordet tar fyr.

När mina negativa tankar tog över källan till inspiration, självförverkligande och livsbejakande stunder – så insåg jag att det var dags att viska på de förbipasserande, ta tag i situationen och nu tacka de som hjälpt mig upp från geggamojjan.

Under semestern har jag haft fulla rullar med skrivarkursen som jag fick av mina vänner i födelsedagspresent. Jag har nött och stött under tiden jag ägnat mig åt kursen. Den har skapat mest frustration, men även nya källor till inspiration och gett mig en hel del nya insikter. Om mig själv. Jag vill kunna så himla mycket. Lära mig ännu mera. Vara självkritiskt utan att bli självhatisk. Utveckla mitt språk. Bli en författare. Inte heller bara detta. Jag vill finna en universell inspiration. Ett lugn. Utforska okända marker. Och helst av allt ska det ske på en och samma gång. Tiden att skriva räcker inte till. Så jag blir stressad. Så den har varit svårt. Riktigt svårt. Men samtidigt mycket bra! Samtidigt som jag ägnade dagar åt en kurs som varit som en skänk från ovan – så skrek omvärlden på mig, att jag måste stressa ner. Följa ett lugnare tempo och ägna mig mera till affirmationer som är fyllda med självutvecklande meningsfraser. Och jag orkade inte ens stava till ordet affirmation. Så trött var jag på allt.

Det har varit en tuff match. Kanske den tuffaste jag stått mitt uppe i. Utan boxningshandskar och utan en tydligt markerad krigszon. Ena stunden kändes det som att mitt skrivande var min största utmaning. Nästa var det jobbet. För att slutligen landa i min ekonomi. Jag stor inför tusenfaldiga utmaningar. Trotts att jag egentligen inte ens hade behövt ställa mig i positionen till försvar. Något jag ser mig göra mer och mer.

Jag behöver lära mig att ge efter. Släppa taget och ge upp i matchen jag tror mig befinna mig i. Jag behöver inte hävda min rätt på det sättet jag försöker just nu. Jag vet precis hur jag ska kunna avväpna mig själv och mina inre fienden. Det är bara till att kasta in handduken. Säga tack för en god match – men nu ska jag boka om en flygbiljett, packa ner laptoppen och avveckla det här vapenkriget oss emellan. För jag behöver inget inre mentalt krig. Vad jag behöver är att ta mig själv på allvar och därav ta mina dröm på allvar.

Jag slits ofta mellan det intellektuella och det kreativa sinnet. Mellan möjligheter och omöjligheter. Jag vill inte fastna i destruktiva tankemönstren, eller i föreställningar om att bara vara en tänkare och ingen do:er. Samtidigt som jag ÄR en drömmare och en människa med oändlig fantasi. Där overkliga scenarion kan ske närsomhelst och där morgondagen kan innebära något livsomvälvande. Dessa befriande föreställningar om mig själv fightas med bilden av att jag mår bra av trygghet och stabilitet. Balans. Rutiner. Ordning. Och reda. På torp-helvetet.

Så varför tillåta dessa krafter att ha sitt påhittade slagsmål? Varför ägna dagar och timmar under lediga stunder, med att trycka ner mig själv i skorna och hela tiden säga till mig själv att jag är en mes? Det hjälper föga mycket. Det hjälper ingenting faktiskt. Så det var dags att göra något åt saken. Ta tag i det dolda snacket. Det som inte kommer fram i samtalen. Det som döljs av nybakta frallor, nybryggt kaffe och snacket kring hur vädret varit sista dagarna. Alltså. Jag behövde träffa med vännerna och rota i det som verkligen försiggick i min planet. Sagt och gjort. Med en stor portion nakenhet och rädsla för vad jag skulle dra igång inom mig själv så la jag allt på bordet till vännerna. Jag behövde deras stöd, råd och tålmodighet i den totala förvirring som jag var mitt uppe i. ”Snälla stå ut med mig, och ännu mera snälla: finns där för mig oavsett vad jag gör åt saken.” , var saker jag tänkte medans jag bollade idéer i solstänket. Samtidigt som jag krampaktigt höll i kaffekoppen vars innehåll fick mig att pladdra på, trotts skräcken det medförde.

 

Tid för reflektion fick följa. Tid för vakna nätter. Tid för förändring. Och tid för kraft som samlade ihop sig.

 

Efter tagit den berömda tjuren vid hornen, sett en blodröd måne förstora sig själv och drömt om fladdermöss – så kände jag hur kraften stigit. Ända inifrån. Det var dags. Förändringarnas tider. Do it-time.! Som jag längtat! Med skräckblandad förtjusning vände jag ryggen åt mina fienden. Började nonchalant gå därifrån, svingade mina höftkulor så de nästan gick ur led. På insidan höjdes pulsen och endorfinerna började tillverkas inne i blodomloppet. De bubblade i mig likt kolsyra och behövde utrymme för att svämmas över. Jag kände mig katastrofalt fantastisk!

Jag har nu tagit ett steg mot en förändring. En förändring som ska skapa inspiration, kraft och glädje. Två månader på en varm ö. Med en laptop, en flarra av det bästa vinet, i skuggan av en palm, i behaglig värme, på kullerstenarna och med direktkontakt med mitt inre flöde, ska jag förverkliga min stora dröm – att skriva en bok.

Detta är min livs största utmaning. Glöm svåra hjärtesvek, nattliga samtal som ballat ur och flyttlådor som ska fraktas under besvärliga väderförhållanden. Att få ihop ett livsprojekt är ingen baggis. Det är en utmaning. En utmaning som jag känner är väl värd att få mina sista naturligt bruna hårstrå, att få lov att lossna från skalpen för. Det finns hårfärg på supermarkets.

Att komma fram till beslut som kommer att ändrar din livssituation - är förbaskat svåra! De ställer allt på sin spets. Oftast tryggheten. Vare sig det handlar om att köpa ett hus, flytta till Spanien och påbörja sin dröm där under några månader eller lämna sin livs kärlek. Det är många tårar på kinderna, många vakna nätter och minst lika många desperata försök till råd från omgivningen – som egentligen i slutändan är ett beslut du själv måste fatta. Det finns ingen säkerhet eller garantier. Ingen kan ge dig dessa. Bara glöm det. Banken kanske får ta ditt hus. Kärleken kanske aldrig kommer igen. Och resan till Spanien kanske slutar i två månader av häng på hotellbaren, där du blivit tokförälskad i bartendern? Och boken blir aldrig skriven. Vem vet! Ingen. Det finns som sagt ingen som kan ta bort all osäkerhet. Ingen superkraft kommer ta fram stora suddgummit och bädda in dig i en förutsägbar trygghet för all framtid. Det är då. Det är då det gäller att satsa. Lita på känslan. På sig själv. Och satsa på det du vill och faktiskt kan. Det du har förmågan till men där dina inre fienden hittat anledningar under flera år att skjuta upp dina drömmar. Ingen, verkligen ingen, kommer att tacka dig på ålderns höst för att du aldrig vågade.

 

Jag är verkligen inte den som skriver historier om människor som ändrat sina vägar och provat något nytt. Troligtvis för jag aldrig kunnat definiera mig med någon av dom. Räddharen från Gränum. Hon som väljer ett fast arbete, stabil inkomst, samma matvaruaffär med samma innehåll i Coop kasen på måndagar. Hon som alltid tar samma promenadstig till gymmet på kvällarna, för där är vägarna upplysta. Jag har länge nu känt en tristess. En tristess som dessutom dödar inspirationen. Jag behöver nya influenser och jag förstod under min semester att genom ignorera detta faktum, tar jag också kol på min inre själ. Jag behöver något nytt. Bryta gamla mönster så att nya världar kan uppstå.

 

Det må låta mäktigt och präktigt. Som något man läser sanna inspiratörer, författare, artister, konstnärer och filosofer spy ut i sociala medier och ända in i självaste brevlådan där du bor. Men det är detta jag stått mitt uppe i. Med geggiga gummistövlar mitt ute på en päråker har jag stått. Nersjunken i leran och svårt för att ta mig därifrån. Stått på min plats och tittat efter någon som kan se mig. Hjälpa mig. Och tala om för mig vad jag ska göra. Alla som har passerat har glott med sin undrande ögon och ställt sig frågan varför jag stått där, och glott tillbaka. Men så en dag där en förbipasserande kom, viskade jag efter den. Bad om både råd och styrka att komma ur den där skiten. Det tog inte jättelång tid innan leran blev till gräs och hela jag var omsvärmad av hjälpsamma figurer i form av vänner, kolleger och familj. De som hjälpte mig byta plattform att stå på. Jag gick från en paralyserad och självömkande dyngbagge till en fullt sprittande ko på grönbetet - likt en vårdag i maj! Hoppade rundor och klappade i händerna. Lite i smyg och lite på låtsas. För helvete vad det har skrämt mig! Lika mycket som det har befriat mig. Att plötsligt ha gjort ett val. Stått upp för mina drömmar, slått ihjäl mina hjärnspöken och visat dom att det är jag som bestämmer – inte dom. Som att komma undan med mord i sinnet!

 

Såhär en vecka efter tagit ett beslut som ska få mig att jaga flygbiljetter, en inspirerande lägenhet i Spanien och enkronor att vända på – så är jag redan mer fylld på energi och positiva tankar än på mycket länge. Det ska ske. Och det ska ske i rappet. Nästan.

 

Det är självaste impulserna som jag vet ger mig mest i livet. När jag bokar flygbiljetter till Kiruna, planerar en cykelresa till Borlänge under svåra väderförhållanden eller kysser en man från Haiti på någon bakgata i Barcelona. Det är då jag känner mig som mest levande. Fri. Och galet inspirerad. Det är då jag kan hamna i ett flöde som sätter samman kapitlen av ett liv som kantrats av både ilska, sorg, motgångar, medgångar, gapskratt, oförglömliga kärlekar och drömmar om en kreativ och skön framtid. I detta fallet måste jag hejda impulserna lite. Men endast så lite som är nödvändigt. För utan att tappa nyfikenheten och glädjen - så krävs det ett samarbete med den intellektuella hjärnhalvan. Jag kan inte bara kasta mig på planet och vara där nu, nu, nu. Jag måste vänta. Åtminstone några månader. Tills dess att enkronorna kan bli till sedlar och sedlarna kan bli till flygbiljetter och dubbel hyra. Jag fullkomligt älskar utmaningen av spara pengar. För jag är riktigt, riktigt dålig på det. Under tre och ett halv, snart fyra år – med fast inkomst varje månad har jag sparat noll och ingenting. Jag är på så sätt en livsnjutare, idiot och en genuin slösare. Däremot något jag har gjort, som gör detta möjligt för mig – är förmågan att spara på semesterdagar med full betalning. Jag plockar och krama ur det sista jag har för att leva en dröm jag haft hela mitt vuxna liv. Med all rätt. Med all rädsla i världen. Med allt mod min kropp förmå sig att skänka mina nervösa och exalterade sinnen.

 

När papperna på önskad ledighet var ifyllda, inlämnade och kopierade – ringde jag min vän. Exalterat till max sjöng jag ut mina endorfiners rush genom kroppen. - JAG GJORDE DET! , skrek jag. Och inte blev det sämre av att jag hade allt stöd i världen från både kolleger och chefer. Och alla mina fantastiska vänner. De som på ett tålmodigt, smart och varsamt sätt har följt mina inre fienden - ända in i döden. Hjälpt till med både spadtag och en värdig begravning för dessa. De har varit minst lika glada för min skull, som jag själv. Ibland tror jag ännu mera. För de har sett. De har sett hur mycket jag behöver detta. Inte längre behöver de skåda en lika frustrerad, ledsam och melodramatisk Sara. Jag kommer tacka dom för resten av mitt liv. I form av besök, långa kaffe-rep, delad glädje och sorg – men kanske framför allt genom att alltid finnas där för dom – liksom de gjort för mig.

 

Så till alla Er som stått pall och pushat – oavsett om det varit nattliga samtal där jag stått mitt i dimman, eller om det varit dagar med tårar vid havet, kvällar i soffan till tonerna av skön musik, eller under långa bilturer, så säger jag tack. TACK för begravningsceremonin vi tillsammans anordnade till alla mina fienden i boxningsringen - och tack för den glädjen som jag nu kastar in handduken med!