13:47:23
My B-day. Not A-day. B-day - på riktigt. En B-dag.
Det är min födelsedag idag. Det skulle vatt den bästa dagen på väldigt länge var min förhoppning.
Glöm det. Reallity kicked in.
Jag har alltid vatt kär i kärleken. Trott på den. Romantiserat den. Hyllat den. Gjort den till något av det bästa som finns. När den funnits. Jag menar inte kärleken till din bästa vän, din far eller mor, katt eller bror. Nej kärleken till exempelvis en kille. Eller för den delen - en tjej. Den kärleken. Den typen av kärlek som ingen garanti kan sättas på. "Garanti på kärlek." Det lät ju fel. Men faktum är att dom flesta kommer alltid känna kärlek för sin mor och sin katt. Förutom när den hoppat upp på matbordet och slickat i sig all mjölk. Då kanske kärleken till den möjligtvis tryter, samtidigt som du ryter. Nej vad jag pratar och försöker komma in på är - Kärleken som vi ger till någon - och som kan avfärdas lika fort som du öppnat dörren till den. Den sortens kärlek som är helt baserad på ett villkor. Att den är ömsesidig.
Den typen av kärlek.
För vad gör vi när orden: "Jag är inte lika kär i dej längre." kommer till oss. Jag vet inte. Faktum är att du kan inte göra så mycket. För man kan ju aldrig forcera fram en kärlek. Den ska ju finnas där av sig själv, annars finns den ju inte. I det läget finns det inget som du kan säga. Som han kan säga - som gör saken bättre. Som gör att hjärtmuskeln som knöt sig och slutade slå i den stunden, plötsligt hoppar till av glädje och gör dej glad igen. Nej det är bara att ta det. Ta det för vad det är. Så jävla jobbigt. Så jävla trist.
Det finns massa saker som rusar fram i kroppen i detta ögonblick. Sakerna är känslor. Känslor du aldrig känt för denne personen förut kanske. Ilska. Frustration. Ledsamhet. Lite ilska till. Och en stor portion besvikelse. Du börjar bete dej på ett sätt han kanske allri sett dej göra förut. Du är iskall i din mimik. Inte en ryckning i mungipan han ska få skymta. Nej minsann. Då är det klippt. Du drar på dej Stolthets-munderingen lika snabbt som soldater reser sig från sängskanten och gör givakt, när en regementschef kommer inrusande.
Stolthet att inte ge honom en enda tår. För att visa honom hur han sårat dej. Hur han mentalt sparkat en fotboll rakt i magen på dej och tagit ifrån dig all din luft. Hur du vill kippa efter andan och börja storböla men vägrar göra det - och istället håller ihop. Hålla känslorna i schack. Be cool. Han ska inte få se hur illa han gjort dej med dessa ord. Han går. Du sitter kvar. Du vet inte i vilken ände du ska fortsätta. Ringa en vän? Ringa honom? Åka till Kastrup och ta första bästa flyg till Nånstans-i-stan och där slicka dina sår? Du börja fundera på simpla och klassiska lösningar. Dricka ngt som får kroppen att kittla till, och som bedövar hjärnans femtielva olika impulser och idioti funderingar. Däcka i sängen och vakna dagen efter. Enkelt. Enkla metoder för att fly undan känslorna som kokar liksom värsta gejsern inom dej. Dagen efter så slår det dej varför du har huvudvärken från helvetet och telefonen har tjugo missade samtal från dina vänner. Du blev dumpad dagen innan och flykten är över. Du måste nu fejsa det. Och med en baksmälla dessutom. Jag kan nu klassa denna metod som den sämsta nånsin. Alla dar i veckan - helt klart sämta metoden nånsin. Nu är den beprövad och lagd på hyllan för "Riktigt dåliga stratergier när han dumpat dej."
Tänk att jag en gång i tiden var en sån som missbrukade mina vänskaps relationer. Detta är verkligen inget jag är stolt över att skriva.Jag kunde träffa en kille. Kila stadigt med honom i kanske två till tre år. Sen när det började knaka i fogarna - läs knogarna. Ja, då hade jag mer eller mindre ingen vän att ringa. Jag fick livets stora läxa. Utan vänner - så får du ta dej ur skiten på egen hand. Du har själv bäddat den sängen du ligger i. Jag var i för sig ung då. Men fortfarande helt ofattbart korkat att ge upp sina vänner för en kille. Idag å andra sidan är jag rikare än ett bergstroll på småsten. Jag har så underbart vackra vänner som finns där i alla lägen. Och jag vill tro att jag är där för dom i deras nödsituationer. När exit-skylten slutat lysa grönt och dom inte kan hitta ut ur sina mörka grottor som försöker sluka dom levandes. Då vill jag tro att jag är där med både neon lampor, fyrverkerier och spot-lights. Jag kanske inte kan hjälpa dom komma ut ur grottan alla gånger - men jag kan lysa upp skiten så att vi kan sitta och snacka där inne i grott-möget.
Så vad tror ni är en bra strategi när killen som du precis hyllat framför din åttiotvå-åriga mormor, tar och dumpar dej samma dag? Jo du ringer dina vänner. Du gråter. Du svär av dej. Kalla honom fula ord. Ber om svar som dom inte kan ge dej - men som dom ändå hör dej fråga. Du gråter lite till. Du träffar dom och pratar sönder situationen och relationen som du haft med killen - tills dess att det bara återstår fragment och ännu fler osvarade frågeställningar. Men du har någon att prata med. Som lyssnar och som faktiskt står ut med hela dej. Hela din hopplöshet och ledsamhet.
Det du inte ska göra förutom det jag var inne på tidigare - det är att ringa honom kl 05.00 en fredagnatt/lördagsmorgon - för att du vill ha svaren då. Tro mig det blir inte bättre. Trotts att han är snäll i telefonen. Ödmjuk och sådär hemskt "gulligullig". Som du just då saknar mest av allt. Han är fortfarande inte mer kär i dej för att du ringer och vill ha svar på oändligt många frågor. Nu kanske du får svar på några av dom. Men vännen - det kommer inte att göra dej gladare. Bara mer ledsen. För han är som sagt - fortfarande inte kär i dej. Kanske mer troligt att han är gäspig och trött på dej. Jag gjorde ju detta som ni förstår. Jag slängde även in sånt som jag sedan svor att jag aldrig skulle erkänna för någon att jag hade gjort. Sa till honom vilken fin kille han var och är trotts allt. För sån är jag. Jag har så jävla svårt att vara arg på människor. Absolut i stundens hetta och efterföljande dag. Men sen kommer det dåliga samvetet att jag har trash-talkat honom. Så jag var tvungen att "pay up my bad guilt". Helt utan effekt såklart. Han blir som sagt inte mer kär i mej för det.
Glöm det.
Så vad vill jag komma med denna otroligt utdragna text om kärlek utan garantier. Inte sjutton vet jag. Jag vet att hjälper mig att skriva. Det är en strategi det också. Att skriva av sig. Sätta ord på allt. Göra något vackert av allt det fula. Få andra att förstå varför du inte är ute på revj under din födelsedag. För rejv har det vatt i 48 timmar nu - och jag är trött på flykten. Nu ska jag bita i detta sura äpplet. Ta det för vad det är. En dumpning. En jävligt jobbig grej. Men hålla hårt i vännerna som hör av sig. För utan dom - kommer jag aldrig komma över hjärtevärken. Och om killen som dumpat mig kommer över denna texten - så får jag väl bara tacka & bocka för inspirationen -att skriva en hel kärleksroman när jag åker på Ö-luffen i Grekland till hösten.
En sak till! "Egenmäktigt förfarande". Boken som avslöjar vilken jag allra minst i hela världen tänker bli som. Läs den! Good shit!
Be safe. Kram från födelsedagsbarnet Sara