pratbubblan.blogg.se

2016-08-14
17:31:00

När mina principer på Coop sviker - och jag tro mig blivit expert på singellivet haha

 

 

How to be single, and shit.

 

Jag står inne på Coop Forum i Karlshamn. Jag har precis bestämt mig för att bara köpa ett sexpack ägg och en liter mjölk och lämna affären lika rik som jag var innan – det vill säga inte alls. Jag har verkligen inte råd att just nu slänga pengar på skit. Hur målmedveten jag än var och med blicken djupt fastlimmad i golvet när jag gick förbi blommorna (som jag lätt faller offer för, speciellt nu på hösten när jag tycker att allt ska vara orange, brunt och grönt) så kunde jag INTE låta bli att lyfta huvudet när jag passerade filmhyllan. Med de senaste realeserna. Jag tvingar fotstegen att trampa vidare. Nästa lockelse – ljuslyktor. Höstiga och vackra.

Nästan så det skrek från dom: - KÖP OSS!

Jag stannar upp. Det är bara några meter kvar, bort till mejeriet. Jag KAN ta mig dit. Jag KAN. Men tackvare någon utomjordisk kraft (eller mina värdelösa principer i affärer) så vänder liksom hela kroppsbyggnaden riktning. Jag går snabbt bort till filmhyllan. Greppar snabbt tag i filmen som jag skymtade i förbifarten bara sekunderna innan. Jag läser inte ens hela titeln – för jag VET att denna måste jag ha hem. Idag. Inte imorgon. Idag.

Jag bokade in mig på biovisningen av den när den hade uppvisning på diverse bioskärmar Sverige runt – för några månader sedan. Minns att det var strax efter jag kommit hem från Fuerteventura. En riktig pepp-film för oss singlar tänkte jag då. Tänkte detsamma nu när den i ett demonstrativt grepp placerades mellan min höger arm och klämdes fast mot min kropp. Min. Bara min.

 

How to be single. Titeln på filmen som nu orsakat värsta skrivar hybrisen. På omslaget fyra kvinnor i 30-40 års åldern. Uppenbarligen singlar. Uppenbarligen en rolig film då Rebel Wilson spelade en av huvudrollerna. Det kan ju inte bli fel detta, tänkte jag. Kommer hem. Kastar den nästan in i dvd-spelaren och trycker play. Okey. Inte play direkt. För först var ju maskineriet tvunget å kärva och jävlas med mig. Men efter besegrat avsaknad av både ljud och bild, så uppenbarade sig meny-valet och jag kunde ivrigt trycka play. Välplacerad i soffan och nöjd över hur jag valt att spendera nittionio kronor så lät jag ögonen smekas och skrattet klucka.

 

Igång rullade en historia om fyra kvinnor i olika situationer i sina liv. Alla singlar. Alla i jakt på kärleken:

En som frenetiskt var tvungen att hitta den perfekta killen. Hon som förde statistik över hur stora oddsen var att springa in i en ogift hetrosexuell man i New York – utan barn och villig att ingå ett äktenskap inom ett år.

Sen hon som bara ville uppleva singellivet. Hon som lämnade sin kille och allt för att dra ut på stan, svepa drinkar och ville uppleva hur det var att vakna upp i främlingars sängar.

Sedan hade vi hon som varit singel länge, och tog vara på varenda tillfälle att ha kul med den statusen.. Hon dansade som om det vore sista dagen på jorden, hivade drink efter drink, hade amazing sex för att vakna utan någon som helst dagen efter ångest.

Slutligen hon som förträngt önskan om att få bli mamma och valde att ta saken i egna händer- och SÅKLART fann kärleken under tiden.

Dessa fyra kvinnor. Så olika. Så lika. Så mycket att lära från. Jag kände så klart igen mig fullständigt. En mix av samtliga. Det var en film för mig. Rolig. Sorglig. Vacker. Skruvad. Och en sån man bara vill se mera av. Och det skrek Hollywood över den – och vem faller hårt för dessa, om det inte är jag!?

 

 

Varför kände jag mig som en mix av dessa fyra kvinnor? I vilken shaker har jag doppat min röv för att känna att detta var en film som producerades i Hollywood för något år sedan – bara för att träffa min blick inne på Coop Forum ett år senare? Å få mig att vilja skriva som aldrig förr.

Vilken bländer var jag en sörja i? Vad ledde mig till igenkänningarnas land. Vad?

 

Jag levde under tio år i förhållanden. Tre olika. Väldigt olika. Nästan på pricken lika lång tid i var och en av dom. 3,33333333333 år med dom stannade jag. Sedan sprack det. Av olika anledningar. Gemensamt var dock att jag efter var och en dom ville hitta någon ny att vara med. På direkten. Ville inte vara ensam. Ville inte lära mig hur det var att komma hem till ett tomt hem. Ville inte lära mig hur det var att laga mat till bara sig själv. Bädda en säng bara till sig själv. Eller se en film ensam och skratta åt skämten utan att någon att dela mitt skratt med. Jag ville inte. Jag var fruktansvärt rädd över vad ensamheten skulle göra med mig.

 

Tre år senare. Närmare fyra nu. Så har jag varit singel. Singel. Ensam. I mitt hem. På vinden. I köket. I hallen. I sängen. I bilen. Inne i affären när jag veckohandlat. Och resultatet?

Helt fantastiskt. Jag trodde aldrig när jag och exet gjorde slut att det ens var möjligt att ha så kul på egen hand. När ingen kollade på en, att det kunde vara kul att dansa och sjunga i såssleven samtidigt som såshelvetet kokade över. Jag trodde att det var tvunget att vara någon där som hjälpte mig skrapa bort bränd sås från spisen och beklaga sig över att jag aldrig kunde hålla fokus på det jag gjorde. Men. Det är rätt så jävla angenämnt att tappa kontrollen till en sång som jag nästan kan texten till, skråla högt och gå ner på knäna och skrika refrängen i nått köksredskap. Att spela in små videosnuttar på mobilen och skicka till sina bästa och närmsta vänner. Att dansa till en hip-hop låt framför spegeln och shaka asset som aldrig förr. Ta en dusch, klä på sig sexiga underkläder, måla läpparna röda, hälla upp ett glas vitt, öppna en Tutti-frutti påse och luta sig tillbaka i soffan och bli lullig och glad – HELT SJÄLV. Resa sig upp för att hälla upp en nytt glas, passera spegeln och stanna upp. Gå fram och puta med läpparna och konstatera hur jävla snygg man är då ansiktet skiner av äkta glädje. Eller! Eller sovmorgonarna! De oändligt långa sovmorgorna när man kan skita i allt. Sätta luren på ljudlöst och bara fisa under täcket och nästan inte alls bli generad över hur det kröp en illa luktande doft från syd till norr. För att träffa luktsinnet vid kuddens kant. Det finns många saker att upptäcka att man som singel kan göra. Men härligast av allt är känslan av att vara tillfredställd med att vara med sig själv. Helt själv- en vanlig kväll när mökret faller in, tv:n släcks och huset är knäpptyst. Inte känna paniken forsa i kroppen, utan ett lugn och en förnimmelse av lugn och ro i själen. Den känslan – ovärderlig.

 

 

Den största romantikern är jag. Verkligen. Jag vet att du tvivlar, för du tänker att världens största romantiker inte fiser rundor under täcket, hinkar vin, älskar singellivet och uppskattar ensamheten. Du tänker att världens största romantiker sitter på ett rosa fluffigt moln och skjuter pilar i häcken på alla förbipasserande. Men där har du fel. Denna romantikern har lärt sig ett och annat om vad hon vill ha. Behöver. Och siktar mot. Att jag är den största romantikern har jag alltid ansett. Fast idag mer än någonsin. Varför? För jag vet exakt vad jag (inte) vill ha.

 

Det tar tid att landa efter tre långa förhållanden. Granska sig själv, sina val, sina flyttar, sina arbeten man haft, sina olika drömmar, sina tvivel och sina hopp. Det tar en jäkla tid. Den tiden tar sin skörd av tårar må jag lova. Jag önskar ibland att det fanns en större respekt för den fas som en nybliven singel får gå igenom. När allt som de stod på dagarna innan, plötsligt rykts bort under deras fötter. De ska skapa något nytt. Nytt hem. Nya rutiner. Nytt allt. Själv fick jag vända mig till en mentor för att kunna förstå mig på mig själv och alla de dörrar jag hade gått in och ut igenom – genom åren. Ingen ska tro att det är enkelt. När du kollar dig i spegeln, skymtar större och större rynkor i pannan, spruken hud runt kärlekshandtagen och gula tänder – så är det en sorglig sanning att du ägnade tio år till att ta hand om andra, men aldrig riktigt om dig själv. Åtminstone inte på djupet.

När du väger hundra pannor och kläderna du köpte för några månader sen klämmer redan in skinnet runt midjan. Det gör ont. Inte bara fysiskt, men mentalt. Det är en själv som tagit sig till den gränsen. Där ta hand om sig själv, inte var lika viktigt som att upprätthålla en fasad av att allt var bra och på väg åt rätt håll. Men spegelbilden kan du inte ljuga för. Den talar sitt tydliga språk. Stanna upp, kolla på dig själv. Uppifrån och ner. Är du nöjd med den du ser? Har du behandlat honom/henne med den respekt som du står mitt framför. Jag menar inte att det yttre talar om vilka sår som finnes på insidan. Men att titta sig själv i ögonen och säga att man är en lycklig skit, när hela du vill gå sönder – går INTE. Jo. Det går. För vi kan övertala oss själva att så är fallet. Men innerst inne så vet vi – vad som är och inte är. Precis som vi människor kan titta varandra i ögonen och se ifall vi talar sanning eller ljuger - så gäller denna lag även hemma – på toaletten när vi borstar tänderna. Är jag nöjd med hur jag låtit mig själv bli behandlad av andra, eller behandlat mig själv? Är jag det, eller krävs en förändring?

 

Det värsta jag vet är att gråta och se mig själv i spegeln samtidigt. För där är den. Sanningen. Man mår skräp. Allt är skräp och skräpet stirrar rakt tillbaka på en. Och sällan vill man må skräp. Så då måste man börja va snäll mot sig själv. För det hjälper bara 30 % med vännernas ömsinta komplimanger – så du måste säga dom till dig själv också. Och börja tro på det du säger. En vacker dag blir det din sanning och inte någonannans. Det är magi. På riktigt.

 

Måste man vara singel, någongång? För att klara av ensamheten?

 

Klart man inte måste. Självklart inte. Det finns tusen olika vis att leva sitt liv på. I förjhållande, Gift, sambosar, singlar, en sol och vårare, celibat, i kollektiv, och säkert hundra olika vis till. Och klara ensamheten. Alldeles säkert. Jag utgår bara från mig själv – när jag säger att det är en nyttig period i livet. Speciellt om man som jag – trodde att livet BARA handlar om att starta en familj, bygga ett bo och jobba ihjäl sig. Speciellt om man är som jag, en romantiker som varit villig att bortse från kärleken bara för att uppnå allt det andra. Va tusan! Vem skulle jag vara om jag idag hade haft tre småliv, en villa vid havet, en hund som hette Sam och en garageport bredare än min röv gånger tre.

Men stått utan en kille som älskade mig ömt och från djupet. Vill jag ens veta vem jag hade varit?

 

Jag tror jag hade blivit djupt olycklig. Även om allt det andra stod framför mig.

Jag har inte slutat drömma mig bort till en stuga vid havet, till barn, till husdjur eller en plats att ställa bilen under ett tak. Men. Huset är mindre. Mycket mindre. Kanske en fjärdedel av vad det var förut. Barnen är inga hemmabakade underverk, jag har blivit fosterhemsmamma till en tonåring. Vi har kul tillsammans! Lär oss av varandra och livet. Hunden är vår bästa vän. Han heter dock inte Sam. Jag vet inte vad han heter, men han är min och tonårsungens bästa vän. Vår gemensamma nämnare. Sen har vi garageporten, som är precis så stort att jag får in min lilla svarta pärla där.

 

Vad vill jag säga? Att drömmar kan bytas ut. De kan förändras. Risken är stor när du blir singel att de gör det. Fast en sak ska läggas till i drömmen jag har idag, som jag inte hade då – som inte fanns där i min förra fantasi – att jag är kär. Dunderkär. I en kille. Vem? Vet ej. Men han är lika kär i mig. Vi kysser varann, alltid. Vi kramas mycket. Har galet mycket sex. I, på, under, över, emellan och överallt. Vi skrattar tillsammans. Är mycket utomhus. Sällan framför tv:ns bedövade färger. Vi ses när vi vill och får lust. Kanske bor han med mig. Kanske tog vi beslutet ihop, att bli fosterhemsföräldrar. Kanske bor vi på olika håll, men gillar att vara varandra nära. Jag vet inte. Men han är där. Killen som jag under alla mina singel-år drömde om. Han som tycker om mig för precis den jag är. Med alla mina pros & cons.

 

Denna drömmen kommer att ändras flera gånger. Liksom livet ändras.

Herregud. Senast förrförra veckan köpte jag en tinytajnymini-klänning som bara en nyfödd kan bära. En orange liten söt sak. Helt klart i ett skifte i mina drömmar. Kanske i ett skede just nu, där jag måste våga drömma ordentligt och stort. För vad var det jag sa i förra inlägget. Drömma bör man, annars dör man. Om inte av en iskall snöboll så kanske av en hylla med trettio romantiska Hollywoodfilmer som krashar över huvudet. Haha (true shit, hände för några veckor sedan)

 

 

Att ändra sina drömmar är smärtsamt. I början så odrägligt jobbigt att man kan fylla ett mindre dricksglas med vätska från örngottet. Det gör så satans ont.

 

Julen. Som ett tydligt exempel på hur djupt nere i skorna jag var efter mitt senaste breakup från ett långvarigt  förhållande. Kan det varit 2011/2012? Jag står rakt upp och ner i min nya bostad. Dett är början på decmber månad för ca tre/fyra år sedan iallafall. Nya hemmet, inte ens i närheten lika nära vattnet som det jag hade delat med mitt ex. En fyrkantig historia- mitt nya hem. Kala väggar. Mina gamla möbler som täckte bara några ynka kvadratmetrar av det allt för stora hemmet jag tagit mig an. Opersonligt och trist. Jag bestämmer mig för att julpynta precis som förr. Jag drar fram kartongerna. Tre stora fanskap proppade till bredd och topp, med saker att plocka fram. Jag tror inte jag lyfte upp EN ENDA pryl utan att det knöt sig i magen och där jag fick hålla tillbaka tårarna. Tomtar till förbannelse, julstjärnor, glitter, kulor, sängkläder med snöflingor på och hundratals olika saker att pimpa fram ett juligt hem med.

När jag kom till botten av den tredje lådan, så hittar jag dom. Julstrumporna. Jag köpte dom två jular tidigare. När vi bodde i ettan. Dom är gråa. Varma, fluffiga och oemotståndligt vackra.

 

Jag fullständigt brakar ihop. Kramar sönder de stackars tygstyckerna. Lipar sönder dom mot ansiktet. Svär en ramsa i dom och förbannar dagen jag köpte dom. Hatar att de påminner mig om krossade drömmar och hur nära jag trodde mig varit, att få dom uppfyllda. Jag hänger upp dom. På en varsin sida av sängen. Ställer mig en bit bort och blickar över rummet. Där var det. Mitt framför mig. Ett hem för två. Saker för två. En dubbelsäng – stor nog att rymma både mig och drömmen av två ungar som frågade hur lång tid det var till julafton. Mmm, hela drömmen skulle fått plats där.

Det skiner från julstjärnan i fönstret. Ljuset liksom strålar ut i långa ljusslingor längst rummet och bländar mig, då tårarna lagt en immig ridå framför ögonen.

Jag är tyst. Inte ett ljud lämnar min stela kropp. Håller andan för att hindra en ny strid av tårar. Jag ser hur de vackra julstrumporna hänger stilla vid gavlarna. Hur de plötsligt inte längre symboliserar nått aktuellt men något mycket förgånget. Står blickstilla. Låter tankarna samla sig. De blir mer logiska.

Jag bestämde där och då, att det var dags att släppa taget.

 

Inga fler sms. Samtal om nätterna. Det var dags. Dags att sluta fly. Dags att ta tag i så mycket mer än bara jobbet, turer till vännerna och familjemiddagarna som hållt mig ovanför vattenytan. Jag vatt så illa tvungen att inse – att jag var...just precis: SINGEL!

 

 

Aldrig känt mig så tom som den kvällen. Och samtidigt så fri.

Åren som följde efter det har såklart inte alltid varit lätta. Gått igenom ett hjärtsvek till men reste mig hyfsat fort, för benen jag stod på hade blivit stadigare. Att vara singel. I en stad. Nära till allt. Omgiven av folk. En promenad på tio minuter till närmsta bar/klubb – UNDERLÄTTAR. Jag har fått dansa så mycket under dessa åren att jag vet allt om hur man gnugga skinkor på dansgolvet, drar någon i slipsen och lockar hem dom på en åktur. Jag kan det där med att vakna upp efter ett ytligt men en härlig omgång sex. Jag skäms inte över att skriva detta. Jag har verkligen släppt loss.

Njutit i stunder och inte fällt en tår dagen efter – när jag gjort mina bananpannkakor på egen hand. Jag har mina pronciper: som jag håller på bättre än inne på Coop Forum.

Tex: Jag söker inte kärleken när jag går ut för att festa/dansa med vännerna. Då vill jag bara ha kul. Släppa loss. Jag finner inte kärleken i mitt liv, på en bar, på ett dansgolv eller i rökrutan utanför. Nope. Jag har aldrig ringt en kille som jag bytat nummer med nere på exemeplvis Harrys. Aldrig fortsatt en sms konversation. Aldrig lagt till på facebook. Kanske säger för mycket nu – men tror iaf inte det. I våras kom jag hem med fyra nummer – alla skrev till mig. Jag nollade dom alla.

Varför?

För jag vet vad jag vill ha/söker. Eller vad jag inte vill ha/söker.

Det är en stor fördel med att vara singel. Du kommer på det, efter hand.

 

Du blir kräsen. Ego.

Men akta!

Så du inte blir blind. Kanske står han/hon mitt framför dig. Men du ser det inte.

För du blivit så pass trygg i dig själv att du vill inte riskera den säkerheten och dela den med någonannan. Drabbas av kalla fötter när du har något riktigt bra framför dig. Så akta. När singellivet är som bäst, så har även det sina pros & cons.

 

Jag vill skriva mera. Om hur jag är obotligt kär just nu. Och där det är besvarat. Men ändå lika singel som under senaste fyra åren. Och hur jag bara fullkomligt förlikats med tanken. Kolla bara på mig! Jag trycker dessa tangenter som aldrig förr. Im on fire. For real.

Nu ska jag till en Mia, powerwalka och prata sönder våra liv över en kopp te i hennes soffa!

 

Puss & kram från singel-dam

 

 

 

 

 

2016-08-13
22:31:00

När hösten fann vägen till vinden idag - så noterades allt från snöbollar till omhämmat sex. Beware!

 

 

 

ÅRSTIDERNA

Det vore en ren synd i somligas ögon att läsa och genom vissas öron att höra - att sommaren inte är någons högsta längtan efter. Så som den framställs genom både diverse sociala medier, i dagböcker och över middagsborden så är det DEN specifika årstiden vi alla efter bör längta som mest.

Så när jag skriver att det inte alls är en lika nervkittlande årstid som hösten är för mig, så kanske jag mig med någon inte drar jämt. Fast. Alla årstider har ju sin charm som det så snyggt och korrekt heter. Låt mig svepa dig igenom de fyra årstiderna som vi lär oss om i grundskolan – men som här beskrivs helt och hållet ur min synvinkel. Både vad de betydde igår, idag och kanske imorgon. Men där jag också berättar en del om hur dessa årstider tett sig för mig under detta år....so far! Låt mig måla upp hur jag ser dessa månader som blivit uppdelade i vinter, höst, vår och sommar. Låt mig börja med de två minst charmera...nehj de är alla charmiga, men det finns en som toppar dom alla. På första plats: FRÖKEN HÖST! Därav beskriven sist.

 

VINTER

 

Hej du överjävliga tid. Med blöta strumpor, genomfrystna fingrar och ALLTID slask utanför dörren – jag välsignar dig ej. Jag kan knappt minnas sist jag hade en rent av sagolik vinter som prydde utsikten från ett fönster. En sådan med en meter snö som ligger som ett vitt duntäcke över marken. En riktig vinter. Inte en slask historia där varenda möjliga trottoar är täckt i isiga episoder av snöblask. Jag minns att som liten satt jag redan i oktober och antecknade varsamt i min dagbok, första dagen då snön föll. Det var omkring 1990. Idag, 2016 ska jag vara glad om det är snö alls innan de första vår månaderna på året har trätt in. It`s a sad truth but we must have fucked this planet up – för det är snö i april och inte en jävla decimeter innan dess. Eller så är det jag som målat upp en bild av hur drömskt allt var, när man som liten skit upplevde vintersäsongen i Gränum. Jag minns hur jag gick hem med hounungsvaxljus under armen, första dagen på jullovet. Och marken var bokstavligt talat covered in snow. Like for real. Det var att pulsa genom snön och verkligen lyfta på benen och se upp för plogbilen när den kom farandes. Det var sparken som gällde. En gammal tvättäkta spark-jävel som man kunde kicka rundor på för att ta sig från morsans till affären i lilla Gränum. Det var snöbollskrig på riktigt. Vi, barnen Alvarsson mot grannarna.- Stora fort av snö byggde vi. Vi hamstrade upp med snöbollar bakom våra snömurar och sedan var det fullt krig ute på parkeringslotten. Varenda unge som ville, fick vara med om både mulningar, snö in mellan skinkorna och bygge av diverse snölyktor, gubbar och änglar. Eller när vi smög genom hela gränum till Christophers familjs hus och vi bombade gäststugan på tomten med snöbollar och sprang flåsandes hela vägen hem – för att invänta deras attack! Det var i december. Jag minns. För jag var klart dunderkär i grabben och önskade att istället för att få en snöboll farandes i nyllet – att han skulle leverera en julklapp till mig – å BARA mig! Haha

 

Å julafton. SNÖ! Inte fan kom tomten med sandaler och hawaii blommor runt nacken – som jag gjorde förra julen. Nehj. Det var kängor och lyktan under armen som tog honom igenom vallar av snö. Julklapparna. Varsamt inköpta med en vacker eftertanke. Något som stått på önskelistan till Herr Röd i hela jäkla facet – tomten.

Vintern – när ska jag få uppleva dej igen?

Får väl ta mig till dej – om du ej kan ta dej till mig. Hyra stuga i norr och se till att varenda chokladkopp i stug-fan blir fylld till bredden av kärlek. Jag vill kunna sitta så – som i en amerikansk film (oftast en scen i slutet av rullen) där färglada lampor lyser i varenda vrå och där brasan sprakar och mystofflorna håller paddlorna varma. Där en röd varm tröja håller barmen mysig och glad. Där kärleken sätter sig brevid och kramar mig ömt. Där små kottar öppnar leker med sina klapp...okey kanske inga barn men iallafall rörelser av lycka. Kanske en kotte eller två då. Som leker med sina klappar från toys are us. Ska jag drömma så kan jag lika gärna göra det ordentligt. Haha

Drömsk? Jag? Ha! Lite kanske...men drömma ska man – annars dör man – av en farande och halvtaskig snöboll gjord mestadels på grus. Haha

 

SOMMAR

 

Ja. Det finns så mycket att skriva om denna årstiden att tangenterna kommer att slitas ut. Först och främst är det den största anti-klimax perioden på hela året. Vi laddar. Ja, vi laddar satan. Med fester, bröllop, kalas och festivaler vi ska ”attend to”. Vi fyller tillfällena med marinerat kött, vinkaraffer, picknick-filtar, nyinköpta grillar, senaste musiken på Spotify, strandklänningar och sand mellan tårna. Vi pratar sönder hur vädret är eller ska bli och vara. Vi pratar semester veckor, jämnför varandras olika friheter från jobb och plikt och dansar första semesterdagen ut från jobbet med en stråhatt på huvudet - vare sig det regnar eller skiner sol på våra hjässor. Vi blir som tokiga över att släppas fria. Vi kan fylla dagarna med spontana trippar till stranden. Till vännen. Eller bara sitta utanför våra hem med en flarra vin och harmoniskt följa solen försvinna bakom horisonten. Se hur den sakta sänker sig bakom hus och tak. Eller skogsbrynet. Vi känner oss friare under sommaren - än under hela året. Samtidigt fylls vi av en del ”måsten” – för inte kan man väl dra flip-floppsen bakom sig. Helst ska man ju ta tag i nått storslaget projekt. Typ snickra en altan, angöra en brygga eller länsa överfyllda skåp i varenda rum. Något viktigt måste vi pricka in under semesterveckorna....eller inte.

 

Jag har faktiskt väldigt sällan semester mitt i sommaren – men just i år blev det så, i och med Sandras bröllop. Brukar alltid lägga den i slutet av sommaren – eller rent av efter sommaren. I augusti eller september. Men i år låg den mitt i. Mitt i smeten. Och bättre än så kunde den ej ha legat. Den kantrades av fest på bakgården, två kvällar i rad. En mindre tur ner till Östersjöfestivalen. Ett fantastiskt vackert bröllop på en båt. En bilresa genom halva Norge, längst fjorderna, genom Dalarna och hela vägen ner till Smygehuk. En roadtrip delux. Sedan en vecka i Danmark – i Marielyst. Allt detta inom loppet av tre veckor. Ni kan ju ana tempot.

 

Innan den första festen nere på gräsplätten, med jobbakompisarna var över – så hade jag dukat upp inför nästa arrangemang av champangekorkar som flög i taket. Mitt stackars tak har fått utstå många poppande flaskor denna sommaren! Haha. Efter dessa kvällar tågade jag direkt ner till Malmö. Letade efter en Blå båt som skulle agera festlokal till bröllopssugna vänner till Sandra och Derek som vigdes vid kajens kant. Vackert. Sedan var det en resa till Sveriges mest omtalade gruvstad som följde morgonen därpå. Åka buss. Flyga propellermaskin till Arlanda. Ställa till med ett jävla drama där (en historia för sig) innan jag lyfte med en annan flygmaskin mot Kiruna. Väl där fick jag överraskningarnas Rolls Royce landat rakt i mitt knä. En planerad rutt som skulle ta mig från Riksgränsen till Mo i Rana i Norge till Tärnaby i Storuman kommun, till Mora i Dalarna, till Uppsala utanför Knivsta med nattåget till Hässleholm – för att slutligen slicka hela Skånes kustremsa med min svarta lilla pärla.

 

Jag har haft ohämmade sexuella upplevelser på varenda liten strandrand längst fjorderna i Norge, i stugor både vid Riksgränsen i norr till stuga allra längst i söder. I daländska stugor. På filtar, i sängar, i bakluckor och på badplatser. Skrattat åt komiken i att ha stönat sönder atmosfären i Kåtaviken strax efter man passerat Norges gräns in mot Sverige. För att där såklart: Ha sex!

Jajjemensan. Legat spagat i en tågkupe mellan Uppsala och Hässleholm. Inte en granne som kände sig bekväm den natten må jag lova. En brits på SJ-tågen som nu bör skruvas åt.

 

Nej jag vill inte skryta om hur mycket sex jag fått denna sommaren – fast jo! Det vill jag. För när det väl sker -så SKA det nämnas. Det bara är så! Å dessutom i sällskap med en mycket fin människa. Kanske det inte alls är dessa moments av total tillfredställelse som jag kommer minnas bäst. Kanske är det de små ögonblicken som vi delade. Som vi delade vid en rosa/lila/blå och ljuvligt klätt himlavalv ovanför våra nerkärade huvuden. Med en liten engångsgrill framför oss. En tunn strimma av rinnande vatten i förgrunden, ett berg med snö på toppen i bakgrunden och en bro som förenade två vägar i periferin. Där vi spelade Lasse W och åt grillade laxbitar med Medelhavssallad. Där vi satt helt tysta och tillät oss att bli helt förundrade av utsikten framför oss och söp in varenda litet ögonblick.

 

Eller när vi körde mellan Östersund och Mora. Pratade om livet och döden. Pratade om sjätte sinnet och fick uppleva sjunde himeln samma kväll - då vi avnjöt en kvällssupé utan dess like. Där han såg gudomligt road ut av sin matlagning när jag kommer tillbaka från duschen. Där vi återigen poppade en flaska med förfriskande Prosecco som agerade smakhöjare.

 

Jag kan hålla på i evigheter. Men stannar där.

 

Där och då var det ju en jävligt angenäm upplevelse. Med mycket stånk och stön. Även såhär i efterhand lätt att roas av. Trotts milen som separerar oss. Trotts att jag aldrig vet när jag ska få uppleva något liknande igen.

 

Sommaren for förbi i hundranittio. Nu vill jag bara göra om alltihopa en gång till. Köpa räkor i Mo i Rana. Överraska barndomskompis på Vita. Jaga snöplättar på bergsryggar. Nästan dö på kuppen. Eller uppleva dramat på Arlanda flygplats. Det som nästan fick mig depoterad rakt till idioternas frälsningsarme. På riktigt. Hade kunnat göra allt en gång till. Och en gång till.

 

Sommaren. En välplanerad årstid men med utrymme för spontanitet. Och en jävla massa skratt med nära och kära.

 

VÅR

 

Denna tid. Denna fantastiska tid på året. Då varenda kroppshåla ska täppas igen, bli röda, svullna och känsliga för allt som rör sig i luften. Man ser ut som en heltids arbetande clown på Cirkus Maximum. For real. Det finns föga charmerande saker med våren. När det gäller det annars så fagra ansiktet och den välmående kroppen. Men. När allt det där har lagt sig och man kan se fram ur igengeggade ögon och andas med icke rinnande näsor – då kan man skymta knoppar som brister, tussilagos som blommar och ankor som leker i vattnet. Världen förvandlas. Det ÄR magiskt. Det är rätt häftigt. Det är en trollsk värld som tar fart. Det börjar så sakterligen för att sedan ingå i en rasande fas! Vid valborg har träden blivit gröna och sköna. Vid valborg kan man skymta de första knallarna och deras maknadsstånd. Vid valborg sjunger man de första sångerna om värme och flöde i naturen. Vid Valborg smäller man upp hundratusentalskronor i fyrverkeri som ska hälsa solen välkommen över hav, ängar och mark.

 

Jag minns Valborg detta året. Jag satt med ungdomarna från jobbet och lät ögonen trollbindas av en brinnande brasa i Östanå. Det var kallt i luften runt omkring – men ack så gynnsamt att veta att nu var våren kommen. Jag tror jag sa till mig själv att året 2016 skulle bli annorlunda alla andra år. Och det blev det. Både hur jag upplevt naturen runt knuten men också hur jag varit mera i nuet när jag stått med bara fötter mot marken. Våren har det där ”lilla extra” med sig. Att allt tar en ny början. Allt börjar om på nytt. Nytt liv. Nya färger. Nya möjligheter. Inte alls som på nyårsafton – där löften tvingas fram under hinkavis med bubbel och feta rätter. För att sedan krossas dagen därpå – då en ännu fetare pizza är den enda vägen ur en bakfylla. Haha

 

Våren är startskottet för det nya året.

För att inte tala om alla de tusentals synapser i hjärnan som vill kyssas, smekas och ha ofattbart sex under bar himmel. Ja. Vill man se en uppspelt och nästintill brunstig Sara – så hitta mig på vårkanten. Jag förbereder en igenvuxen pytta för äventyr. Jag skottar undan alla tunga vinterkläder ur byrålådorna under sängen. Jag städar en vind från ljuslyktor med alldeles för mycket stearin i sig och köper blommor som ska pigga upp och hjälpa våren på traven. Det spelas peppiga hits ur högtalarna och inget ska få krossa hoppet om att få trilla rakt in i den stora kärleken under de två närmsta årstiderna. Vår och sommar. För jag vet. Vet att är det någongång på året som man har en chans att hitta en minst sagt lika stor romantiker som jag själv är – så är det under våren. För då sprätter det i varenda tupp. De vill alla ut. Se skinn på tjejer och insupa deras parfymer. Nja...nu bär jag sällan parfym – men jag vet att tupparna lämnar hönsgården och vill gucka sig fram med en fjäder i hatten. Det är en tid för span. Span efter kärlek och begär som måste ta sig ett uttryck!

Våren. Alltid välkommen. Trotts att man lätt kan misstas för en clown.

 

HÖST

 

Wohw. Denna tid på året! Jag saknar ord som kan vara beskrivande nog, till en tid då luften går från varm till kyligare. Jag tror inte det finns något som är så jävla skönt som att ta en lång promenad en fin höstdag. Solen som sticker fram mellan trädens toppar och skapar små solplättar mitt i skogen. Som smeker kinden under en walk to remenber. En luftström som är precis exakt så frisk som man önskar att luften alltid skulle vara! Små röda kinder, glada läppar och färgsprakande ögon som glittrar med förundran vart dom än vänder sin blick! Stegen är lättare vart de än trampar. Fantasin skenar över allt som varit och ska bli. Inspirationen till att skriva vackra rader om kärlek sveper in över kropp och själ och gör mig både sarlig av längtan och mer kärleksfull än en bock i maj månad!

 

Det är svårt att härbärga alla känslointryck under en höst. Det är eftertankens tid på riktigt. Allt saktar av. Tiden känns som tid. Inte som något man inte hinner med eller orkar med. Javisst. Det blir mörkt snabbare – vilket suger balle! Men det innebär bara att de igenfyllda stearinljushållarna från säsongen innan , hittar fram igen. De tänds upp och de tar tillbaka sina platser på kärleksvinden. Regnet smattrar mor snetaksfönstret. Det rinner av och små floder från regnvattnet bildas. På spisen kokar tevattnet så smått och där går jag. Där går jag och nynnar på Sammy Davis Jr`s monsterhits och gör upp en stor varm kopp te, till mig själv. Buddahs temple. Smakar himelskt. Jag tar min kopp, värmer mina handflator mot muggens tjocka kanter. Jag tar mina småkliv in i rummet där jag bor. Ställer ner min kopp, blåser över rykande het vätska och lutar mig tillbaka i soffan. Plockar upp min laptop och skriver. Skriver för glatta livet. Om allt mellan himmel och jord. Om samtal över bord. Om kärlek. Hopp. Och förtvivlan. För jag har lugnet i mig att göra så.

 

Hösten lockar till naturens färger. Den lockar till sena kvällar hemma i soffan hoss en älskad vän. Den lockar till flämtande stunder där svetten lackas till ett träningspass. Den lockar till filmer som i sin tur lockar till skratt eller drypande tårar. Den lockar till filtar att sitta under. Den lockar till gummistövlar och svampplock. Den lockar mig till mitt svampställe ute i Gränum. Den hemliga platsen dit endast jag, mitt ex och hans mamma hittar. Dit jag i min ensamhet en vacker höstdag, ska åka. Hösten lockar till att bläddra i gamla fotoalbum som påminner om gårdagen och historian mellan mig och dig. Jag drömmer mig bort. Undrar hur ditt liv var då? När mitt såg så väldigt annorlunda ut. Vem du är byts ut – beroende på vilket kapitel jag är och drömmer mig bort om. Hösten lockar till skarpare tankar. Skarpare drömmar. Vart man vill fara och vara.

Hösten lockar mig till att sakta ner. Dra handbromen. Och njuta. Som aldrig förr vid en årstid. Hösten gör mig lycklig. Helt enkelt den bästa årstid som moder jord gett oss sydsvenskar.

 

SÅ AVSLUTNINGSVIS en liten P(u)S(s)-notis;

 

… happy season to you! För hösten har så sakterligen tagit över vardagen. Förlåt – men det har den. Och tvivlar du så kan jag gärna visa det för dig. Jag lurar på massa bevismaterial.

 

Kramar från Fröken Höst ;)

2016-01-25
22:39:00

Det som vissa kallar ödet, kallar andra för slumpen. Det är simply Sliding-doors. Ett fenomen som skrämmer lika mycket som det skänker charm till livet.

 

 

 

Sliding Doors.

 

Dom där mikrosekunderna av olika val vi gör som kan avgöra hela vårt öde. Vilken bil du köpte. Vilken flygtur du bokade. Vilken anledning som gjorde att du begav dig till affären. Vad som gjorde att du valde att ta en annan väg hem än den vanliga. Vad som gjorde att du valde att inte vandra hela vägen genom Caleta De Furste för att få till den där dejten du har längtat och trånat efter under så lång tid.

De valen som ledde till ett resultat du aldrig hade väntat dig.

 

  • Att du överlevde krocken på grund av att du valde att kosta på dig en ordentlig bil.

  • Att du inte satt på planet som fick haveri i motorrummet och satte hela sin besättning i skräck. Att du sprang rakt in i armarna på mannen i ditt liv, där mellan leverpastejen och tre paket knäckebröd från Wasa för 40:- , inne på Ica Maxi.

  • Eller den där vägen som du aldrig väljer som gjorde att du fick lyckan att springa på din bästa vän, och ni hade en fantastisk pratstund ihop. En stund som din själ behövde mer än något annat just då.

  • Eller när en kärlekskrank Sara väljer att inte sätta på sig trampdynorna och traska genom hela den nya och för henne fortfarande främmande staden på Fuerteventura , bara för att få till en dejt som hon väntat på i freaking evigheter – och istället lyckas hamna i ett helt oförglömligt sällskap de två efterföljande dagarna.

    Dom stunderna.

 

 

Väl värda att reflektera över. Försöka få respekt för. För de sker hela tiden. Troligtvis är de våra mest avgörande stunder. Fast vi vet inte om dom i stunden. Vilket är det mest fascinerande med dessa. Vi vet aldrig när de ska ske och vet aldrig vilken dörr det är som vi precis klivit rakt igenom. En del skulle kalla det ödet. En del skulle kalla det för slumpen. Jag väljer att tro att det är... livets charmigaste sida. För jag vill tänka och tro att ”The Sliding door” -uttrycket kom till efter att människor uppmärksammat de goda sidorna med kliva in genom en oväntad dörr.

 

 

Jag har inte varit på dejt sedan urminnes tider. Jag menar en riktig dejt. En sån som kanske innehåller en middag, några drinkar och pinsamma tystnader. Senaste gången tror jag var när jag skrev ett inlägg om hur jag hade fasat att sitta sönder grabbens finkuddar i soffan eller välta vitrinskåpet och därmed ha sönder hans inramade foto på sin gammelfarmor. Frågan är varför det ska vara så förbaskat svårt att närma sig en punkt i ett möte med en annan människa, som ska leda till något annat än bara en första träff och sedan aldrig mera. Hur än svaret på denna frågan lyder, så ska jag nu ta er till denna resans än så länge, starkaste ögonblick – där Sliding Door- effekten nådde sin absoluta peak.

 

Efter en flaska vin ute på en bar, mitt ute i det tropiska vattnet som omger ön jag befinner mig på – så hade jag flirtat sönder systemet med servitören som jobbade där. Jag hade väl troligtvis även svettats sönder plasta-skiten till stol som jag satt på, tappat ögonfransarna så mycket som jag flashade fram och tillbaka med dom - och troligtvis också tömt hela registret på charm.

Spanjor. Snygg. Stor. Fint leende. Generös. Gav oss en hel flaska vin. Som vi aldrig bett om. Och han var pratglad in i det sista. Vi bytte nummer. Bestämde såklart att han skulle bli min spanska-lärare medans jag skulle vara här. - Can you teach me spanish? Sån kliché. En sån kliché att det skulle fått en bytta smör att smälta av pinsamhet, mitt i Antarktiskt kallaste natt.

 

 

Men jo. Jag bad om gratis lektioner i spanska. Lektioner som han mer än gärna ville lära ut. Lika gratis som den flarra vin som vi precis hade fått. Och tömt. Och glömt.

Det tog inte många steg under promenaden hem därifrån, innan vi hade bestämt träff över våra Whats App:ar. Med klockslag. Plats. Och vad att göra. Det skulle drickas drinkar. Det skulle lära-kännas. Förtäras. Och förfäras.

 

Jag går inte på dejt. Normalt sätt. Så ni kan ju ana förarbetet som utspelades i en hyrd lägenhet i 25 graders värme. Det svettades sönder både klänningar och diverse underkläder, medans jag gjorde mig redo. Redo för dejt. Sminket som bestod av mascara och en gammal eyeliner, hann både rinna bort och kletas dit igen innan jag var klar. Scenen som utspelade sig. My dear god. Jag är glad att endast min trogna vän Marie, har bevittnat detta. Så. Väl redo. Med klibbiga trosor som kröp längre och längre upp, hade jag nu fått på mig svarta långklänningen och sandalerna. Redo att lämna lägenheten. För att gå ner till baren precis nedanför lyan där vi bodde/bor. Jag hade till och med valt att ha på mig mitt väldigt iögonfallande armband. Ett armband jag köpte när Ann var här. Endast för att det skrek en helt annan melodi än sådant jag normalt köper till mig själv – men framför allt därför det spelades Frank Sinatra i högtalarna samtidigt som jag stirrade på armbandet utav värsta bling-blarret. Hur som helst. Armbandet som fått mig att spräcka ännu en dagsbudget, satt nu runt armleden. Jag hade nu slagit mig ner vid ett bord och börjat sippra på ett ljuvligt glas vitt. Nerverna började lugna sig en aning. Hjärtrytmen tog det lite saktare och jag satt nu bara rakt upp och ner. Och väntade.

 

Jag väntade. Minsann att jag gjorde. En kvart efter att vi hade sagt att vi skulle ses, började jag skruva på mig. Känna mig dum. Malplacerad och lättlurad. Hade jag verkligen gått på en bluff. Gått på en bluff, och ingen dejt. Tanken var på snäppet till skrattretande. Skulle JAG som aldrig får en ”proper date”, och äntligen sett fram emot en – bli ”stod up”? Sanningen började jaga ikapp i samma takt som minuterna. Jag bestämde mig för att faktiskt bli lite sur och inte vara en typisk Sara. En sån som bara jag kan vara. En vanlig grej från mig hade varit att ha ett lyssnande öra till vad som hade tagit så lång tid. Jag hade normalt sätt satt igång alla barometrar till medkännande och förståelse till varför jag satt där helt själv. But hell no! Not tonight. Not tonight. Tillsist kom svaret. Han hade...håll i dig nu. SOMNAT.

 

Javisst. Där satt jag. Dressed up, from top to toe. Med ett par trosor som krypit upp till Haparanda och rullande svettdroppar i armhålorna, som jag ändå hade valt att acceptera att de var där för att stanna. Oavsett hur mycket deostick jag hade brukat.

Och så kommer han inte! Really? Jag var, hur ska man uttrycka det i klartext...PISSED OFF! I was, For real. Min stolthet tog helt överhand. Tog överhand när han ville att jag skulle möta honom på ett annat ställe för att han inte orkade ta sig till stället där vi bestämt. Jag, som i normala fall jagar romantik och är i ett stort behov av det – valde att säga tack och godnatt till vår ”Spanska lektion”. Ett tack och godnatt som besparade mina ömma fötter en promenad genom ett allt mer mörklagt Caleta. Det besparade mig även energin att försöka mig på att kasta ur mig fraser på spanska.

Så jag sa - La Cuenta, Por Favor!

Och gick hem.

 

När man blir sådär uppenbart ”stod up” och man har gjort sig till. Fixat. Trixat. Kavlat på make-up och tvingat på sig skor, på svullna fötter – så är det lätt att välja en dörr. En dörr som leder till sovrummet, sängen, täcket och kudden. Gräva ner sig i ett misslyckande och tänka att det måste vara en själv det är fel på. Lova sig själv att aldrig mera utsätta sig för en sådant enormt stresspåslag där svarta linjer under ögonen är något som man till sist kan komma överens med sig själv om, att är okey. Bara man kommer iväg.

 

Eller så kan man välja dörr nummer två.

 

Dörr nummer två var lätt att välja denna kvällen. Marie var dörr nummer två. Hon satt som den mest fantastiska vännen i hela världen och såg smått chockad ut när jag kom tillbaka. När jag klev stegen tillbaka till lägenheten, där vi bodde, så log jag långt innan jag såg henne. För jag visste. Visste deep down, att nu skulle jag har ett MYCKET bättre sällskap som väntade på mig. Och så sant. Där satt hon. Och vände hela mitt elände till något så mycket bättre, än vad alla spanska ord i hela jävla världen hade kunnat gjort. Marie förstod direkt, att snart skulle alla vokabulärer som kan bilda svordomar, spridas över en tropisk ö, mitt i Atlanten. Hon hällde upp ett glas vitt till oss båda – och hatet haglade. Nej. Nej. Och åter nej. Jag var inte så arg på killen i sig. Utan över hela grejen. Att jag hade sett fram emot något. Vågat göra det. Tro på att det verkligen skulle ske. Och sen hände....NADA. Det var nog mera det faktumet – mer än självaste anledningen till varför han inte ville (slash) orkade asa sig och sin cykel till den bestämda mötesplatsen. ”Carlos och hans bike” - skrivet, sagt och tänkt med ett elakt tonfall. Förlåt men det sitter fortfarande lite i...den där ruggande känslan av att blitt övergiven, med det mest glittriga armbandet in the history of mankind. Paus för skratt. (Jag själv som skrattar)

 

Very well. Efter att vi hivat i oss riktig mat och en skapat oss en någorlunda schysst dimridå – så bestämde vi oss för att göra ”the most of it”. Vi gick ner till baren. Baren där jag enligt alla andra kalkyleringar den dagen, skulle ha suttit med ett glas i ena näven och ett spanska lexikon i det andra. Det är live-musik på den här baren varje kväll. Massa folk. Folk som dricker öl. Trängs under vackert kromade träd och sitter på uteserveringen. Folk som njuter av sina semestrar och lyssnar på musik. Klassiker. Sådana vi kan. Alla kan.
Eftersom det var proppat med folk och jag hade haft en kväll som denna – ville jag inte sätta mig i utkanten och glo in i häcken på någon välsvarvad spanjorska, eller för den delen någon välpumpad skandinavisk kille som stod och tungkysste sin flickvän i örat. Så jag trängde mig. Trängde mig in mellan stolar och bord. Människor och diskussioner. Marie i släptåget. Rätt så snart hade vi hittat en fantastisk plats. Precis framför coverbandet till AC/DC. Problemet var att där fanns inga stolar. Så jag roffade åt mig en. Lika snabbt så knep killen (som tydligen var innehavare till stolen) tillbaka sin plats. Han märkte att jag var väldigt bestämd i min uppfattning över vart jag och Marie skulle sitta. Här kommer det finurliga i ”Livets charmigaste sida”. För han valde där och då – att också ta en dörr. Han valde att ta dörren som ledde till att vi spenderade hela kvällen och natten med att skratta, skåla, tjoa och dansa! Killen hette Harry. Han var där tillsammans med Rory.

 

Harry och Rory.

Jag tror att det var kärlek vid första ögonkastet. Inte sån kärlek. Inte sån kärlek där man vill hoppa i säng, riva av varandras kläder, vakna med dagen-efter-ångest och tre könssjukdomar. Utan riktig kärlek. Sån som inte kan beskrivas i ord. Ock lik förbannat försöker jag göra det här och nu Ni vet. En sån kärlek man har för sina vänner. Man trivs bra ihop. Det flyter på. Man har roligt. Man kan prata både det svåra och lätta. Klart. Visst hade vi dimridån ordentligt nerhissad när detta hände. Men even so, för när jag och Marie vaknade dagen efter så tassade vi nog båda på rosa moln. Inte för att Harry och Rory var några killar vi ville hitta på förbjudna barnlekar med – men för att vi hade träffat några som var precis på samma stadie som vi blir, när vi bestämmer oss för att gå ut och ha roligt.

 

Det blev en fullträff. Och bara tanken på att jag skulle ha suttit tre meter från platsen där vi träffade två brittiska, härliga och fina människor – och där jag skulle ha svalt saliv, i takt med att jag skulle uttalat artighetsfraser på fel vis, ihop med någon bartender med en egenköpt cykel, var skrämmande. Tänk att jag valde dörr nummer två. Att Marie gjorde det ihop med mig. Att Harry och Rory valde den. Att de inte bad oss ta hissen till bakre delen av spelningen. Att de inte skickades oss tillbaka med en ”OH, SOD OFF”-replik. Det är en fantastiskt härlig och samtidigt skrämmande tanke. För hade dom det. Hade dom bett oss att ta våra sweet sorry asses till en annan avdelning , så hade kommande två kvällar aldrig skett. Inte heller hade dom skett med en sån förundran till vad livet har att ge, bara man vågar ta steget ut igen efter blivit övergiven. Av en kille. Namned Carlos. With a bike.

 

Jag och Marie, visade Harry och Rory klipporna, havet, övergivna hus och gav dom en powerwalk de sällan kommer att glömma. Detta dagen därpå. Efteråt gick vi alla fyra ut på en underbart mysig restaurang – Olivers. Där satt vi. Fyra främlingar. Okey. Alla var inte främlingar för varandra. Men hela grejen. Att vi gjorde något så annorlunda. Att vi gick ut med två fina människor från landet med drycken te, som sin highlight of the day klockan tolv – var makalöst vackert minne. Och ett tillfälla att komma ihåg – alla de gånger vi väljer dörrar som leder oss till oväntade upplevelser.

 

Sliding doors. Indeed. Dom sker hela tiden. Som ikväll till exempel. Jag valde att inte hänga i soffan en kväll till. Jag har blivit magsjuk och genomlidit helvetes uppkastningar under hela föregående natt. Jag har spolat spolat och spolat den där satans toalettsitsen. Dagen har jag till fullo fått tillägna här på hotellet. Inte ett steg utanför. Har inte vågat. Utifall porslinsbussen skulle bli tvungen att styra igen. Men efter löst korsord till förbannelse – tagit slut på en bläckpenna och tömt en hel kanna kokvatten till kaffe – så bestämde jag mig för att dra på sandalerna och bege mig ut i natten. Har träffat grymt roliga damer ifrån Storbritannien. Roliga. Levnadsglada. Smått galna. På gång. Både i dansbenen men också i sinnet.

Och det hade jag aldrig gjort om jag inte hade tagit en annan dörr - än den jag redan stod halvvägs igenom.

 

Men inga. Inga dörrar slår Harry och Rory. Inte på fingrarna när det kommer till en fin och oväntad gemenskap iallafall. Inte denna resan. På det är jag säker.

 

Tack för att du läser mig. Nu väljer jag natta-dörrren. Puss!