pratbubblan.blogg.se

Tänkte först skriva ett bittert inlägg om hur jag förkastar denna månadens hets och stress. Hur jag föraktar alla som julpyntar, stöper ljus och dekorerar pepparkakor. Men insåg ganska så snart, att om jag gör det så är det som att kasta sten i ett glashus eller sopa in mig själv i ett hörn. För okej att jag inte är den flitige som stöper ljus - men en & annan pepparkaka har jag redan sprutat glasyr över och ätit upp i samma handrörelse. Så jag ska vara lite jävla ödmjuk och sluta tro att jag är den enda som tycker denna månaden är tuff att ta sig igenom. För det är långt ifrån en sanning värd att ta sig till. Och framför allt ska jag inte låtsas som om jag inte deltar i julpysslet. För hej (!) det gör jag...redan. Det kan pläden med renar på i soffan, intyga. Den och alla stämningshöjande ljuslyktor. Så jag ska sluta låtsas att jag är Grinchen. Jag lovar.

Däremot så är jag allvarligt allergisk mot julklapps-hysterin som pågår.
Det ska köpas för flera hundratusentals kronor. Närmare bestämt kring 65 miljarder kronor. Enligt en källa på nätet. Jag är inte så jävla insatt i detta. Men det låter sinnessjukt mycket. Ungefär så ja. Sinnessjukt mycket låter det.
Igår köpte jag en födelsedagspresent till min farbror för cirka en femhundring. Han fyllde ju ändå sjutti, resonerade jag. Grabben bakom disken undrade om det var en julklapp.
Julklapp? Really?
Skulle jag köpa en julklapp för den summan? Hell to the motherfucking NO! Thats crazy. Gör folk det?
Köper klappar som är så dyra? Ja alldeles säkert.
I vår familj är det fortfarande klapp-mani. Trotts att barn slutade vi vara nittonhundranittionio. Nu mera är vi vuxna. Vi har egna hem. Bilar. Skafferi. Soffor. Och egna hallmattor. Vad behöver vi egentligen? Jag anar INGENTING, egentligen.
Men köpa ska vi.

Jag önskar mig något. Bara för ingen vet va fan dom ska köpa annars. Pappa tjatar varje år. Vad önskar du dej, vad önskar du dej? För fasen pappa, jag VET inte. Jag har allt jag behöver. Jag är en lyckligt lottad människa redan. Jag har som sagt en hallmatta. Mat i kylen. Försäkringar om något går galet. En bil för jävelen. Jag har en bil! Jag tror det talar för hur jag har det. Jag klarar mig med andra ord fint på det jag har. Men ändå. Ändå måste jag ha något mer.

Så vad gör man? Man önskar. Man önskar något som man tänker att.."Hmm det kan ju ändå vara bra att ha..."
Som i år. I år kommer svaret på frågan bli, en resväska.
Så får man det. I bästa av världar. Man blir glad, tacksam och känner sig älskad.

Bortskämd som man är.

Men tom i själen.
För vad är det Julen egentligen handlar om?
 Den har ändrat form, mening och sättet den firas på sedan den blev en väsentlig del av vinterhalvåret.
Jag tror man måste gå till sig själv. Vad betyder den för mig?
För någon kanske det är dennes barns förväntan som är den största dealen. För någon annan kanske det är närheten till sin familj och vänner, som är viktigast. För Dej kanske det är hela kittet; trilijoners klappar, huggen julgran och ett julbord med allt från skinka till köttbulle. För mig är det oklart. Jag tror jag vet vad julen handlar om för mig. Kärlek.
Ja det låter klyschigt. Men att få spendera den med dem som betyder mycket och samtidigt känna att man inte glömmer bort dom som inte har en varm brasa att värma sig vid, ett julbord och en Aladdin-ask - tycker jag är en viktig och härlig känsla. Den vill jag förvalta. Även i år. När jag firar Julafton på jobbet. Med mina kollegor & de härlige ungdomarna.

Jag kan inte hjälpa att känna att samtidigt som vi fördärvar miljön, överkonsumerar och den enskilde människan dör i svält - så öppnar jag min julklapp, ser resväskan jag önskat mig, le och säger:
- Tack, PRECIS vad jag önskade mig!
Den givmilda gesten är underbar. Vacker och omtänksam. Verkligen. Men fullständigt onödig. Onödig så det skriker.

Jag var ett drömskt barn som liten. Som trodde både på tomten, snön och att den perfekta julklappen skulle ligga under granen. Jag var ett lyckligt lottat barn. Som fick jullov med snöbollskrig, en skäggig man med säck på ryggen och leksaken som var önskad. December månad var en enda lång väntan. Efter självaste Julafton. Jag kollade på julfilmer för barn. Kanske om en hund som sprungit vilse och som ville hem till vilket pris som helst. Helst innan Julafton. Precis innan dopparedagen hann ta slut hörde flickan i filmen, ett gny utanför fönstret. Där satt hunden och filmen slutade lyckligt. 
Man skulle vara lycklig på Julafton. Det var en förbannad rättighet.
Jag hade tur. Föräldrar som gjorde detta möjligt för mig.
Jag blev aldrig besviken på Julafton. Jag var alltid sittandes med vågigt hår, röd rosett och med ett jätteleende i tomtefars knä. Det var sann lycka!
 Smajlet hade inga gränser. Det bredde ut sig vilt och brett. Jag hängde och flängde runt tomtens hals.
Familjens kamera knäppte familjefoton som skulle bevara det lyckliga.
Dokumenterade det perfekta. Dom sattes omsorgsfullt in i ett album. Ett album att beskåda och återkomma till, år efter år.  En upplevelse av julen som man önskade att alla barn runt om vår jord - kunde få uppleva. Vackert, varmt och kärleksfullt.

Jag är sedan tre år tillbaka världsförälder genom UNICEF. Ett ganska så enkelt uppdrag. Dom drar en summa från mitt konto varje månad. En summa som jag lätt hade ödslat genom att bara entra portarna på Maxi en vanlig torsdag. Det är med andra ord pengar som jag knappt märker av att dom försvinner. Det är bekvämt. Rätt så ansvarsbefriande. Det bara händer liksom. Sen varje månad skickar dom ut månadsbrev.
Läser jag alla? Sällan. Varför? Ja. Det kan man undra.

Jag har så jävla svårt för att se barn som far illa.  Som de flesta av oss har.
I deras månadsbrev så är det oftast pepp-historier om pengar som skänkts - och som också gjort nytta.
Det är bra nyheter. Men jag vill verkligen inte se ett undernärt barn. Jag har så svårt för det.  Och jag skäms för mina skygglappar. Mitt "låtseri" att det fula och onda inte finns. Min förnekelse av det svåra och ohanterbara.
Så jag bestämde mig för att faktiskt öppna brevet som kom nu sist i lådan;
Nu var det här. Barnet fanns på en bild i min brevlåda. Nedstoppat i ett kuvert med min adress på. Och plötsligt hade jag öppnat det. Nu låg det där. I knät på mig. Och fram trädde barnet. Som log sitt bredaste leende - rakt emot mig! Log för det hade fått nötkräm från UNICEF.
En kräm som hjälpt det att öka i vikt. Nu ler barnet sitt största leende. Tittar mig i ögonen och tackar för mirakelmedlet som jag varit med och sponsrat. Jag kan inte låta bli att undra:
. . .vart har jag sett det leendet förut?

Förstår ni vart jag håller på att dra detta?
Leendet är identiskt med det lyckliga flickebarnet i mammas fotoalbum. Flickebarnet som är jag. Flickebarnet som precis blivit hembesökt av självaste tomten.
Vad är det jag som liten, med en rödklädd mans svettiga vante runt min kropp och barnet i UNICEFS månadsblad har gemensamt?
Att vi båda log vårt bredaste och nöjdaste leende. När vi för stunden kände oss riktigt lyckliga.
Lyckliga över olika saker. Men likväl lyckliga.
Rakt in i kameran kollade vi. Å sen FLASH! Så var bilden tagen.

Och där har vi det.
Två olika foton.
Ett ifrån nittonhundraåttionio med halvmörka toner och en plastficka som omsluter det.
Upphittat i mammas dammiga bokhylla.
Och ett foto som printats ut ifrån nån jätteskrivare med färgpatroner delux.
Upphittat i min brevlåda.
Men med samma leende.

Vad vill jag ha ut av detta?
Jag vet inte riktigt. Inte att jag känner mig som Jultomten direkt, när barnet på reklamutskicket ligger i mitt knä.
Inte heller att vi var lyckliga av samma anledning. Inte heller att jag tror att endast nötkräm löser alla problem. Inte heller att jag tror på mirakel.
Men kanske vill jag på nått sätt ha ut, att om jag skiter i köpa julklappar i år - om jag lägger samma summa som jag hade gjort på grytlappar, kokböcker, presentkort, hood-tröjor och annats tjafs, på UNICEF istället. Så kanske fler barn får le det där leendet i år. Jag provade det för ett par år sedan. Jag skrev ett roligt rim på kortet och vad deras julklapp gick ut på. Vet inte om det gick hem riktigt. Tror man förväntade sig något annat. Men jag varnar i år. För jag har varken lust eller tid att ränna rundor efter julklappar utan innehåll i år. Sen kommer jag säkert göra det ändå, men inte i samma utsträckning som föregående år. Eller året innan dess. Jag vill verkligen inte försöka framstå som någon Helig Maria som förstår mig på julen. Eller få andra som älskar köpa julklappar (för det har jag också gjort en gång i tiden) att känna att det är något fel i det. Det är bara vad jag anser hade gjort min jul enklare att både hantera men också glädjas åt.

För hej (!) igen. Julen är tuff skit att ta sig igenom för många fler än vad det är för dom som klarar den med en klackspark. 

Om man av någon anledning står mig nära - och är pigg på ge bort något till mig i jul . . .
- så önskar jag mig precis samma sak.
Ett enkelt kort som beskriver vad man köpt/gett till barnen som UNICEF hjälper runt om i världen.
Eller någon annan hjälpande organisation.
Det hade gjort min jul god... & glá!


Gul Jod! :)

https://unicef.se/