pratbubblan.blogg.se

 

 

Sliding Doors.

 

Dom där mikrosekunderna av olika val vi gör som kan avgöra hela vårt öde. Vilken bil du köpte. Vilken flygtur du bokade. Vilken anledning som gjorde att du begav dig till affären. Vad som gjorde att du valde att ta en annan väg hem än den vanliga. Vad som gjorde att du valde att inte vandra hela vägen genom Caleta De Furste för att få till den där dejten du har längtat och trånat efter under så lång tid.

De valen som ledde till ett resultat du aldrig hade väntat dig.

 

• Att du överlevde krocken på grund av att du valde att kosta på dig en ordentlig bil.

• Att du inte satt på planet som fick haveri i motorrummet och satte hela sin besättning i skräck. Att du sprang rakt in i armarna på mannen i ditt liv, där mellan leverpastejen och tre paket knäckebröd från Wasa för 40:- , inne på Ica Maxi.

• Eller den där vägen som du aldrig väljer som gjorde att du fick lyckan att springa på din bästa vän, och ni hade en fantastisk pratstund ihop. En stund som din själ behövde mer än något annat just udå.

• Eller när en kärlekskrank Sara väljer att inte sätta på sig trampdynorna och traska genom hela den nya och för henne fortfarande främmande staden på Fuerteventura , bara för att få till en dejt som hon väntat på i freaking evigheter – och istället lyckas hamna i ett helt oförglömligt sällskap de två efterföljande dagarna.

  Dom stunderna.

 

 

Väl värda att reflektera över. Försöka få respekt för. För de sker hela tiden. Troligtvis är de våra mest avgörande stunder. Fast vi vet inte om dom i stunden. Vilket är det mest fascinerande med dessa. Vi vet aldrig när de ska ske och vet aldrig vilken dörr det är som vi precis klivit rakt igenom. En del skulle kalla det ödet. En del skulle kalla det för slumpen. Jag väljer att tro att det är... livets charmigaste sida. För jag vill tänka och tro att ”The Sliding door” -uttrycket kom till efter att människor uppmärksammat de goda sidorna med kliva in genom en oväntad dörr.

 

 

Jag har inte varit på dejt sedan urminnes tider. Jag menar en riktig dejt. En sån som kanske innehåller en middag, några drinkar och pinsamma tystnader. Senaste gången tror jag var när jag skrev ett inlägg om hur jag hade fasat att sitta sönder grabbens finkuddar i soffan eller välta vitrinskåpet och därmed ha sönder hans inramade foto på sin gammelfarmor. Frågan är varför det ska vara så förbaskat svårt att närma sig en punkt i ett möte med en annan människa, som ska leda till något annat än bara en första träff och sedan aldrig mera. Hur än svaret på denna frågan lyder, så ska jag nu ta er till denna resans än så länge, starkaste ögonblick – där Sliding Door- effekten nådde sin absoluta peak.

 

Efter en flaska vin ute på en bar, mitt ute i det tropiska vattnet som omger ön jag befinner mig på – så hade jag flirtat sönder systemet med servitören som jobbade där. Jag hade väl troligtvis även svettats sönder plasta-skiten till stol som jag satt på, tappat ögonfransarna så mycket som jag flashade fram och tillbaka med dom - och troligtvis också tömt hela registret på charm.

Spanjor. Snygg. Stor. Fint leende. Generös. Gav oss en hel flaska vin. Som vi aldrig bett om. Och han var pratglad in i det sista. Vi bytte nummer. Bestämde såklart att han skulle bli min spanska-lärare medans jag skulle vara här. - Can you teach me spanish? Sån kliché. En sån kliché att det skulle fått en bytta smör att smälta av pinsamhet, mitt i Antarktiskt kallaste natt.

 

 

Men jo. Jag bad om gratis lektioner i spanska. Lektioner som han mer än gärna ville lära ut. Lika gratis som den flarra vin som vi precis hade fått. Och tömt. Och glömt.

Det tog inte många steg under promenaden hem därifrån, innan vi hade bestämt träff över våra Whats App:ar. Med klockslag. Plats. Och vad att göra. Det skulle drickas drinkar. Det skulle lära-kännas. Förtäras. Och förfäras.

 

Jag går inte på dejt. Normalt sätt. Så ni kan ju ana förarbetet som utspelades i en hyrd lägenhet i 25 graders värme. Det svettades sönder både klänningar och diverse underkläder, medans jag gjorde mig redo. Redo för dejt. Sminket som bestod av mascara och en gammal eyeliner, hann både rinna bort och kletas dit igen innan jag var klar. Scenen som utspelade sig. My dear god. Jag är glad att endast min trogna vän Marie, har bevittnat detta. Så. Väl redo. Med klibbiga trosor som kröp längre och längre upp, hade jag nu fått på mig svarta långklänningen och sandalerna. Redo att lämna lägenheten. För att gå ner till baren precis nedanför lyan där vi bodde/bor. Jag hade till och med valt att ha på mig mitt väldigt iögonfallande armband. Ett armband jag köpte när Ann var här. Endast för att det skrek en helt annan melodi än sådant jag normalt köper till mig själv – men framför allt därför det spelades Frank Sinatra i högtalarna samtidigt som jag stirrade på armbandet utav värsta bling-blarret. Hur som helst. Armbandet som fått mig att spräcka ännu en dagsbudget, satt nu runt armleden. Jag hade nu slagit mig ner vid ett bord och börjat sippra på ett ljuvligt glas vitt. Nerverna började lugna sig en aning. Hjärtrytmen tog det lite saktare och jag satt nu bara rakt upp och ner. Och väntade.

 

Jag väntade. Minsann att jag gjorde. En kvart efter att vi hade sagt att vi skulle ses, började jag skruva på mig. Känna mig dum. Malplacerad och lättlurad. Hade jag verkligen gått på en bluff. Gått på en bluff, och ingen dejt. Tanken var på snäppet till skrattretande. Skulle JAG som aldrig får en ”proper date”, och äntligen sett fram emot en – bli ”stod up”? Sanningen började jaga ikapp i samma takt som minuterna. Jag bestämde mig för att faktiskt bli lite sur och inte vara en typisk Sara. En sån som bara jag kan vara. En vanlig grej från mig hade varit att ha ett lyssnande öra till vad som hade tagit så lång tid. Jag hade normalt sätt satt igång alla barometrar till medkännande och förståelse till varför jag satt där helt själv. But hell no! Not tonight. Not tonight. Tillsist kom svaret. Han hade...håll i dig nu. SOMNAT.

 

Javisst. Där satt jag. Dressed up, from top to toe. Med ett par trosor som krypit upp till Haparanda och rullande svettdroppar i armhålorna, som jag ändå hade valt att acceptera att de var där för att stanna. Oavsett hur mycket deostick jag hade brukat.

Och så kommer han inte! Really? Jag var, hur ska man uttrycka det i klartext...PISSED OFF! I was, For real. Min stolthet tog helt överhand. Tog överhand när han ville att jag skulle möta honom på ett annat ställe för att han inte orkade ta sig till stället där vi bestämt. Jag, som i normala fall jagar romantik och är i ett stort behov av det – valde att säga tack och godnatt till vår ”Spanska lektion”. Ett tack och godnatt som besparade mina ömma fötter en promenad genom ett allt mer mörklagt Caleta. Det besparade mig även energin att försöka mig på att kasta ur mig fraser på spanska.

Så jag sa - La Cuenta, Por Favor!

Och gick hem.

 

När man blir sådär uppenbart ”stod up” och man har gjort sig till. Fixat. Trixat. Kavlat på make-up och tvingat på sig skor, på svullna fötter – så är det lätt att välja en dörr. En dörr som leder till sovrummet, sängen, täcket och kudden. Gräva ner sig i ett misslyckande och tänka att det måste vara en själv det är fel på. Lova sig själv att aldrig mera utsätta sig för en sådant enormt stresspåslag där svarta linjer under ögonen är något som man till sist kan komma överens med sig själv om, att är okey. Bara man kommer iväg.

 

Eller så kan man välja dörr nummer två.

 

Dörr nummer två var lätt att välja denna kvällen. Marie var dörr nummer två. Hon satt som den mest fantastiska vännen i hela världen och såg smått chockad ut när jag kom tillbaka. När jag klev stegen tillbaka till lägenheten, där vi bodde, så log jag långt innan jag såg henne. För jag visste. Visste deep down, att nu skulle jag har ett MYCKET bättre sällskap som väntade på mig. Och så sant. Där satt hon. Och vände hela mitt elände till något så mycket bättre, än vad alla spanska ord i hela jävla världen hade kunnat gjort. Marie förstod direkt, att snart skulle alla vokabulärer som kan bilda svordomar, spridas över en tropisk ö, mitt i Atlanten. Hon hällde upp ett glas vitt till oss båda – och hatet haglade. Nej. Nej. Och åter nej. Jag var inte så arg på killen i sig. Utan över hela grejen. Att jag hade sett fram emot något. Vågat göra det. Tro på att det verkligen skulle ske. Och sen hände....NADA. Det var nog mera det faktumet – mer än självaste anledningen till varför han inte ville (slash) orkade asa sig och sin cykel till den bestämda mötesplatsen. ”Carlos och hans bike” - skrivet, sagt och tänkt med ett elakt tonfall. Förlåt men det sitter fortfarande lite i...den där ruggande känslan av att blitt övergiven, med det mest glittriga armbandet in the history of mankind. Paus för skratt. (Jag själv som skrattar)

 

Very well. Efter att vi hivat i oss riktig mat och en skapat oss en någorlunda schysst dimridå – så bestämde vi oss för att göra ”the most of it”. Vi gick ner till baren. Baren där jag enligt alla andra kalkyleringar den dagen, skulle ha suttit med ett glas i ena näven och ett spanska lexikon i det andra. Det är live-musik på den här baren varje kväll. Massa folk. Folk som dricker öl. Trängs under vackert kromade träd och sitter på uteserveringen. Folk som njuter av sina semestrar och lyssnar på musik. Klassiker. Sådana vi kan. Alla kan.
Eftersom det var proppat med folk och jag hade haft en kväll som denna – ville jag inte sätta mig i utkanten och glo in i häcken på någon välsvarvad spanjorska, eller för den delen någon välpumpad skandinavisk kille som stod och tungkysste sin flickvän i örat. Så jag trängde mig. Trängde mig in mellan stolar och bord. Människor och diskussioner. Marie i släptåget. Rätt så snart hade vi hittat en fantastisk plats. Precis framför coverbandet till AC/DC. Problemet var att där fanns inga stolar. Så jag roffade åt mig en. Lika snabbt så knep killen (som tydligen var innehavare till stolen) tillbaka sin plats. Han märkte att jag var väldigt bestämd i min uppfattning över vart jag och Marie skulle sitta. Här kommer det finurliga i ”Livets charmigaste sida”. För han valde där och då – att också ta en dörr. Han valde att ta dörren som ledde till att vi spenderade hela kvällen och natten med att skratta, skåla, tjoa och dansa! Killen hette Harry. Han var där tillsammans med Rory.

 

Harry och Rory.

Jag tror att det var kärlek vid första ögonkastet. Inte sån kärlek. Inte sån kärlek där man vill hoppa i säng, riva av varandras kläder, vakna med dagen-efter-ångest och tre könssjukdomar. Utan riktig kärlek. Sån som inte kan beskrivas i ord. Ock lik förbannat försöker jag göra det här och nu Ni vet. En sån kärlek man har för sina vänner. Man trivs bra ihop. Det flyter på. Man har roligt. Man kan prata både det svåra och lätta. Klart. Visst hade vi dimridån ordentligt nerhissad när detta hände. Men even so, för när jag och Marie vaknade dagen efter så tassade vi nog båda på rosa moln. Inte för att Harry och Rory var några killar vi ville hitta på förbjudna barnlekar med – men för att vi hade träffat några som var precis på samma stadie som vi blir, när vi bestämmer oss för att gå ut och ha roligt.

 

Det blev en fullträff. Och bara tanken på att jag skulle ha suttit tre meter från platsen där vi träffade två brittiska, härliga och fina människor – och där jag skulle ha svalt saliv, i takt med att jag skulle uttalat artighetsfraser på fel vis, ihop med någon bartender med en egenköpt cykel, var skrämmande. Tänk att jag valde dörr nummer två. Att Marie gjorde det ihop med mig. Att Harry och Rory valde den. Att de inte bad oss ta hissen till bakre delen av spelningen. Att de inte skickades oss tillbaka med en ”OH, SOD OFF”-replik. Det är en fantastiskt härlig och samtidigt skrämmande tanke. För hade dom det. Hade dom bett oss att ta våra sweet sorry asses till en annan avdelning , så hade kommande två kvällar aldrig skett. Inte heller hade dom skett med en sån förundran till vad livet har att ge, bara man vågar ta steget ut igen efter blivit övergiven. Av en kille. Namned Carlos. With a bike.

 

Jag och Marie, visade Harry och Rory klipporna, havet, övergivna hus och gav dom en powerwalk de sällan kommer att glömma. Detta dagen därpå. Efteråt gick vi alla fyra ut på en underbart mysig restaurang – Olivers. Där satt vi. Fyra främlingar. Okey. Alla var inte främlingar för varandra. Men hela grejen. Att vi gjorde något så annorlunda. Att vi gick ut med två fina människor från landet med drycken te, som sin highlight of the day klockan tolv – var makalöst vackert minne. Och ett tillfälla att komma ihåg – alla de gånger vi väljer dörrar som leder oss till oväntade upplevelser.

 

Sliding doors. Indeed. Dom sker hela tiden. Som ikväll till exempel. Jag valde att inte hänga i soffan en kväll till. Jag har blivit magsjuk och genomlidit helvetes uppkastningar under hela föregående natt. Jag har spolat spolat och spolat den där satans toalettsitsen. Dagen har jag till fullo fått tillägna här på hotellet. Inte ett steg utanför. Har inte vågat. Utifall porslinsbussen skulle bli tvungen att styra igen. Men efter löst korsord till förbannelse – tagit slut på en bläckpenna och tömt en hel kanna kokvatten till kaffe – så bestämde jag mig för att dra på sandalerna och bege mig ut i natten. Har träffat grymt roliga damer ifrån Storbritannien. Roliga. Levnadsglada. Smått galna. På gång. Både i dansbenen men också i sinnet.

Och det hade jag aldrig gjort om jag inte hade tagit en annan dörr - än den jag redan stod halvvägs igenom.

 

Men inga. Inga dörrar slår Harry och Rory. Inte på fingrarna när det kommer till en fin och oväntad gemenskap iallafall. Inte denna resan. På det är jag säker.

 

Tack för att du läser mig. Nu väljer jag natta-dörrren. Puss!