pratbubblan.blogg.se

 

 

Nu blir det rena rama skitsnacket här på pratbubblan.blogg.se

Jag skulle kunna skriva en uppsjö av dom tankar som jag besitter. Om kärlek. Om förstörelser. Om drömmar. Känslor. Som gärna tar över. Men. Men det blir det icke denna onsdags eftermiddag då solen strålar in genom köksfönstrets höga och snedvridna placering. Det blir NÅT helt annat.

 

 En varning kommer lastat. Detta är ingen jättemysig text att läsa. Då den dels innehåller erkännandet av en svullen buk, en ringlande matkanals funktioner, en förstoppad resenärs bekännelser samt med en tveksam källkritik. Men texten har skrivits ner. Och länkats ut i etern. Du kan fortfarande välja att klicka ner blogg-inlägget och ta en kaffe i solen utan att vilja klökas. Så. Du har blivit varnad. Nu fortlöper texten, med eller utan din nyfikenhet. . .

 

Jag har på senaste tid (läs senaste veckan) fascinerats över magen. Inte över hur den nu flossas på mig och jag liknar en fjällig fisk hela jag. Nej. Jag har förundrats över det som sker på insidan. Hur maten jag stoppar i mig förvandlas, vilket under semestern var väldigt mycket. Hur den processas där inne och till slut kommer ut i form av just det, avföring!  Bajs, skit, nummer två, totte, och så vidare. Kärt barn har många namn. Skrev jag precis kärt barn?

 

Under resan till Samos drabbades jag av det superattraktiva tillståndet; Förstoppning! Därav min nyuppkomna besatthet av magen. Efter besökt ett kloster, tre kyrkor och ett tempel – och beklagat mig över aldrig hitta mannen i mitt liv – blåstes magen upp på mig likt en blåsfisk under irritation. Det blir lätt sådana besök när man är i Grekland. Kyrkorna är kritvita med blåa kupoltak, som ni vet. Jag tycker dom är otroligt vackra och alltid drömt om att få se en sådan kyrka. På Kreta, Rhodos och Cypern såg jag inga. Men på Samos fanns de lite här och vart. Hur som haver, jag ville bara förtydliga varför jag besökt så många av dessa hus.  Jag gnällde sönder mammas öron, över att behöva se höggravid ut när jag aldrig kommer till så mycket som second base, med en kille. Jag skojade om att efter så många besök i Guds så kallade hus och efter alla dessa eskapader bland avbildningar på Jesus, lärjungar och olika bibelkaraktärer - att där hade planterats ett barn i buken på mig. Som ett spratt på min bekostnad så var det såklart inget annat en ett stort gasmoln som gömde sig där under solbränd hud.

 

Redan på planet ner, sattes mina kära tarmar ur spel. Dom har blivit bortskämda med väldigt förutsägbar kost, i snart två år. De kan de inkommande innehållen likaväl som jag kan mina femtielvatusen olika lösenord till lika många webbsajter. Matstrupen tjoar inte högt av glädje längre, när chiagröten passerar dess blygsamma 25 centimetrar varje morgon. Den lämnar snällt över dagens frulle till magsäcken, där den gör ett rutinmässigt magplask (!) i magsyran.  Där skvalpar den omkring tills muskulaturen skickar den vidare till den  längsta och enligt mig den mest häpnadsväckande av alla dessa tarmar som trängs i våra kroppar – nämligen Tunntarmen.

 

 Tunntarmen är 6 till 6,5 meter lång. Fatta! Från golvet till taket har jag cirka två meter på min lilla vind. Men min tarm är mer än tre dubbelt så lång. Om man hade stapplat 4 stycken Sara Alvarsson på varandra så hade jag vunnit längdtävlingen med knappa decimetern, mot tarmen. Hade då Tunntarmen förlorat all sin muskulatur så hade den kunnat dras ut till hela TIO meter. En tio meter lång tarm är ingen lätt match att trassla ihop på egen hand och stoppa in i sin kroppshydda. Så man kan vara djupt tacksam att det där har naturen skött bra på egen hand.

 

 Nu har Tunntarmen tagit emot chiagröten och ska nu omvandla all dess fantastiska näringsinnehåll och skicka åt olika håll i kroppen. Den processar och gröten passerar. När Tunntarmen gjort sin grej så ringer den på hos Tjocktarmen och beklagar att väcka den från dess slummer.

• Tjena! Jag har ett lass sörja här från frukosten igår. Du måste forma till den och skicka den all världens väg, säger Tunntarmen till Tjocktarmen.

Tjocktarmen behöver inte dra på sig läsglasögonen längre. Han vet vad som komma skall. Han fixar och trixar med den välbekanta sörjan och ser till att den kan lämna kroppshyddan för gott, via Ändtarmen. Final passage. Om cirka 12 till 25 timmar kommer nästa portion chiagröt och ska grejas med. Tarmarna vet.

 

Men hur vet dem? Enligt flera sidor som jag surfar igenom efter tryckt in ”Tarmen och hjärnan” på google.se  - så har inte magen och hjärnan någon vidare bra kommunikation med varandra. De är inga bästa vänner som ringer varandra och kan planera kommande timmar på dygnet. Hjärnan ringer inte upp Ändtarmen och säger att den kan hoppa och skita om några timmar. Men ändå vet den. Ändtarmen alltså. Ändå vet den vad som komma skall. Hur kan det komma sig? Jag blir otroligt nyfiken. Hur kommer det sig att den del av oss – som vi vill ska vara trimmad på både in och utsida – kan sköta sig själv ? Eva Ekblad, professor i histologi, dvs. vävnadslära säger att ”...tarmens nervsystem fungerar så pass självständigt att om man skar av alla nervförbindelser mellan hjärnan och mag-tarmkanalen skulle den fortsätta att fungera, åtminstone vad gäller de grundläggande funktionerna.

Tarmen är sin egen herre. Typ.

 

I boken jag köpte när jag skulle kasta om min livsstil för ca två år sedan – en bok skriven av Bo Hofgren, står det mycket om magen. Om stress. Hur det hänger ihop. Detta som enligt Bosse (som jag kallar honom inne på WC) anses vara en fasansfull kombination. Jag fullkomligt älskar när någon skriker ”Det är mat!!. Jag lassar upp en portion. Kanske två. Och kastar i mig innehållet på tallriken. Inom en kvart har jag ätit både portion ett och två. Njuta? Hah! Hur!? Jag bara äter. Alltid gjort så. Sen läser jag.

 

Om man stressar ner maten genom foderluckan – så tillgodoses dess näringsinnehåll inte lika bra som om du äter sakta och tuggar maten noga. Helst ska köttbullen, såsen och potatisen vara lika poröst som ägget, sockret och margarinet är innan du blandar ihop det till en sockerkaka. Med andra ord ska det vara en soppa inne i gapet på dig, innan du skickar det vidare till den tjugofem centimeter långa matstrupen. Det är det magen vill att vi ska göra. Stress är den mest underskattade anledningen till varför människor drabbas av övervikt, står det i boken. Bara att skriva ordet S-T-R-E-S-S eller läsa om det – kan göra mig överjävligt stressad.

”Hur stressar man inte i dagens samhälle?”,  undrar jag irriterat samtidigt som jag trycker i mig en banan utan att njuta av dess naturligt söta smak. 

 

Det var på flyget på vägen hem, efter sju dagar på den arkeologiska skattkammar-ön Samos – som jag kom över en artikel skriven i Dagens Nyheter. Om jag minns rätt var det rese-sektionen jag läste , då mina ögon spärrades upp. Vin-experten (tror jag) skrev där om hur han trillat över artiklar om hur känslig tarmen är vid utomlandsresor. Hur de fullständigt ballar ur, när nya mat-vanor, rutiner och bakteriekulturer ska intas och tas om hand. Hur han hade kommit fram till att ”värna om sin mage i fortsättningen” – trotts sitt yrke som vinexpert runt om i världen.

”Ahh”, tänkte jag Det var även mig, den gamle vinslukaren beskrev.

Jag hade bestämt mig redan innan resan att unna mig allt jag kom över på Samos. Inte undvika bröd – som annars är ”helt” uteslutet i min kost. Att unna mig vitt vin till middagarna. Gärna ihop med brödet. Tacksamt äta upp efterrätterna som grekerna bjöd på. Toppa kalaset av fisk, kött, potatis, fetaost, oliver och pasta med en härlig Baileys-milkshake. Välförtjänt. Gott. Och efterlängtat.

 

Tills dess att jag efter sex dagar, utan besökt wc en enda gång för att dumpa det kära barnet (med alla sina namn) i porslinsskålen. Jag stirrade upp på stjärnhimlen för att snabbt byta ut det glittrande himlavalvet mot toalett-taket. Där satt jag och undrade. Undrade varför jag utsatt min mage för alla dessa godsaker. För straffet kom genast. En stillsam men fullt påtaglig protest pågick bakom lagret av solkrämer och tunna klänningar.

Magens alla beståndsdelar hade snickrat ihop egna plakat, med egna slagord på: ”Stoppa intaget av bröd – annars blir det din död” - var typiska sådana som förekom. 

 

Mest förbannad var Ändtarmen. Han visade sin  protest genom att fullkomligt sluta sig. Slog knut på sig själv och tog fram sin mobiltelefon. En Iphone 5s. Han snap-chattade ett av Tolvfingertarmens fingrar till Matstrupen. Alla tycktes anklaga Matstrupen för att tillåta passagen av vita viner, nybakat bröd, alkoholhaltiga drycker med chokladsmak för att inte nämna all potatis. Matstrupen svarade genom att skriva till Ändtarmen att han var ett ”jävla rövhål”.

 

Matstrupen fortsatte att skicka ner saker till Tunntarmen. Den drygt sju meter långa kost-fördelaren hade det inte lätt dessa dagar. Den mailade Hjärnan och bad om dess förskoning - att sluta utsätta kroppens tarmar för en sådan pass stor press. Tunntarmen liknade processen med att ta ett Franskbröd och doppa det i vatten. Det blir en stor deg. En kletig, seg och svårsmält degklump som sedan ska passera över tio meter tarm för att slutligen få ett tvärstopp precis efter passerat Tjocktarmen och inte få lämna kroppen. Hjärnan lät Tunntarmens mail tas om hand av avdelningen för skräppost. Det fanns för mycket gott som Hjärnan ville ha. 

Tjocktarmen blev bara tjockare. Och tjockare. Och tjockare.

 

Nej. Jag sprack aldrig. Men det var nära på. Jag käkade åtta tabletter med magiska ingredienser, enligt apotekaren. Dessa akutpiller, skulle fjäska för tarmarna och smörja dess väggar.  Dock hände inte ett skit på den fronten. Bokstavligt talat. Däremot så närmade semestern sig sitt slut. Magens protest närmade sig likaså sitt slut. För jag visste att efter läst artikeln – att när jag kommer hem kommer min mage få precis det den vill ha. Och slippa det den inte vill ha mer av.

 

Nu är det onsdag. Cirka tre dagar efter hemkomst. Mina tarmar dansar salsa. Lyckliga över fått tillbaka vardagen. Kastat sina plakat och istället öppnat dörrarna till varandra.

Är det inte fantastiskt så säg? Att jag med sådan avsaknad till skam har beskrivit mina magbesvär. För dom få som fortsatte läsa efter andra stycket. Eller inte hoppade av mitt i.

Ja. Jag lovade skitsnack. Och det blev det. Imorgon ska jag gå till bokhandeln här i vackra stan, och köpa ”Charmen med tarmen” - skriven av Giulia Enders. Ett minst sagt fascinerande organ inom oss alla.

 

Alltid lika kul att låta orden kastas ut och hamna på ett digitalt blädderblock.

Puss & Hej från mig - och alla mina tio meter långa och glada tarmar!

 

Några tarm-källor jag förhållit mig till:

www.vetenskaphalsa.se

www.magtarmfonden.se