pratbubblan.blogg.se

2015-02-11
23:13:00

Off-road kan du hitta vägen till tacksamheten. Och en stubbe eller två!

 

Nej va nu?! Jag bromsar. Bromsar. Bromsar och bromsar. Bilen fortsätter trotts min aggressiva högerfots påtryckningar på bromspedalen. Jag rattar allt va jag är värd för att balansera upp den allt för uppenbara avåkningen från den tänkta färdvägen. Jag är ute på ett kalhygge och kör, såhär en vanlig lördagsmorgon kring klockan åtta på morgonen. Inget märkligt med det. Alls. Över två jättelika stubbar drar jag fram. Stubbar som trasar sönder så mööt som det bara går under bilen. Jobbets bil. En bil jag är fastvuxen i varannan vecka. En bil som jag älskar att köra. En bil som nu plötsligt bestämt sig för att köra off-road. En bil som tyckte det räckte nu. Räckte att spela Etta James genom Bluetoothen. Här behövde hända något. Så att Etta tog en paus mellan de djupa andetagen. Ja, bilen hade fått nog och tänkte ta sig en egen liten sväng. En sväng rakt ut på det skövlade och före detta skogspartiet. Jag har precis dragit sönder bilens underrede och fått de stora stubbarna att undra va fan som just drog över dom, när bilens front ska få käka jord. POFF! Så stod jag stilla. Jag och min jobbe-bil. Det blir tyst. Men snart hörs något. Något märkligt. Mitt chock-fnitter hörs. Jag flinar för mig själv! Va fan va det där, flinade jag. Ingen svarade. Jag var själv. Tre meter från vägen där jag enligt alla mina kontrollerade beräkningar skulle ha passerat stillsamt till tonerna av souldrtottningen of all times. Nope, i stället hade jag kört tre meter avsides, ute bland stubbar och tjocka grenar och inte vidare harmoniskt. Jag tar fram min min telefon. Ringer upp min kollega som i detta tillfället avnjuter en sovmorgon. Hon svarar med kudden kvar i mungipan och jag förklarar det uppkomna läget.

Jag har kört av vägen- meningen, följs snabbt upp av följdfrågor om mitt aktuella mående. Jag försäkrar min kollega om att jag är tipp-topp men att bilen nog fått sig en omgång stryk. Precis vad man bör få om man bestämmer sig för att lämna kursen och bege sig för långt västerut i vägrenen. Jag blir snabbt förundrad. Inte många synliga blåmärken på bilen. Jag säger samtidigt som detta konstateras till min kollega, att jag nog bör kolla den under till. Jag kollar under den, ser bränslet forsa ut och säger sedan till min yrvakne kollega:, - ” Ehh, jag måste nog ringa brandkåren. . .”

 Det hela var en mycket skonsam avåkning med en bil som skyddade mig från några som helst skador. Jag blev såklart rädd. Det gick ju fort alltihopa och jag hade ju ingen kontroll över det som skedde. Och det var första gången nått sånt hände. Plus att brandmännen, ambulanspersonalen och poliserna fick mig att rysa av fasa över vad som kunde ha skett. Det hela var förståeligt att det kunde ske. Då flera brandmän nästan halkade omkull där på vägen när dom skulle täta dieseltanken som stubbarna ofrivilligt hade hjälpt till att ta hål på. Det var liksom inte så konstigt att bilen tagit sin egna frihet just denna morgon. Den hade ju väglagret på sin sida. Men det som gör att man ändå efter en sån här händelse har ett visst behov att repetera vad som hände, om och om igen – är enligt mig att man haja till. Man haja till över vad som kunde ha hänt, som inte hände. Jag blev så oerhört tacksam. Tacksam över att någon, nån gång tog sig tiden att såga ner de där träden som de där stubbarna en gång var en del utav. Jag tackade för första gången folk för att de skövlar skogarna. Nej inte regnskogarna som ska förse oss med syre. Men just där på kalhygget, var jag glad över att man fällt två stora träd. Jag struntade i om träden blivit skithus papper eller om de blivit ritpapper på något dagis, där en fyraåring dragit sina gröna kritstreck över. Eller om de blivit något meningslöst kopieringspapper på något kontorslandskap i Västerbotten. Bara att de inte stod där denna morgon, betydde allt. Denna tidiga lördags morgon i februari månad, när mina kollegor hade sovmorgon och Etta fyllde sina afrikanska lungor till djupet av luft, för att som alltid fylla bilen jag körde, med skönsång!

 Jag hade troligtvis inte suttit här och skrivit detta om träden stått kvar där. Jag hade fått en airbag i ansiktet och varit ordentligt omskakad och blivit blå som en smurf i fejjan. NU var träden nersågade och inget hände. Skogshuggaren var troligtvis hemma och njöt av sovmorgon han också. Utan en minsta aning om vad han och hans såg hade förskonat mig ifrån. Han kanske tyckte kaffet smakade extra gott denna morgonen. Han kanske hajade till över detta lilla extra goda kaffet. Han kanske undrade vad som gjort det så gott just denna morgon. Han anade föga mycket att det var mina tacksamhets-tankar som hade satt extra arom i hans kaffekopp! Han anade föga mycket att han hjälpt mig fortsätta kliva genom livet oskadd , men med en större portion tacksamhet i själen.

 

Händelser, där något kunde gått riktigt illa, där något kunde varit ödesavgörande eller kanske till och med livsavgörande. Det är sådana händelser som sätter igång existentiella livsfrågor.

Vad gör att jag lever just nu? Tur? Har jag lurat döden många gånger? Har jag kanske sågat ner någons ödes-träd nångång? Kanske planterat? Hur kommer det sig att en del dör av minsta lilla och andra är med om olyckor ingen ska överleva men gör det ändå? Vad avgör allt? Handlar allt om tur och otur? Är det så ”enkelt”? Bör jag leva varje dag som om det vore den sista? Och då hoppas på att grannen har överseende med att jag spelar hög musik klockan tre på natten och försöker sjunga lika vackert som Etta? Eller ska jag chansa på att jag lever om ett år och kan ha nytta av pengarna jag just nu travar på hög? (travar är en släng av överdrift haha) Varför ägnar jag så långa stunder av mitt vakna liv framför tv som betyder noll och ingenting? Jag borde ju vara ute och såga ner träd åt folk som kör lika slarvigt som jag. Bör ändå inte alla bilar skrotas? Dom förstör ju ändå bara miljön plus folk dör som flugor på grund av dom. Varför tillåter man detta färdmedlet? Tillbaka till häst och vagn! Tillbaka till dagar där det snabbaste som fanns på våra vägar var Krösamaja med sitt skvaller i sin stora käft! Märkliga frågor och påståenden som cirkulerar runt och blir långa kapitel i i tankebalken.

 

En skvätt av de existentiella och inte alls existentiella frågor som svävat igenom mitt huvud sedan jag tog en tur åt väst, på vägen mellan Svanshals och Simonstorp. Lika snabbt som jag tänkt dom högt och tyst, glömmer jag bort dom. Återgår till det vardagliga. Glömmer att köra extra försiktigt. Glömmer att uppskatta nedsågade träd och glömmer bort alla turer jag gjort under dagen som ändå slutat bra! Jag fortsätter samla pengar i en liten hög inne på sparkontot. I tron om att de ska spenderas väl om ett år. I godan tro att jag kommer leva länge till. Jag fortsätter att kolla på tv:n under kvällarna och tidiga morgon timmarna. För det är ju så himla skönt, trots att det innebär noll och ingenting. Jag tar bilen till vännerna och familjen. Hästen glöms bort. Ilskan över bilens döds-kapacitet läggs undan. Man kan ju inte avskaffa alla bilar i hela världen. Omöjligt. Så hästen tynar bort. Den får stå i en box och se trafiksäker ut, på egen hand.

 

Vad vill jag ha sagt mellan dessa närvarande och lika snabbt icke närvarande existentiella livsfrågor? Jo. Att man glömmer. Man glömmer så snabbt att vara tacksam. Tacksam över att vara hel. Ha hälsan i behåll. Benen intakta och huvudet på skaft! Jag vill vara mer tacksam. Det är så satans lätt att tappa sig i det vardagliga. Jobb, chiapudding, spara pengar och parad-glo på True detective, att man glömmer. Glömmer att här sitter jag med två par ben och armar. Ett hjärta som slår och en hjärna som fungerar. Hyfsat. Det är inte OK att glömma detta.

I bland går jag in på min blogg och läser mina gamla inlägg. Skäms över det jag till allmän beskådan har postat där. Tycker jag själv är pinsam och dryg. Men detta inlägget kanske kan hjälpa mig att påminnas. Påminnas om det sköra och vackra i livet. Som idag. När jag hade möjlighet att avnjuta en hel eftermiddag med min vän Sabina och hennes två småliv. Vi gick en långpromenad ner till havet och pratade om allt som sker i våra så olika men samtidigt så lika liv.. Det livet vi är mitt upp i. Livet som ska levas var dag. Livet som vi ska vara så förbannat tacksamma över att ha! Det livet!

Så därför ska jag posta detta och komma tillbaka till det emellanåt. För att komma ihåg. Att ett par tjocka lår och gäddhäng på armarna ska fan-i-mig vara tacksamt att ha då och då. Hellre det än vara en ingipsad mumie på lasarettet som gnyr över två träd som ingen jävel tog sig tiden att såga ner. Så tacksam var ledmotivet när jag skrev detta. Så det är det jag ska minnas när jag läser om detta i framtiden. Puss på er alla! 

 



Kommentarer:
2015-02-12 @ 07:44:07
#1: Ninna

Bra skrivet, som alltid... och vilken tur...nä, så härligt att det var MENINGEN att du skulle fortsätta vandra på denna jord .
Saknar dig Sara! Kramar <3

2015-02-12 @ 16:41:41
#2: mammiz

Du skrämde slag på din Mammiz! Men jag är överlycklig att du klarade dig / var nu rädd om dig jag har bara en Sara. Kjam

2015-02-19 @ 17:00:56
#3: Vänta på Regnbågen

När det kommer till de existentiella frågorna så ställ dig inte frågan "Vad är meningen med livet?"
För om man blev till genom evolutionen så skapades man av slumpen; och om man skapades av slumpen så saknar ens liv redan från dess början någon mening. Det enda svar jag kan ge dig Sara skulle därför vara; om livet har en mening måste det också finnas en skapare.

Svar: Hmm, att poängtera: Jag ifrågarsätter inte meningen med livet, icke! och svaret är högst troligt slumpen, I agree! Och skaparen - det är jag! Och du är ditt livs skapare. I månt å mycket kan man forma sitt eget liv, sätt att vara och tänka. Tänker jag. :)
pratbubblan.blogg.se

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: