pratbubblan.blogg.se

2014-10-09
00:06:24

När jag tar lagen i egna händer, och du får handla tacos som luktar vinäger som straff för det.

 

 
Hej där i svampskogen.

Ta en paus, sätt dig på stubben och begrunda en sak ihop med mig.
Jag har inte tålamodet att ta mig ut i skogen med gummistövlar som sitter för hårt, en ICA-kasse (eftersom den idylliske svampkorgen endast existerar i Aftonbladets söndagsbilaga) eller hälla upp kaffe i en termos. Jag har knappt tålamodet att köra förbi en svampplockare dessa dagar. Jag har inte tålamodet till något just nu känner jag. Och tänkte skaffa mig lite sådant genom att bubbla av mig om det som gnager hoss mig just nu. För jag vill också ut i backen och tampas med grenar som slår mig i ansiktet, insupa moss-dofter och upptäcka kantarellernas paradis. Så för att komma dit ska jag först ta i tu med något så hel aktuellt som JANTELAGEN.

Jantelagen präglar mitt liv just nu.
Man kan sammanfatta denna påhittade (skit) lag med en mening : "Du ska inte tro att du är något."

Ja. Den är skit. Men inte bara skit. Den har tydligen format mig till den jag är idag. Och idag känner jag mig omringad av de bästa vännerna man kan önska sig. Kanske dels för att jag är ett typexempel på en som lever efter denna lag. Jag är den som viftar hej vilt med "Äsch"- händerna när en komplimang kommer farandes genom etern. Jag är den som kollar åt andra hållet och bygger färgen röd i hela fejjan om någon berömmer något jag gjort. Jag är den som tröttnat på hela den rutinmässiga processen av att damma av axlarna när något bra ges till mig. Jag vill samla berömmet på mina axlar och göra dom så tunga att jag ser ut som en ihopaknycklad gammal kärring innan trettifem. I allafall mentalt, vill jag känna mig stolt över vad jag gjort, gör och vågar göra. Är helt övertygad om att vännerna hade stannat, även om det innebar att jag blev mer ödmjuk mot mot själv som för omväxlings skull. Men vad stoppar mig?

Jag vet vad som stoppar mig. Jag själv. Samhället. Men det är ta mig tusan inte alltid mitt egna fel. Sverige. Lilla landet lagom. Alltid så himla lagom. Enda landet med ordet lagom och ett smörgåsmargarin med samma namn, i ordlistan. Kanske inte så konstigt då att vi inte gärna sträcker på halsen och ropar hej innan vi passerat alla hinder. Jag är trött på detta uttryck "lagom" - jag är förbannat trött på det.

Vi har tillsammans skapat ett klimat som vi trivs att vara i. Där vi gillar att ge men inte att ta. Jag älskar att ge men är motvillig till allt tagande. Att ställa upp på andra tycker jag är den bästa känslan som jag kan känna. Att känna att jag gjorde något för någon annan och där min enda vinst av det var att få känna mig behövd. Så kommer jag alltid att känna - så det vill jag inte ändra på. Däremot när jag behöver backas upp - så har jag en handfull med vänner, kollegor och familjemedlemar som står med armar, ben och körkortet i luften - redo att rycka ut.  Då är jag sämre på att låta dom känna sig behövda. Vill inte vara till besvär, inte vara den komplicerade, den veliga, den mesiga, den lättsårade eller för den delen "den sköra". Vart kommer allt detta ifrån?
 
Jo! Den förbannade Jantelagen. Som tur väl så ser ju dom bekanta igenom denna fiction-lag och sitter redan halvvägs igenom Skåne eller Blekinge på väg hem till mig, med en flaska rött och en uppsjö med ventilationsfrågor. Men hur drabbades jag av denna lag? Vems var iden att göra oss så klemiga och nonchalanta mot oss själva?
Eller så är det bara jag. . . fast det undrar jag. Tror vi är flera som textar tillbaka till den klistrige och hängivne vännen som vill hjälpa - att vi själva grejar vad det nu är för situation vi hamnat i.

Jag har en fantastisk arbetsplats. Jag bara måste säga det. Det är inte många som kan mäta sig med det arbetet jag går till. Ja, jag är helt jävla slut efter en vecka. Kan knappt zappa på tv:n i en halvtimme när jag kommer hem för hjärnan har tagit time out. Jag lägger mig och sover två första dygnen innan jag är återkopplad till verkligheten. Men när jag är på mitt jobb och jag är mitt uppe i det - då finns det inget arbete i hela världen som är så bra som mitt. Och det är inte bara arbetet i sig, det är folket på arbetsplatsen som gör det till vad det är. Jag vet inte hur många gånger jag haft mental breakdowns just där. Men också plockats upp just där. Jag har två överjävliga känselspröt som pekar rakt ut ur pannbenet på mig. Snart har dom petat ut ögonen på allt och alla som jobbar på Villa de Svan.

Ja. Jag är känslig, det är jag. Jag kan gråta loss som en krokodil som tappat varenda tand, inne på kontoret om så behövs. Jag kan kritisera ihjäl mina egna beslut ibland. Men jag kammas alltid hem. Och jag kammas alltid hem av dom som jag arbetar tillsammans med. Kollegor och chefer. Dom tar mig ner på planeten Tellus igen och säger det där lilla som behövs. Jag känner mig trygg i att visa mig svag där. Men jag känner mig inte lika trygg i att visa mig stark. För jag har länge varit den sköra, lilla, snälla, alldeles för ödmjuka Sara. Jag vill vara hon osckå, men vill också våga vara den tuffa och starka. Den som står på sig att hon grejjar vissa situationer - without crash n burn. Jag får nog räkna med att det tar tid. Att vända på hur man uppfattas av andra. Jag har ju själv sett till att det blitt såhär. Sen är jag ju som sagt det där långsamma djuret med två tentakler som sticker ut och som är superkänslig mot vissa saker - en svår balansgång - vara stark men ändå inte. Dubbelt. Knepigt, Det som gnager hos mig. Lite för mycket just nu. Till alla mina kollegor på Svanis -  Jag vet inte vad jag hade gjort utan Er.

Så därför tänker jag såhär. OM jag inte hade dom. Om jag var helt solo på en arbetsplats - där det var jag, min pall med varor som ska plockas upp och en ohuman chef som pekade med hela handen. Beordrade mig att minsann hinna göra både ditt datt och dutt innan klockan fem, annars är jag en kass liten kyrkråtta. Vem ska då bygga upp mig? När jag tappar en hel lastpall med konserverad gurka över hela det nybonade klinkersgolvet inne på Coop Forum. När det luktar vinäger blandat med grönsaksland i tre dar efteråt. Jo det måste vara jag som gör jobbet då. Som säger åt mig själv att det är inte hela världen. Vänder på saken och hittar det positiva i det hela. Kanske folk blir sugna på avlång, grön och vedervärdig gurka i inlagd vätskeblandning och handlar som allri förr av den? Eller för den delen låta dom hålla för näsan och rynka på pannan tills dess att dofterna sugits ut genom ventelationssystemet. Det blir jag som måste bygga på mig. Inte någon annan. Jag kan inte alltid räkna iskallt med att jag har finaste Ewa som ömt håller min hand och undrar hur det är med mig, eller mina bosses som kramar mig varmt när jag är på klippkanten. Nej jag måste lära mig att säga ifrån. Så hur ska jag öva upp detta? För en vacker dag ska jag till en ny arbetsplats. Thats life. Och då måste jag vara beredd på lägen där jag måste vara den som står för uppbyggandet av mig själv.

Jag lär ungdomar att bygga sig själva. Och jag tillämpar många av dessa knep på mig själv. Tillexempel stirra mig halvblind in i spegeln och säga att jag duger. Detta har jag gjort tills jag tror på det själv. Och idag - idag har jag gått från att vara totalt besatt av att fixa och trixa med ansiktet innan jag lämnar det trånga toalettutrymmet med den självreflekterande spegeln upphängd på, till att snabbt konstatera att jag duger oavsett vem som stirrar tillbaka på mig. Klart att det går i perioder. Jag är ingen självkänsle guru som aldrig har en dålig dag. Men dagar räknat så är dom väl färre nu än förr. Jag tror på mig själv och mina knep jag ger till andra med brusten självkänsla.
 
Så summa kardemumma, (ett lagom roligt uttryck som rimmar) så vet jag hur jag ska göra - men måste bara göra det sen när situationen kräver det. Stå på mig. Jag googlade Jantelagen och blev smått chockad över dess innehåll. Den är kopplad till en bok som är skriven av en dansk - om jag hajat rätt. Han kopplar ihop fiktiva lagar med den samhällskultur som även idag känns igen i hela skandinavien. Så kanske inte så konstigt att vi drar fötterna över marken och blygsamt tackar när någon säger "Bra jobbat!".
Allt är en effekt av vår inställning till oss själva och HUR man ska ta emot beröm.
 
Nej ta mig fanken. Nästa gång jag står och kopierar pappren på kontoret och någon kommer inspringandes med komplimangen hängandes i talarstrupen - så ska jag vända mig glatt om, tacka högt , säga: "Ja, vet du vad - du har ta mig tusan rätt!" och ge honom/henne/hen/den en kram! Vilken chock "denna där" kommer att få! Haha
Jag får börja så och avsluta med att hålla tal inför nationen av mjukisdjuren i sängen.
" - Lyssna nu noga ärade befolkning av "Sängen Lagom" från landet IKEA"....tills jag är så odräglig att ingen av dom vill sova ihop med mig!

 Jantelagen säger att:
  1. Du skall inte tro att du är något.
  2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
  3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
  4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
  5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
  6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
  7. Du skall inte tro att du duger till något.
  8. Du skall inte skratta åt oss.
  9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
  10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.


Helt ärligt. Vad är det för skit att komma på?
Hade det inte räckt med,

1 . Du ska vara ödmjuk när det krävs och stå upp för dej själv övriga gånger.

. . . så du slipper förklara för varenda kund inne på Coop varför det luktar illa när dom passerar gång fyra, den mellan brödet och tacoshyllan.

Nu: Svampskogen!
Kommentarer:
2014-10-09 @ 07:46:59
#1: Ninna

Sara, finaste Sara! Så bra du skriver (som vanligt)! Du vet väl att det finns en anti-jantelag? Om inte så följer den här... Från mig till dig!
Massa kramar


Du ska tro att du är något.
Du ska tro att du är lika god som alla andra och alla andra lika goda som du.
Du ska tro att du är lika klok som andra, ibland klokare.
Du ska veta att du är lika bra som andra.
Om du vet att du gör ditt bästa kan du uppskatta de som är bättre.
Ibland vet du mer än andra.
Du är inte förmer än andra. men du är enastående som alla andra.
Du duger till mycket.
Skratta åt dig själv och din värld, det gör dig fri.
Du ska tro att många bryr sig om dig.
Du ska tro att du kan lära andra en hel del och lära av dem.
Varför? För att du när någon, en som behövs.

2014-10-09 @ 21:43:07
#2: mammiz

Nina skrev vad jag tänkte gör dvs ta bort ordet inte ♡ kram min älskade lilla kicka.

2014-10-09 @ 21:43:08
#3: mammiz

Nina skrev vad jag tänkte gör dvs ta bort ordet inte ♡ kram min älskade lilla kicka.

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: