pratbubblan.blogg.se

 

How to be single, and shit.

 

Jag står inne på Coop Forum i Karlshamn. Jag har precis bestämt mig för att bara köpa ett sexpack ägg och en liter mjölk och lämna affären lika rik som jag var innan – det vill säga inte alls. Jag har verkligen inte råd att just nu slänga pengar på skit. Hur målmedveten jag än var och med blicken djupt fastlimmad i golvet när jag gick förbi blommorna (som jag lätt faller offer för, speciellt nu på hösten när jag tycker att allt ska vara orange, brunt och grönt) så kunde jag INTE låta bli att lyfta huvudet när jag passerade filmhyllan. Med de senaste realeserna. Jag tvingar fotstegen att trampa vidare. Nästa lockelse – ljuslyktor. Höstiga och vackra.

Nästan så det skrek från dom: - KÖP OSS!

Jag stannar upp. Det är bara några meter kvar, bort till mejeriet. Jag KAN ta mig dit. Jag KAN. Men tackvare någon utomjordisk kraft (eller mina värdelösa principer i affärer) så vänder liksom hela kroppsbyggnaden riktning. Jag går snabbt bort till filmhyllan. Greppar snabbt tag i filmen som jag skymtade i förbifarten bara sekunderna innan. Jag läser inte ens hela titeln – för jag VET att denna måste jag ha hem. Idag. Inte imorgon. Idag.

Jag bokade in mig på biovisningen av den när den hade uppvisning på diverse bioskärmar Sverige runt – för några månader sedan. Minns att det var strax efter jag kommit hem från Fuerteventura. En riktig pepp-film för oss singlar tänkte jag då. Tänkte detsamma nu när den i ett demonstrativt grepp placerades mellan min höger arm och klämdes fast mot min kropp. Min. Bara min.

 

How to be single. Titeln på filmen som nu orsakat värsta skrivar hybrisen. På omslaget fyra kvinnor i 30-40 års åldern. Uppenbarligen singlar. Uppenbarligen en rolig film då Rebel Wilson spelade en av huvudrollerna. Det kan ju inte bli fel detta, tänkte jag. Kommer hem. Kastar den nästan in i dvd-spelaren och trycker play. Okey. Inte play direkt. För först var ju maskineriet tvunget å kärva och jävlas med mig. Men efter besegrat avsaknad av både ljud och bild, så uppenbarade sig meny-valet och jag kunde ivrigt trycka play. Välplacerad i soffan och nöjd över hur jag valt att spendera nittionio kronor så lät jag ögonen smekas och skrattet klucka.

 

Igång rullade en historia om fyra kvinnor i olika situationer i sina liv. Alla singlar. Alla i jakt på kärleken:

En som frenetiskt var tvungen att hitta den perfekta killen. Hon som förde statistik över hur stora oddsen var att springa in i en ogift hetrosexuell man i New York – utan barn och villig att ingå ett äktenskap inom ett år.

Sen hon som bara ville uppleva singellivet. Hon som lämnade sin kille och allt för att dra ut på stan, svepa drinkar och ville uppleva hur det var att vakna upp i främlingars sängar.

Sedan hade vi hon som varit singel länge, och tog vara på varenda tillfälle att ha kul med den statusen.. Hon dansade som om det vore sista dagen på jorden, hivade drink efter drink, hade amazing sex för att vakna utan någon som helst dagen efter ångest.

Slutligen hon som förträngt önskan om att få bli mamma och valde att ta saken i egna händer- och SÅKLART fann kärleken under tiden.

Dessa fyra kvinnor. Så olika. Så lika. Så mycket att lära från. Jag kände så klart igen mig fullständigt. En mix av samtliga. Det var en film för mig. Rolig. Sorglig. Vacker. Skruvad. Och en sån man bara vill se mera av. Och det skrek Hollywood över den – och vem faller hårt för dessa, om det inte är jag!?

 

 

Varför kände jag mig som en mix av dessa fyra kvinnor? I vilken shaker har jag doppat min röv för att känna att detta var en film som producerades i Hollywood för något år sedan – bara för att träffa min blick inne på Coop Forum ett år senare? Å få mig att vilja skriva som aldrig förr.

Vilken bländer var jag en sörja i? Vad ledde mig till igenkänningarnas land. Vad?

 

Jag levde under tio år i förhållanden. Tre olika. Väldigt olika. Nästan på pricken lika lång tid i var och en av dom. 3,33333333333 år med dom stannade jag. Sedan sprack det. Av olika anledningar. Gemensamt var dock att jag efter var och en dom ville hitta någon ny att vara med. På direkten. Ville inte vara ensam. Ville inte lära mig hur det var att komma hem till ett tomt hem. Ville inte lära mig hur det var att laga mat till bara sig själv. Bädda en säng bara till sig själv. Eller se en film ensam och skratta åt skämten utan att någon att dela mitt skratt med. Jag ville inte. Jag var fruktansvärt rädd över vad ensamheten skulle göra med mig.

 

Tre år senare. Närmare fyra nu. Så har jag varit singel. Singel. Ensam. I mitt hem. På vinden. I köket. I hallen. I sängen. I bilen. Inne i affären när jag veckohandlat. Och resultatet?

Helt fantastiskt. Jag trodde aldrig när jag och exet gjorde slut att det ens var möjligt att ha så kul på egen hand. När ingen kollade på en, att det kunde vara kul att dansa och sjunga i såssleven samtidigt som såshelvetet kokade över. Jag trodde att det var tvunget att vara någon där som hjälpte mig skrapa bort bränd sås från spisen och beklaga sig över att jag aldrig kunde hålla fokus på det jag gjorde. Men. Det är rätt så jävla angenämnt att tappa kontrollen till en sång som jag nästan kan texten till, skråla högt och gå ner på knäna och skrika refrängen i nått köksredskap. Att spela in små videosnuttar på mobilen och skicka till sina bästa och närmsta vänner. Att dansa till en hip-hop låt framför spegeln och shaka asset som aldrig förr. Ta en dusch, klä på sig sexiga underkläder, måla läpparna röda, hälla upp ett glas vitt, öppna en Tutti-frutti påse och luta sig tillbaka i soffan och bli lullig och glad – HELT SJÄLV. Resa sig upp för att hälla upp en nytt glas, passera spegeln och stanna upp. Gå fram och puta med läpparna och konstatera hur jävla snygg man är då ansiktet skiner av äkta glädje. Eller! Eller sovmorgonarna! De oändligt långa sovmorgorna när man kan skita i allt. Sätta luren på ljudlöst och bara fisa under täcket och nästan inte alls bli generad över hur det kröp en illa luktande doft från syd till norr. För att träffa luktsinnet vid kuddens kant. Det finns många saker att upptäcka att man som singel kan göra. Men härligast av allt är känslan av att vara tillfredställd med att vara med sig själv. Helt själv- en vanlig kväll när mökret faller in, tv:n släcks och huset är knäpptyst. Inte känna paniken forsa i kroppen, utan ett lugn och en förnimmelse av lugn och ro i själen. Den känslan – ovärderlig.

 

 

Den största romantikern är jag. Verkligen. Jag vet att du tvivlar, för du tänker att världens största romantiker inte fiser rundor under täcket, hinkar vin, älskar singellivet och uppskattar ensamheten. Du tänker att världens största romantiker sitter på ett rosa fluffigt moln och skjuter pilar i häcken på alla förbipasserande. Men där har du fel. Denna romantikern har lärt sig ett och annat om vad hon vill ha. Behöver. Och siktar mot. Att jag är den största romantikern har jag alltid ansett. Fast idag mer än någonsin. Varför? För jag vet exakt vad jag (inte) vill ha.

 

Det tar tid att landa efter tre långa förhållanden. Granska sig själv, sina val, sina flyttar, sina arbeten man haft, sina olika drömmar, sina tvivel och sina hopp. Det tar en jäkla tid. Den tiden tar sin skörd av tårar må jag lova. Jag önskar ibland att det fanns en större respekt för den fas som en nybliven singel får gå igenom. När allt som de stod på dagarna innan, plötsligt rykts bort under deras fötter. De ska skapa något nytt. Nytt hem. Nya rutiner. Nytt allt. Själv fick jag vända mig till en mentor för att kunna förstå mig på mig själv och alla de dörrar jag hade gått in och ut igenom – genom åren. Ingen ska tro att det är enkelt. När du kollar dig i spegeln, skymtar större och större rynkor i pannan, spruken hud runt kärlekshandtagen och gula tänder – så är det en sorglig sanning att du ägnade tio år till att ta hand om andra, men aldrig riktigt om dig själv. Åtminstone inte på djupet.

När du väger hundra pannor och kläderna du köpte för några månader sen klämmer redan in skinnet runt midjan. Det gör ont. Inte bara fysiskt, men mentalt. Det är en själv som tagit sig till den gränsen. Där ta hand om sig själv, inte var lika viktigt som att upprätthålla en fasad av att allt var bra och på väg åt rätt håll. Men spegelbilden kan du inte ljuga för. Den talar sitt tydliga språk. Stanna upp, kolla på dig själv. Uppifrån och ner. Är du nöjd med den du ser? Har du behandlat honom/henne med den respekt som du står mitt framför. Jag menar inte att det yttre talar om vilka sår som finnes på insidan. Men att titta sig själv i ögonen och säga att man är en lycklig skit, när hela du vill gå sönder – går INTE. Jo. Det går. För vi kan övertala oss själva att så är fallet. Men innerst inne så vet vi – vad som är och inte är. Precis som vi människor kan titta varandra i ögonen och se ifall vi talar sanning eller ljuger - så gäller denna lag även hemma – på toaletten när vi borstar tänderna. Är jag nöjd med hur jag låtit mig själv bli behandlad av andra, eller behandlat mig själv? Är jag det, eller krävs en förändring?

 

Det värsta jag vet är att gråta och se mig själv i spegeln samtidigt. För där är den. Sanningen. Man mår skräp. Allt är skräp och skräpet stirrar rakt tillbaka på en. Och sällan vill man må skräp. Så då måste man börja va snäll mot sig själv. För det hjälper bara 30 % med vännernas ömsinta komplimanger – så du måste säga dom till dig själv också. Och börja tro på det du säger. En vacker dag blir det din sanning och inte någonannans. Det är magi. På riktigt.

 

Måste man vara singel, någongång? För att klara av ensamheten?

 

Klart man inte måste. Självklart inte. Det finns tusen olika vis att leva sitt liv på. I förjhållande, Gift, sambosar, singlar, en sol och vårare, celibat, i kollektiv, och säkert hundra olika vis till. Och klara ensamheten. Alldeles säkert. Jag utgår bara från mig själv – när jag säger att det är en nyttig period i livet. Speciellt om man som jag – trodde att livet BARA handlar om att starta en familj, bygga ett bo och jobba ihjäl sig. Speciellt om man är som jag, en romantiker som varit villig att bortse från kärleken bara för att uppnå allt det andra. Va tusan! Vem skulle jag vara om jag idag hade haft tre småliv, en villa vid havet, en hund som hette Sam och en garageport bredare än min röv gånger tre.

Men stått utan en kille som älskade mig ömt och från djupet. Vill jag ens veta vem jag hade varit?

 

Jag tror jag hade blivit djupt olycklig. Även om allt det andra stod framför mig.

Jag har inte slutat drömma mig bort till en stuga vid havet, till barn, till husdjur eller en plats att ställa bilen under ett tak. Men. Huset är mindre. Mycket mindre. Kanske en fjärdedel av vad det var förut. Barnen är inga hemmabakade underverk, jag har blivit fosterhemsmamma till en tonåring. Vi har kul tillsammans! Lär oss av varandra och livet. Hunden är vår bästa vän. Han heter dock inte Sam. Jag vet inte vad han heter, men han är min och tonårsungens bästa vän. Vår gemensamma nämnare. Sen har vi garageporten, som är precis så stort att jag får in min lilla svarta pärla där.

 

Vad vill jag säga? Att drömmar kan bytas ut. De kan förändras. Risken är stor när du blir singel att de gör det. Fast en sak ska läggas till i drömmen jag har idag, som jag inte hade då – som inte fanns där i min förra fantasi – att jag är kär. Dunderkär. I en kille. Vem? Vet ej. Men han är lika kär i mig. Vi kysser varann, alltid. Vi kramas mycket. Har galet mycket sex. I, på, under, över, emellan och överallt. Vi skrattar tillsammans. Är mycket utomhus. Sällan framför tv:ns bedövade färger. Vi ses när vi vill och får lust. Kanske bor han med mig. Kanske tog vi beslutet ihop, att bli fosterhemsföräldrar. Kanske bor vi på olika håll, men gillar att vara varandra nära. Jag vet inte. Men han är där. Killen som jag under alla mina singel-år drömde om. Han som tycker om mig för precis den jag är. Med alla mina pros & cons.

 

Denna drömmen kommer att ändras flera gånger. Liksom livet ändras.

Herregud. Senast förrförra veckan köpte jag en tinytajnymini-klänning som bara en nyfödd kan bära. En orange liten söt sak. Helt klart i ett skifte i mina drömmar. Kanske i ett skede just nu, där jag måste våga drömma ordentligt och stort. För vad var det jag sa i förra inlägget. Drömma bör man, annars dör man. Om inte av en iskall snöboll så kanske av en hylla med trettio romantiska Hollywoodfilmer som krashar över huvudet. Haha (true shit, hände för några veckor sedan)

 

 

Att ändra sina drömmar är smärtsamt. I början så odrägligt jobbigt att man kan fylla ett mindre dricksglas med vätska från örngottet. Det gör så satans ont.

 

Julen. Som ett tydligt exempel på hur djupt nere i skorna jag var efter mitt senaste breakup från ett långvarigt  förhållande. Kan det varit 2011/2012? Jag står rakt upp och ner i min nya bostad. Dett är början på decmber månad för ca tre/fyra år sedan iallafall. Nya hemmet, inte ens i närheten lika nära vattnet som det jag hade delat med mitt ex. En fyrkantig historia- mitt nya hem. Kala väggar. Mina gamla möbler som täckte bara några ynka kvadratmetrar av det allt för stora hemmet jag tagit mig an. Opersonligt och trist. Jag bestämmer mig för att julpynta precis som förr. Jag drar fram kartongerna. Tre stora fanskap proppade till bredd och topp, med saker att plocka fram. Jag tror inte jag lyfte upp EN ENDA pryl utan att det knöt sig i magen och där jag fick hålla tillbaka tårarna. Tomtar till förbannelse, julstjärnor, glitter, kulor, sängkläder med snöflingor på och hundratals olika saker att pimpa fram ett juligt hem med.

När jag kom till botten av den tredje lådan, så hittar jag dom. Julstrumporna. Jag köpte dom två jular tidigare. När vi bodde i ettan. Dom är gråa. Varma, fluffiga och oemotståndligt vackra.

 

Jag fullständigt brakar ihop. Kramar sönder de stackars tygstyckerna. Lipar sönder dom mot ansiktet. Svär en ramsa i dom och förbannar dagen jag köpte dom. Hatar att de påminner mig om krossade drömmar och hur nära jag trodde mig varit, att få dom uppfyllda. Jag hänger upp dom. På en varsin sida av sängen. Ställer mig en bit bort och blickar över rummet. Där var det. Mitt framför mig. Ett hem för två. Saker för två. En dubbelsäng – stor nog att rymma både mig och drömmen av två ungar som frågade hur lång tid det var till julafton. Mmm, hela drömmen skulle fått plats där.

Det skiner från julstjärnan i fönstret. Ljuset liksom strålar ut i långa ljusslingor längst rummet och bländar mig, då tårarna lagt en immig ridå framför ögonen.

Jag är tyst. Inte ett ljud lämnar min stela kropp. Håller andan för att hindra en ny strid av tårar. Jag ser hur de vackra julstrumporna hänger stilla vid gavlarna. Hur de plötsligt inte längre symboliserar nått aktuellt men något mycket förgånget. Står blickstilla. Låter tankarna samla sig. De blir mer logiska.

Jag bestämde där och då, att det var dags att släppa taget.

 

Inga fler sms. Samtal om nätterna. Det var dags. Dags att sluta fly. Dags att ta tag i så mycket mer än bara jobbet, turer till vännerna och familjemiddagarna som hållt mig ovanför vattenytan. Jag vatt så illa tvungen att inse – att jag var...just precis: SINGEL!

 

 

Aldrig känt mig så tom som den kvällen. Och samtidigt så fri.

Åren som följde efter det har såklart inte alltid varit lätta. Gått igenom ett hjärtsvek till men reste mig hyfsat fort, för benen jag stod på hade blivit stadigare. Att vara singel. I en stad. Nära till allt. Omgiven av folk. En promenad på tio minuter till närmsta bar/klubb – UNDERLÄTTAR. Jag har fått dansa så mycket under dessa åren att jag vet allt om hur man gnugga skinkor på dansgolvet, drar någon i slipsen och lockar hem dom på en åktur. Jag kan det där med att vakna upp efter ett ytligt men en härlig omgång sex. Jag skäms inte över att skriva detta. Jag har verkligen släppt loss.

Njutit i stunder och inte fällt en tår dagen efter – när jag gjort mina bananpannkakor på egen hand. Jag har mina pronciper: som jag håller på bättre än inne på Coop Forum.

Tex: Jag söker inte kärleken när jag går ut för att festa/dansa med vännerna. Då vill jag bara ha kul. Släppa loss. Jag finner inte kärleken i mitt liv, på en bar, på ett dansgolv eller i rökrutan utanför. Nope. Jag har aldrig ringt en kille som jag bytat nummer med nere på exemeplvis Harrys. Aldrig fortsatt en sms konversation. Aldrig lagt till på facebook. Kanske säger för mycket nu – men tror iaf inte det. I våras kom jag hem med fyra nummer – alla skrev till mig. Jag nollade dom alla.

Varför?

För jag vet vad jag vill ha/söker. Eller vad jag inte vill ha/söker.

Det är en stor fördel med att vara singel. Du kommer på det, efter hand.

 

Du blir kräsen. Ego.

Men akta!

Så du inte blir blind. Kanske står han/hon mitt framför dig. Men du ser det inte.

För du blivit så pass trygg i dig själv att du vill inte riskera den säkerheten och dela den med någonannan. Drabbas av kalla fötter när du har något riktigt bra framför dig. Så akta. När singellivet är som bäst, så har även det sina pros & cons.

 

Jag vill skriva mera. Om hur jag är obotligt kär just nu. Och där det är besvarat. Men ändå lika singel som under senaste fyra åren. Och hur jag bara fullkomligt förlikats med tanken. Kolla bara på mig! Jag trycker dessa tangenter som aldrig förr. Im on fire. For real.

Nu ska jag till en Mia, powerwalka och prata sönder våra liv över en kopp te i hennes soffa!

 

Puss & kram från singel-dam