pratbubblan.blogg.se

 

 

 

Ett utdrag som jag med omsorg valt ut. Jag skojar. Det finns ingen som helst omsorg i detta. Om jag ska visa någon som helst vördnad för dig som läsare, så säger jag åt dig nu, att lämna bloggen. Detta är rena skiten. En historia som är helt och hållet taget ur sitt sammanhang. Det var detta som hände. Jag är inte stolt över det. Men det är naturens gång. Att jag ska berätta allt knäppt som sker i mitt liv. Men det är också naturens sätt att säga att vi är alla lika, åtminstone hur vi är anatomiskt uppbyggda. Och denna historien bevisar detta. Och den bevisar även att nöden har ingen lag. Inte ens en spansk sådan.

 

Så nu har du blivit varnad.

 

Efter bälgat hinka vis med torrt vitt vin, promenerat sönder mina fötter och räddat regnskogarna genom att andas hälften så snabba andetag som tidigare – så kan jag med facit i hand på de första tre veckorna lätt säga att det varit helt ofattbart bra.

 

Första två veckorna handlade för det mesta om att skapa nya rutiner. Ut med de gamla och in med det nya. Inte stressa. Äta regelbundet och rätt. Promenera som idioter och få skavda hälar och tårna dekorerade med blåsor. Dom handlade såklart även om att träffa folk på kvällarna och skapa nya band med människor som var här av samma syfte som vi, eller upptäcka nya syften till varför folk reser. Men även knyta vänskapsband med ö-folket. De som verkligen lever och bor här. På turistön- Fuerteventura.

Såklart handlade det en hel del om att bygga om kroppsfärgen från blek och knottrig till att bli mer brun och glansig. För ja. Det är det som händer. Först bygger jag färgen röd och hela jag ser ut som Ronald Mc Donald i ansiktet. Det är en minst sagt bisarr syn. Ronald i strandklänning och en gigantisk solhatt på hjässan.

Sakta men säkert så har dock röda och svullna kinder övergått till något mer bruna och glada sådana.

 

Men ni känner mig. Känner mig tillräckligt bra för att veta att jag knappast är den som bara berättar det glammiga och fantastiska som livet bjuder på. Ni vet att snart som kommer den brutala sanningen. Den som ska få dig som läsare att känna igen dig och även inte alls känna igen sig. Jag har lyckats träffa en del människor. Roliga. Trevliga. Uppblåsta. Och de som varit skrämmande duktiga på att spela ut hela sitt charm-register. Men detta text-stycke får nog lov att handla om någon helt annan. En trevlig och engelsktalande prick, som blev iväg-skrämd när han fått bevittna hur en helomvändning i kosten kan orsaka hastiga otrevligheter.

 

Jag, Ann, Jennie och Mia hade bestämt oss för att skaka av oss männen i sällskapsresan och inta några uppfriskande glas vin på Tex Mex restaurangen. En trevlig restaurang där cowboyhattar, piskor och pickadoller delas ut till gästerna efter att man visat att man inte är nöjd efter åtskiljande glas Sangria, vitt vin och massa tallrikar med pommes. Pommes var till de små. Inte oss. Nej nej. Glöm inte. Vi hade börjat vårt nya liv här. Ut med pommes, fett å skit och in med en kanna rödvin med ett fruktfat i, istället. Mööt bättre. Ödets sarkasm.

Anyway. Efter att nästan tagit sönder en taklampa med piskan så hade vi splittrat notan och sprängt dagens budget med bravur. Ann och jag bestämde oss för att traska vidare efter besöket på Wild Wild West. Mia och Jennie gick tillbaka till vårt hotell. När vi gick hemåt fast med en omväg på cirka en halvmil – så kom vi till strandpromenaden. Vi såg en bajamaja som prydde stranden och jag var fylld till halsen med drycker som ville lämna sin bostad, blåsan. Så vi gick ner till dessa men upptäckte rätt så snabbt att de var ordentligt låsta. Spik, hänglås och stora skyltar fick oss att inse att ett inbrott på ett dass var inte bara omöjligt att genomföra, men också onödigt att råka illa ut för. Medans Ann lyfte på trallgolvet som toaletterna var byggda på, så hukade jag väldigt snabbt. Att slå en kiss på golvet, utanför en bajamaja är kanske det mest tröga som finns. Tänkte jag då, utan att veta att livet skulle ge mig något mycket mer trögare än så, bara några minuter senare. Men efter att vi lämnat vårt DNA i en gigantisk pöl av urin, så var vi inte bara fulla på skratt – vi var också tillfredsställda rent basalt. Vi får då såklart fylla hjärnan med nya lustar – som att till exempel checka in havet. Dess temperatur blev plötsligt väldigt viktigt att ta reda på. Det är en rätt bra bit att gå från självaste bajamajan ner till strandkanten. Vi gick vi gick och vi gick. Väl framme där vatten möter land, ser vi en kille sitta nersjunken i en gigantisk sandgrop. Med gigantisk menar jag att hela familjen Alvarsson med avlägsna kusiner skulle fått plats i den. Där satt han. Med en cigg i ena handen och en Ipad i den andra. Han hade stora svårigheter med att hålla sitt rökeri igång så han bad om hjälp med en tändare. Killen kände sig ensam men ändå smått belåten med sin tillvaro. Ann pratade med mannen i sandbunkern och jag satt och huttrade med min kofta av alldeles för tunt tyg. Pratglada som vi var satt vi där en stund. Det är nu den här historian ska vända och gå från smått äventyrlig till bara rent av äcklig.

 

I fyra dagar hade jag ny fyllt magen med chiafrö, linfrö, valnötter och andra fina nyttigheter som är menade för fåglar att äta först och främst. Min mage hade fått en rejäl kick-start. Det fanns inte längre något bröd som stoppade alkohol från att slungas rakt upp i hjärnan eller för den delen hindra tarmarna från att arbeta som aldrig förr. Jag sitter med knottriga ben och armar bredvid Ann som sjunger ut sin engelska till mannen med sand i kalsongerna. Jag kände då. Magen. Knyta sig som en säck med sopor som bara måste ut. Jag blev akut skitnödig. Jag gick från en frusen pingvin till en svettig gris på nolltid. Jag kände av läget och insåg att Ann skulle inte vilja pallra hemåt med en sprickfärdig väderballong just då. Hon var på sin absoluta peak, i samtalet med mannen som snart skulle få bevittna en svenska skända spansk mark.

 

Jag satt nu som en örn och kollade över vart jag skulle kunna avlägsna det minst charmiga som naturen har gett oss – avföring. Jag spejade spejade och skådade....INGENSTANS DÄR DET VAR MÖJLIGT. Jag började känna stressen fara genom kroppen. Skulle jag skita på mig? Här? Framför den pratglada engelsmannen? Inte en dröm precis. Fastän det kändes som en. Mardröm. En duktigt påtaglig sådan. Det var liksom bara att bestämma sig för en plats där det skulle bli minst skonsamt att tömma innehållet som tryckte på utta`bara helvete. Mitt val av plats...är under all kritik och som tur väl är så avgör antalet läsare här på bloggen precis om detta är värt att dela med sig utav eller ej. Och jag har nu kommit fram till att det antalet, som är strax under fem stycken (haha), faller precis ovanför strecket av vad som då är ”okey” att skicka ut till allmän beskådning.

 

Under kraftig panik bestämde mig för att solbäddarna som stod utstakade längs stranden fick duga. Jag sprang hukandes ditåt och...NEJ STOP! Först innan du dömer mig för min plats att göra detta horribla och fullständigt omöjligt att hindra från att ske – så ska ni VETA att solbäddarna var det ända inom en kilometers radier som på något som helst vis kunde skymma en fet och blek röv från Skandinavien. Så som jag kutade, både i tempo talat och i ryggen, när jag satte fart mot solbäddarna har jag aldrig gjort förr.

 

Som en skamsen hund lämnade jag brottsplatsen. Det tog mig ungefär tio sekunder efter kommit tillbaka till Ann och den mycket sociala engelsmannen, innan jag hade förtäljt att det nu fanns en ny bunker på stranden. Dock var denna fylld med skit och precis i positionen där man som badsugen strandbesökare dagen därpå kommer att ställa ner sin strandväska.

 

Jag... förlorade dej där va? Du kommer aldrig mera läsa något som är skrivet av mig. Strand-skitaren. Eller ”shit on the beach”-tjejen. Ett uttryck som föddes lika snabbt som händelsen var ventilerad med mina vänner dagen efter. Engelsmannen såg vi aldrig igen. Han försvann som en fis i rymden.

 

Jag varnade dej i början om vart denna historien hamna. Så jag känner att det valet har du stått för själv. Att fortsätta läsa och klökas bakom LED-lampans ljus. Samma typ av val jag gjorde den där natten. När man måste, så MÅSTE man. Vare sig det handla om att scrolla neråt och fortsätta läsa eller leta en upphöjning på stranden som kan hjälpa dej att andas igen.

 

Jag. Du. Alla vi. Har vi varit där. Och nu hamnade detta här. På bloggen.

Det kanske inte känns så fräscht imorgon när jag läser om detta och det försvinner lika kvickt som det plötsliga magknipet jag utsattes för.

Men som jag skrattat när jag skrivit detta. Har jag inte gjort när jag suttit själv, på mycket länge.

Så, så länge något är skitkul – så kommer jag dela med mig utav detta.

 

Nästa inlägg ska nog handla om när vi ventilerat andra typer av tårar, än dom som kommer när man skrattar. Och varva detta med livets sköra och ändå vackra. Lite annorlunda från detta. Detta som mer täckte livets lite mer...fula och inte så omtalade.

 

Tack för att du läser mina rader!

 

Varma hälsningar från en blåsig ö.