pratbubblan.blogg.se

2016-01-25
22:39:00

Det som vissa kallar ödet, kallar andra för slumpen. Det är simply Sliding-doors. Ett fenomen som skrämmer lika mycket som det skänker charm till livet.

 

 

 

Sliding Doors.

 

Dom där mikrosekunderna av olika val vi gör som kan avgöra hela vårt öde. Vilken bil du köpte. Vilken flygtur du bokade. Vilken anledning som gjorde att du begav dig till affären. Vad som gjorde att du valde att ta en annan väg hem än den vanliga. Vad som gjorde att du valde att inte vandra hela vägen genom Caleta De Furste för att få till den där dejten du har längtat och trånat efter under så lång tid.

De valen som ledde till ett resultat du aldrig hade väntat dig.

 

  • Att du överlevde krocken på grund av att du valde att kosta på dig en ordentlig bil.

  • Att du inte satt på planet som fick haveri i motorrummet och satte hela sin besättning i skräck. Att du sprang rakt in i armarna på mannen i ditt liv, där mellan leverpastejen och tre paket knäckebröd från Wasa för 40:- , inne på Ica Maxi.

  • Eller den där vägen som du aldrig väljer som gjorde att du fick lyckan att springa på din bästa vän, och ni hade en fantastisk pratstund ihop. En stund som din själ behövde mer än något annat just udå.

  • Eller när en kärlekskrank Sara väljer att inte sätta på sig trampdynorna och traska genom hela den nya och för henne fortfarande främmande staden på Fuerteventura , bara för att få till en dejt som hon väntat på i freaking evigheter – och istället lyckas hamna i ett helt oförglömligt sällskap de två efterföljande dagarna.

    Dom stunderna.

 

 

Väl värda att reflektera över. Försöka få respekt för. För de sker hela tiden. Troligtvis är de våra mest avgörande stunder. Fast vi vet inte om dom i stunden. Vilket är det mest fascinerande med dessa. Vi vet aldrig när de ska ske och vet aldrig vilken dörr det är som vi precis klivit rakt igenom. En del skulle kalla det ödet. En del skulle kalla det för slumpen. Jag väljer att tro att det är... livets charmigaste sida. För jag vill tänka och tro att ”The Sliding door” -uttrycket kom till efter att människor uppmärksammat de goda sidorna med kliva in genom en oväntad dörr.

 

 

Jag har inte varit på dejt sedan urminnes tider. Jag menar en riktig dejt. En sån som kanske innehåller en middag, några drinkar och pinsamma tystnader. Senaste gången tror jag var när jag skrev ett inlägg om hur jag hade fasat att sitta sönder grabbens finkuddar i soffan eller välta vitrinskåpet och därmed ha sönder hans inramade foto på sin gammelfarmor. Frågan är varför det ska vara så förbaskat svårt att närma sig en punkt i ett möte med en annan människa, som ska leda till något annat än bara en första träff och sedan aldrig mera. Hur än svaret på denna frågan lyder, så ska jag nu ta er till denna resans än så länge, starkaste ögonblick – där Sliding Door- effekten nådde sin absoluta peak.

 

Efter en flaska vin ute på en bar, mitt ute i det tropiska vattnet som omger ön jag befinner mig på – så hade jag flirtat sönder systemet med servitören som jobbade där. Jag hade väl troligtvis även svettats sönder plasta-skiten till stol som jag satt på, tappat ögonfransarna så mycket som jag flashade fram och tillbaka med dom - och troligtvis också tömt hela registret på charm.

Spanjor. Snygg. Stor. Fint leende. Generös. Gav oss en hel flaska vin. Som vi aldrig bett om. Och han var pratglad in i det sista. Vi bytte nummer. Bestämde såklart att han skulle bli min spanska-lärare medans jag skulle vara här. - Can you teach me spanish? Sån kliché. En sån kliché att det skulle fått en bytta smör att smälta av pinsamhet, mitt i Antarktiskt kallaste natt.

 

 

Men jo. Jag bad om gratis lektioner i spanska. Lektioner som han mer än gärna ville lära ut. Lika gratis som den flarra vin som vi precis hade fått. Och tömt. Och glömt.

Det tog inte många steg under promenaden hem därifrån, innan vi hade bestämt träff över våra Whats App:ar. Med klockslag. Plats. Och vad att göra. Det skulle drickas drinkar. Det skulle lära-kännas. Förtäras. Och förfäras.

 

Jag går inte på dejt. Normalt sätt. Så ni kan ju ana förarbetet som utspelades i en hyrd lägenhet i 25 graders värme. Det svettades sönder både klänningar och diverse underkläder, medans jag gjorde mig redo. Redo för dejt. Sminket som bestod av mascara och en gammal eyeliner, hann både rinna bort och kletas dit igen innan jag var klar. Scenen som utspelade sig. My dear god. Jag är glad att endast min trogna vän Marie, har bevittnat detta. Så. Väl redo. Med klibbiga trosor som kröp längre och längre upp, hade jag nu fått på mig svarta långklänningen och sandalerna. Redo att lämna lägenheten. För att gå ner till baren precis nedanför lyan där vi bodde/bor. Jag hade till och med valt att ha på mig mitt väldigt iögonfallande armband. Ett armband jag köpte när Ann var här. Endast för att det skrek en helt annan melodi än sådant jag normalt köper till mig själv – men framför allt därför det spelades Frank Sinatra i högtalarna samtidigt som jag stirrade på armbandet utav värsta bling-blarret. Hur som helst. Armbandet som fått mig att spräcka ännu en dagsbudget, satt nu runt armleden. Jag hade nu slagit mig ner vid ett bord och börjat sippra på ett ljuvligt glas vitt. Nerverna började lugna sig en aning. Hjärtrytmen tog det lite saktare och jag satt nu bara rakt upp och ner. Och väntade.

 

Jag väntade. Minsann att jag gjorde. En kvart efter att vi hade sagt att vi skulle ses, började jag skruva på mig. Känna mig dum. Malplacerad och lättlurad. Hade jag verkligen gått på en bluff. Gått på en bluff, och ingen dejt. Tanken var på snäppet till skrattretande. Skulle JAG som aldrig får en ”proper date”, och äntligen sett fram emot en – bli ”stod up”? Sanningen började jaga ikapp i samma takt som minuterna. Jag bestämde mig för att faktiskt bli lite sur och inte vara en typisk Sara. En sån som bara jag kan vara. En vanlig grej från mig hade varit att ha ett lyssnande öra till vad som hade tagit så lång tid. Jag hade normalt sätt satt igång alla barometrar till medkännande och förståelse till varför jag satt där helt själv. But hell no! Not tonight. Not tonight. Tillsist kom svaret. Han hade...håll i dig nu. SOMNAT.

 

Javisst. Där satt jag. Dressed up, from top to toe. Med ett par trosor som krypit upp till Haparanda och rullande svettdroppar i armhålorna, som jag ändå hade valt att acceptera att de var där för att stanna. Oavsett hur mycket deostick jag hade brukat.

Och så kommer han inte! Really? Jag var, hur ska man uttrycka det i klartext...PISSED OFF! I was, For real. Min stolthet tog helt överhand. Tog överhand när han ville att jag skulle möta honom på ett annat ställe för att han inte orkade ta sig till stället där vi bestämt. Jag, som i normala fall jagar romantik och är i ett stort behov av det – valde att säga tack och godnatt till vår ”Spanska lektion”. Ett tack och godnatt som besparade mina ömma fötter en promenad genom ett allt mer mörklagt Caleta. Det besparade mig även energin att försöka mig på att kasta ur mig fraser på spanska.

Så jag sa - La Cuenta, Por Favor!

Och gick hem.

 

När man blir sådär uppenbart ”stod up” och man har gjort sig till. Fixat. Trixat. Kavlat på make-up och tvingat på sig skor, på svullna fötter – så är det lätt att välja en dörr. En dörr som leder till sovrummet, sängen, täcket och kudden. Gräva ner sig i ett misslyckande och tänka att det måste vara en själv det är fel på. Lova sig själv att aldrig mera utsätta sig för en sådant enormt stresspåslag där svarta linjer under ögonen är något som man till sist kan komma överens med sig själv om, att är okey. Bara man kommer iväg.

 

Eller så kan man välja dörr nummer två.

 

Dörr nummer två var lätt att välja denna kvällen. Marie var dörr nummer två. Hon satt som den mest fantastiska vännen i hela världen och såg smått chockad ut när jag kom tillbaka. När jag klev stegen tillbaka till lägenheten, där vi bodde, så log jag långt innan jag såg henne. För jag visste. Visste deep down, att nu skulle jag har ett MYCKET bättre sällskap som väntade på mig. Och så sant. Där satt hon. Och vände hela mitt elände till något så mycket bättre, än vad alla spanska ord i hela jävla världen hade kunnat gjort. Marie förstod direkt, att snart skulle alla vokabulärer som kan bilda svordomar, spridas över en tropisk ö, mitt i Atlanten. Hon hällde upp ett glas vitt till oss båda – och hatet haglade. Nej. Nej. Och åter nej. Jag var inte så arg på killen i sig. Utan över hela grejen. Att jag hade sett fram emot något. Vågat göra det. Tro på att det verkligen skulle ske. Och sen hände....NADA. Det var nog mera det faktumet – mer än självaste anledningen till varför han inte ville (slash) orkade asa sig och sin cykel till den bestämda mötesplatsen. ”Carlos och hans bike” - skrivet, sagt och tänkt med ett elakt tonfall. Förlåt men det sitter fortfarande lite i...den där ruggande känslan av att blitt övergiven, med det mest glittriga armbandet in the history of mankind. Paus för skratt. (Jag själv som skrattar)

 

Very well. Efter att vi hivat i oss riktig mat och en skapat oss en någorlunda schysst dimridå – så bestämde vi oss för att göra ”the most of it”. Vi gick ner till baren. Baren där jag enligt alla andra kalkyleringar den dagen, skulle ha suttit med ett glas i ena näven och ett spanska lexikon i det andra. Det är live-musik på den här baren varje kväll. Massa folk. Folk som dricker öl. Trängs under vackert kromade träd och sitter på uteserveringen. Folk som njuter av sina semestrar och lyssnar på musik. Klassiker. Sådana vi kan. Alla kan.
Eftersom det var proppat med folk och jag hade haft en kväll som denna – ville jag inte sätta mig i utkanten och glo in i häcken på någon välsvarvad spanjorska, eller för den delen någon välpumpad skandinavisk kille som stod och tungkysste sin flickvän i örat. Så jag trängde mig. Trängde mig in mellan stolar och bord. Människor och diskussioner. Marie i släptåget. Rätt så snart hade vi hittat en fantastisk plats. Precis framför coverbandet till AC/DC. Problemet var att där fanns inga stolar. Så jag roffade åt mig en. Lika snabbt så knep killen (som tydligen var innehavare till stolen) tillbaka sin plats. Han märkte att jag var väldigt bestämd i min uppfattning över vart jag och Marie skulle sitta. Här kommer det finurliga i ”Livets charmigaste sida”. För han valde där och då – att också ta en dörr. Han valde att ta dörren som ledde till att vi spenderade hela kvällen och natten med att skratta, skåla, tjoa och dansa! Killen hette Harry. Han var där tillsammans med Rory.

 

Harry och Rory.

Jag tror att det var kärlek vid första ögonkastet. Inte sån kärlek. Inte sån kärlek där man vill hoppa i säng, riva av varandras kläder, vakna med dagen-efter-ångest och tre könssjukdomar. Utan riktig kärlek. Sån som inte kan beskrivas i ord. Ock lik förbannat försöker jag göra det här och nu Ni vet. En sån kärlek man har för sina vänner. Man trivs bra ihop. Det flyter på. Man har roligt. Man kan prata både det svåra och lätta. Klart. Visst hade vi dimridån ordentligt nerhissad när detta hände. Men even so, för när jag och Marie vaknade dagen efter så tassade vi nog båda på rosa moln. Inte för att Harry och Rory var några killar vi ville hitta på förbjudna barnlekar med – men för att vi hade träffat några som var precis på samma stadie som vi blir, när vi bestämmer oss för att gå ut och ha roligt.

 

Det blev en fullträff. Och bara tanken på att jag skulle ha suttit tre meter från platsen där vi träffade två brittiska, härliga och fina människor – och där jag skulle ha svalt saliv, i takt med att jag skulle uttalat artighetsfraser på fel vis, ihop med någon bartender med en egenköpt cykel, var skrämmande. Tänk att jag valde dörr nummer två. Att Marie gjorde det ihop med mig. Att Harry och Rory valde den. Att de inte bad oss ta hissen till bakre delen av spelningen. Att de inte skickades oss tillbaka med en ”OH, SOD OFF”-replik. Det är en fantastiskt härlig och samtidigt skrämmande tanke. För hade dom det. Hade dom bett oss att ta våra sweet sorry asses till en annan avdelning , så hade kommande två kvällar aldrig skett. Inte heller hade dom skett med en sån förundran till vad livet har att ge, bara man vågar ta steget ut igen efter blivit övergiven. Av en kille. Namned Carlos. With a bike.

 

Jag och Marie, visade Harry och Rory klipporna, havet, övergivna hus och gav dom en powerwalk de sällan kommer att glömma. Detta dagen därpå. Efteråt gick vi alla fyra ut på en underbart mysig restaurang – Olivers. Där satt vi. Fyra främlingar. Okey. Alla var inte främlingar för varandra. Men hela grejen. Att vi gjorde något så annorlunda. Att vi gick ut med två fina människor från landet med drycken te, som sin highlight of the day klockan tolv – var makalöst vackert minne. Och ett tillfälla att komma ihåg – alla de gånger vi väljer dörrar som leder oss till oväntade upplevelser.

 

Sliding doors. Indeed. Dom sker hela tiden. Som ikväll till exempel. Jag valde att inte hänga i soffan en kväll till. Jag har blivit magsjuk och genomlidit helvetes uppkastningar under hela föregående natt. Jag har spolat spolat och spolat den där satans toalettsitsen. Dagen har jag till fullo fått tillägna här på hotellet. Inte ett steg utanför. Har inte vågat. Utifall porslinsbussen skulle bli tvungen att styra igen. Men efter löst korsord till förbannelse – tagit slut på en bläckpenna och tömt en hel kanna kokvatten till kaffe – så bestämde jag mig för att dra på sandalerna och bege mig ut i natten. Har träffat grymt roliga damer ifrån Storbritannien. Roliga. Levnadsglada. Smått galna. På gång. Både i dansbenen men också i sinnet.

Och det hade jag aldrig gjort om jag inte hade tagit en annan dörr - än den jag redan stod halvvägs igenom.

 

Men inga. Inga dörrar slår Harry och Rory. Inte på fingrarna när det kommer till en fin och oväntad gemenskap iallafall. Inte denna resan. På det är jag säker.

 

Tack för att du läser mig. Nu väljer jag natta-dörrren. Puss!

 

 

 

 

2016-01-20
23:29:00

Kärleken är lika söt som houngen - och det är liksom för bina, ett hästjobb att hitta den och få den att bli bra.

 

 

 The Honey-trap.

 

Det är konstigt hur det där fungerar. När man ser någon som man tycker lite extra mycket om och man kan plötsligt skilja denna någon från mängden. Såhär vid trettio-års åldern har jag förlorat mitt hjärta till tre killar. Fullständigt. Alltså blivit kär i dom. På riktigt.

 

Jag har endast blivit kär en gång där gensvaret inte var bekräftat – utan att faktiskt ta det hårt. Jag tror såhär i efterhand att när man inte har inlett något, utan man är bara tramsigt kär, då är det inte lika illa när det inte sedan blir bekräftat. Sen kan det ju också underlätta när killen är ärlig och säger precis vad han känner – och inte valsar rundor och utnyttjar läget. Där han inser att detta är någon han inte vill att jag ska lipa sönder hela mitt linneskåp för.

 

Jag har gjort allt. Jag har försökt charma mig till killar genom att hitta på fåniga historier som ”Jag blir inte lätt kär” för att lura killen att jag är något att kämpa för. Men i slutändan så lurade jag bara mig själv. För herregud! Jag är den största jäkla romantiker som har satt sina dojjor mot jordens yta. Jag drömmer hela hela tiden om en dag där jag blir funnen av en kille som vill ha mig. Hela mig. Hela mitt knasiga och förbaskat sköna jag. Det är en vision som jag varit nära på att ge upp. Och när jag ger upp...då måste drastiska metoder ta sin början. För om JAG, tappar hoppet på kärleken och tror att det är finito på långpromenader i solnedgångar och kvällar framför en svartvit-film - ja, då är det illa!

 

Genom tiderna har det funnits många stereotyper som vi förknippar som hopplösa romantiker. Det har skrivits filmmanus, sånger, böcker, noveller och inristade hjärtan i trädstammarna under århundraden. Ända tillbaka till tiden då den lilla gnagaren i Ice-age jagade sin nöt på glaciärerna. Kärlek. Hoppet om att finna en sådan som ska svepa dig och dina fjärilar i bröstet över halva jordklotet – är väl något av det största som är värt att leva för. Eftersom kärlek går att hitta i så mycket mer än bara i en kille så har jag blivit en riktig mästare på att hitta sann kärlek i annat än bara det motsatta könet. Efter tre år snart, som singel så kan jag utan problem säga att jag aldrig haft så mycket kärlek i mitt liv som nu. Jag har mina bästa vänner och familjen– framför allt. Dom som känner mig in och ut. Jag kan sitta i deras soffa och känna mig mer hemma där än vad jag någonsin har gjort när jag bott ihop med någon av de killar jag varit tillsammans med. Det är märkligt. Men det är också sant.

 

Att klara av ett förhållande är ett knepigt litet sätt att anpassa sig till varandra. Det kräver oerhört mycket av allt. Man måste ha en gemenskap. Vilja. Tålamod. Ömhet. Ödmjukhet. Respekt. Vänskap sins emellan. Förståelse. Hitta glädjen i vardagen. Hitta tillfällen där man kan återförenas när man haft olika uppfattningar om saker och samtidigt inte kränka varandras känslor. Shit. Det är ett hästjobb. Ett jobb.

 

Jag har varit i ett förhållande en gång som jag trodde mycket på. Jag byggde drömmar och versioner om framtiden. Men levde aldrig i nuet. Det var hela tiden sen, sen sen. Och notera väl. JAG byggde illusioner om en gräsplätt där våra framtida ungar skulle ha barnkalas, inte vi. Ett förhållande där jag från början var riktigt kär. Jag tror vi båda var det. Men jag var inte den personen då, som jag är idag. Jag hade dansat någon hetsig Lambada-dans in och ut mellan förhållanden under närmare tio års tid. Jag hade ingen klar bild över vad ett förhållande krävde. Lustigt nog. Istället för att ibland fråga vad mannen i fråga, ville äta till middag och hur han ville lägga upp sina dagar. Sitt liv. Så stod vi inne på Maxi och bråkade om vilken falukorv som var den bästa. Jag var alltid ockuperad över att ha rätt. Rätt. Vinna striden. En strid som så småningom såg sitt ljus i tunneln. Vi gick båda ut ur striden med nackarna djupt nersjunkna. För det var inget roligt att bråka om vare sig livsmedels-inköp, eller hur vi skulle få ihop våra vardagar så att båda skulle tycka om livet vi befann oss mitt uppe i.

 

Att vända på skutan och våga blicka framåt, efter att investerat både tid, kärlek och omsorg till en annan människa – är knepigt. Man tror inte man ska greja det. Marken under fotsulorna spricker och att säga att det är besvärligt, är ett alldeles för milt uttryck för den kris du är mitt uppe i. Men det går. Ta mig fan att det går. Tiden läker alla sår, säger tröstarnas urmoder – och hon har haft rätt. So far.
Idag unnar jag fortfarande denna personen total lycka. Och hela hans familj.

 

Tillbaka till mitt påstående att ett förhållande är ett jobb. Ett påstående kanske en del skulle rygga tillbaka och på stående fot, be mig att omformulera. Men det hade varit så lätt att säga att man ”bara är tillsammans” och att allt bara flyter på. Att man aldrig bråkar. Och att det låter sinnessjukt att kalla det för ett jobb. Men det är ett jobb. Anser jag. Ett jobb som du förhoppningsvis ska tycka är det roligaste jävla jobbet du någonsin tagit anställning vid. För lönen ska vara, just precis: Äkta kärlek. Det är äkta kärlek du ska få i ditt lönekuvert. Inte alla får sin lön utbetalad när de är på sina jobb, förlåt! I sina förhållanden. Och vi vet ju alla hur det är om man är på ett arbete där lönen uteblir – man slutar helt enkelt. Söker en ny anställning.

 

Men det är svårt att hitta jobb dessa dagar. Alla de bästa jobben tillhör redan någon annan. Så man söker söker och söker. Och som vid alla anställningsintervjuer så försöker man göra reklam för sig själv. Framställa sig som en bra anställd. - Pick me, pick me, pick me, som åsnan i Shrek hoppade och skrek. Och jag är förbannat trött på att hoppa och vifta på lilla svansen och flänga med manen. Jag vill bli anställd för att någon uppmärksammar mig för dom kvalitativa sidorna jag har. Snäll. Omhändertagande. Envis. Vet vad jag vill. Trygg. Stabil. Ostabil likaså. Romantiskt lagd. Gillar att skriva. Gillar att gå till jobbet. Gillar smöriga filmer. Gillar gråta till dom. Gillar att vara en vän till mina vänner. Älskar min familj och vill ta hand om dom. Gillar att resa, om så bara över dagen till en stenras där jag aldrig förr satt mina knubbiga små lår. Bärare till ett skört hjärta. Mitt ibland så svajande självförtroende, som ibland får sig en rejäl törn och där jag kan bli ett emotionellt monster under kudden i sängen. Jag är en människa som fullkomligt avgudar mysiga stunder. Lugna sådana. Utan massa måsten. Samtidigt som jag inte vill sitta och jäsa. Jag älskar numera känna svetten rinna längs ryggraden och känna adrenalinet pumpas ut i ben, hjärta och hjärna. Fina sidor allihopa. Tycker jag. Oavsett dess grad av charm, när de gör entré.

 

Dessa sidorna vill jag att någon ser. Noterar. Och tycker att jag är en människa väl värd att investera sin tid i. Och att sedan kommer anställningsbeviset efter hand. En vacker dag kommer orden: -Sign here please! Haha

 

Men kärlek är inte ett bevis på ett papper. Som du rattar din namnteckning på och sedan är den garanterad för resten av era långa och fantastiska liv tillsammans. Kärlek är inte ett ”Skepp kommer lastat” - med massa löften livet ut. Kärlek tar tid. Tid att bygga. Tid att stabiliseras in i. Tid att våga tro på. Kärlek tar helt enkelt tid – att veta är på riktigt. Våga tro på. Och våga måste man. Annars bör man. Annars dör man. Ensam.

 

Sure. Jag har varit kär. Tok-kär. Jag vet hur det är i början. Man beundrar sönder personen som sitter mitt emot. Han har de mest fantastiska ansiktsdragen du kan tänka dig. Han har ett leende som får dig att se fånig ut när du tappar hakan, inför. Man ser bara hur vacker han är. In all his freaking glory. No doubt, I`ve been in love. Several of times. Men vara kär – och förälskad? Är det samma sak. Det måste gå att skilja på. Förälskad för mig är om jag kan förlora hela min själ in i någon annans och våga känna mig trygg i att där är den väl förvarad. Där hans fantastiskt vältrimmade näshår som aldrig sticker ut, inte längre är det viktigaste – utan det han har att berätta för mig. Där hans snart igenväxta snorbroms inte är ett bekymmer, men något positivt. För den klär en människa vars hjärta sitter på rätt plats och där det blivit relativt oviktigt hurvida frisyren han odlar ovanpå överläppen ser ut. Känns som att den känslan har jag nog aldrig haft faktiskt. Är det den jag jagar? Med mobil och nät. Om kvällarna. Om dagarna. Om helgerna. Om sommaren och vintern. Troligtvis.

 

Troligtvis så är det samma låttexter och romantiska komedier, som jag tittat på genom åren – som är dom som fått mig att börja söka efter det svåraste jag någonsin sökt efter. Så varför håller jag på att drömma mig far-far-away hela tiden. Kan jag inte bara vara lite snäll mot mig själv och ge fan i att slänga på Sandra Bullock när jag kommer hem från jobbet. Eller gräva ner mig i filmer med Justin Timberlake, där han snor någon lycklig flickas sköra hjärta. Skulle jag inte kunna bli liiiite mindre skoningslös mot mig själv. Kanske inte söka så mycket. Utan låta den komma. In. In i mitt liv. Som en ljuv sommarvind så tar den tag i hela min själ och plötsligt sitter han där med en gåspenna och ett A4-papper med lovord om hur han vill ta emot hela mig. Haha Jag skrattar nu. För jag kan ju inte detta. Jag är sämst på att bara låta goda tillfällen passera. Jag har kanske haft två...MAX två goda tillfällen per år, där jag känner att det är en mycket intressant människa som jag vill veta mera om. Då blir det jag som tar steget. För att få saker att börja hända. Men det har alltid ebbat ur. Det blir ebb innan det ens varit någon flod.

 

Att det ska vara killen som tar första steget, är ju en välbekant klassiker. En sån där grej som vi tjejer och killar kan prata sönder när vi hänger med varandra. Vi tänker alla olika. Det går inte att säga att ”såhär är det”. Utan alla tänker olika. Men i en romantikers värld, så är det killen som hör av sig om han vill träffa dig igen. I en romantikers värld så ligger du inte under första träffen. Du gör att bara ente!

På sin höjd låter du honom kyssa dig och du schasar sedan ut honom bakvägen. Romantiskt. Spännande. Och to be continued.

 

Fast så jävla klyschigt så det finns bara inte. Det är knepigt det här. Det hemliga språket. Koderna. Reglerna. The Game of Love. The whole freaking ideea of ”how to find true love.” Jag är inte så villig att ge mig in i en lek om kärlek. Längre. Jag fattar att det är olika faktorer som avgör vad som i slutändan visade sig bli sann kärlek, eller äkta om jag ska fortsätta kalla den för det. Jag hajar att det är inte varje gång som jag har spelat korten rätt – för hey! Im still single. Men jag pallar inte spela kort. Jag är sämst på alla tänkbara kortspel. Hjärter dam. Skip-bo. Poker eller skitgubbe. Jag förlorar alltid. Och jag luktar sämst samtidigt som jag förlorat alla mina enkronor. Så varför spela alla dessa spel. Varför bli en av alla dom som sitter utan kort på händerna och undrar varför ens pokerface är det sämsta en motståndare har skådat.

 

Nä. Jag ska prova något nytt nu. Jag har fått smaka på en riktigt påfylld honungsdrink där sötman tog översmaken och där det enda jag egentligen kunde se var killen som serverade mig den. Jag har faktiskt lyckats roffa åt mig en träff med killen som har försatt mig en söt-trans! Så nu ska jag försöka att bara vara ...MIG SJÄLV! Få se om det fungerar bättre. A real  Honey - trap indeed. Liksom drinken hette som stod som en fura framför mig för ett par dagar sedan. Vi får se. Om jag skulle hållt mig till drinken eller om det var värt att hamna socker-koma i några dar.

Tack för att du läser. Det är det sötaste du kan göra för mig. 

 

Mucho Gracias & Grande Puss & godnatt från en ö, där kärlekens vindar drar fram.Precis som alla våra flitiga bin gör på sommarhalvåret, hemma i Sverige. <3

 

 

2016-01-20
00:58:45

Hoppa och skit, så får du randiga lår. Sitt och skit, så får du bruna tår.

 

 

 
 

 

 Okey. Here we go. Ett utdrag från semesterdagboken.

Ett utdrag som jag med omsorg valt ut. Jag skojar. Det finns ingen som helst omsorg i detta. Om jag ska visa någon som helst vördnad för dig som läsare, så säger jag åt dig nu, att lämna bloggen. Detta är rena skiten. En historia som är helt och hållet taget ur sitt sammanhang. Det var detta som hände. Jag är inte stolt över det. Men det är naturens gång. Att jag ska berätta allt knäppt som sker i mitt liv. Men det är också naturens sätt att säga att vi är alla lika, åtminstone hur vi är anatomiskt uppbyggda. Och denna historien bevisar detta. Och den bevisar även att nöden har ingen lag. Inte ens en spansk sådan.

 

Så nu har du blivit varnad.

 

Efter bälgat hinka vis med torrt vitt vin, promenerat sönder mina fötter och räddat regnskogarna genom att andas hälften så snabba andetag som tidigare – så kan jag med facit i hand på de första tre veckorna lätt säga att det varit helt ofattbart bra.

 

Första två veckorna handlade för det mesta om att skapa nya rutiner. Ut med de gamla och in med det nya. Inte stressa. Äta regelbundet och rätt. Promenera som idioter och få skavda hälar och tårna dekorerade med blåsor. Dom handlade såklart även om att träffa folk på kvällarna och skapa nya band med människor som var här av samma syfte som vi, eller upptäcka nya syften till varför folk reser. Men även knyta vänskapsband med ö-folket. De som verkligen lever och bor här. På turistön- Fuerteventura.

Såklart handlade det en hel del om att bygga om kroppsfärgen från blek och knottrig till att bli mer brun och glansig. För ja. Det är det som händer. Först bygger jag färgen röd och hela jag ser ut som Ronald Mc Donald i ansiktet. Det är en minst sagt bisarr syn. Ronald i strandklänning och en gigantisk solhatt på hjässan.

Sakta men säkert så har dock röda och svullna kinder övergått till något mer bruna och glada sådana.

 

Men ni känner mig. Känner mig tillräckligt bra för att veta att jag knappast är den som bara berättar det glammiga och fantastiska som livet bjuder på. Ni vet att snart som kommer den brutala sanningen. Den som ska få dig som läsare att känna igen dig och även inte alls känna igen sig. Jag har lyckats träffa en del människor. Roliga. Trevliga. Uppblåsta. Och de som varit skrämmande duktiga på att spela ut hela sitt charm-register. Men detta text-stycke får nog lov att handla om någon helt annan. En trevlig och engelsktalande prick, som blev iväg-skrämd när han fått bevittna hur en helomvändning i kosten kan orsaka hastiga otrevligheter.

 

Jag, Ann, Jennie och Mia hade bestämt oss för att skaka av oss männen i sällskapsresan och inta några uppfriskande glas vin på Tex Mex restaurangen. En trevlig restaurang där cowboyhattar, piskor och pickadoller delas ut till gästerna efter att man visat att man inte är nöjd efter åtskiljande glas Sangria, vitt vin och massa tallrikar med pommes. Pommes var till de små. Inte oss. Nej nej. Glöm inte. Vi hade börjat vårt nya liv här. Ut med pommes, fett å skit och in med en kanna rödvin med ett fruktfat i, istället. Mööt bättre. Ödets sarkasm.

Anyway. Efter att nästan tagit sönder en taklampa med piskan så hade vi splittrat notan och sprängt dagens budget med bravur. Ann och jag bestämde oss för att traska vidare efter besöket på Wild Wild West. Mia och Jennie gick tillbaka till vårt hotell. När vi gick hemåt fast med en omväg på cirka en halvmil – så kom vi till strandpromenaden. Vi såg en bajamaja som prydde stranden och jag var fylld till halsen med drycker som ville lämna sin bostad, blåsan. Så vi gick ner till dessa men upptäckte rätt så snabbt att de var ordentligt låsta. Spik, hänglås och stora skyltar fick oss att inse att ett inbrott på ett dass var inte bara omöjligt att genomföra, men också onödigt att råka illa ut för. Medans Ann lyfte på trallgolvet som toaletterna var byggda på, så hukade jag väldigt snabbt. Att slå en kiss på golvet, utanför en bajamaja är kanske det mest tröga som finns. Tänkte jag då, utan att veta att livet skulle ge mig något mycket mer trögare än så, bara några minuter senare. Men efter att vi lämnat vårt DNA i en gigantisk pöl av urin, så var vi inte bara fulla på skratt – vi var också tillfredsställda rent basalt. Vi får då såklart fylla hjärnan med nya lustar – som att till exempel checka in havet. Dess temperatur blev plötsligt väldigt viktigt att ta reda på. Det är en rätt bra bit att gå från självaste bajamajan ner till strandkanten. Vi gick vi gick och vi gick. Väl framme där vatten möter land, ser vi en kille sitta nersjunken i en gigantisk sandgrop. Med gigantisk menar jag att hela familjen Alvarsson med avlägsna kusiner skulle fått plats i den. Där satt han. Med en cigg i ena handen och en Ipad i den andra. Han hade stora svårigheter med att hålla sitt rökeri igång så han bad om hjälp med en tändare. Killen kände sig ensam men ändå smått belåten med sin tillvaro. Ann pratade med mannen i sandbunkern och jag satt och huttrade med min kofta av alldeles för tunt tyg. Pratglada som vi var satt vi där en stund. Det är nu den här historian ska vända och gå från smått äventyrlig till bara rent av äcklig.

 

I fyra dagar hade jag ny fyllt magen med chiafrö, linfrö, valnötter och andra fina nyttigheter som är menade för fåglar att äta först och främst. Min mage hade fått en rejäl kick-start. Det fanns inte längre något bröd som stoppade alkohol från att slungas rakt upp i hjärnan eller för den delen hindra tarmarna från att arbeta som aldrig förr. Jag sitter med knottriga ben och armar bredvid Ann som sjunger ut sin engelska till mannen med sand i kalsongerna. Jag kände då. Magen. Knyta sig som en säck med sopor som bara måste ut. Jag blev akut skitnödig. Jag gick från en frusen pingvin till en svettig gris på nolltid. Jag kände av läget och insåg att Ann skulle inte vilja pallra hemåt med en sprickfärdig väderballong just då. Hon var på sin absoluta peak, i samtalet med mannen som snart skulle få bevittna en svenska skända spansk mark.

 

Jag satt nu som en örn och kollade över vart jag skulle kunna avlägsna det minst charmiga som naturen har gett oss – avföring. Jag spejade spejade och skådade....INGENSTANS DÄR DET VAR MÖJLIGT. Jag började känna stressen fara genom kroppen. Skulle jag skita på mig? Här? Framför den pratglada engelsmannen? Inte en dröm precis. Fastän det kändes som en. Mardröm. En duktigt påtaglig sådan. Det var liksom bara att bestämma sig för en plats där det skulle bli minst skonsamt att tömma innehållet som tryckte på utta`bara helvete. Mitt val av plats...är under all kritik och som tur väl är så avgör antalet läsare här på bloggen precis om detta är värt att dela med sig utav eller ej. Och jag har nu kommit fram till att det antalet, som är strax under fem stycken (haha), faller precis ovanför strecket av vad som då är ”okey” att skicka ut till allmän beskådning.

 

Under kraftig panik bestämde mig för att solbäddarna som stod utstakade längs stranden fick duga. Jag sprang hukandes ditåt och...NEJ STOP! Först innan du dömer mig för min plats att göra detta horribla och fullständigt omöjligt att hindra från att ske – så ska ni VETA att solbäddarna var det ända inom en kilometers radier som på något som helst vis kunde skymma en fet och blek röv från Skandinavien. Så som jag kutade, både i tempo talat och i ryggen, när jag satte fart mot solbäddarna har jag aldrig gjort förr.

 

Som en skamsen hund lämnade jag brottsplatsen. Det tog mig ungefär tio sekunder efter kommit tillbaka till Ann och den mycket sociala engelsmannen, innan jag hade förtäljt att det nu fanns en ny bunker på stranden. Dock var denna fylld med skit och precis i positionen där man som badsugen strandbesökare dagen därpå kommer att ställa ner sin strandväska.

 

Jag... förlorade dej där va? Du kommer aldrig mera läsa något som är skrivet av mig. Strand-skitaren. Eller ”shit on the beach”-tjejen. Ett uttryck som föddes lika snabbt som händelsen var ventilerad med mina vänner dagen efter. Engelsmannen såg vi aldrig igen. Han försvann som en fis i rymden.

 

Jag varnade dej i början om vart denna historien hamna. Så jag känner att det valet har du stått för själv. Att fortsätta läsa och klökas bakom LED-lampans ljus. Samma typ av val jag gjorde den där natten. När man måste, så MÅSTE man. Vare sig det handla om att scrolla neråt och fortsätta läsa eller leta en upphöjning på stranden som kan hjälpa dej att andas igen.

 

Jag. Du. Alla vi. Har vi varit där. Och nu hamnade detta här. På bloggen.

Det kanske inte känns så fräscht imorgon när jag läser om detta och det försvinner lika kvickt som det plötsliga magknipet jag utsattes för.

Men som jag skrattat när jag skrivit detta. Har jag inte gjort när jag suttit själv, på mycket länge.

Så, så länge något är skitkul – så kommer jag dela med mig utav detta.

 

Nästa inlägg ska nog handla om när vi ventilerat andra typer av tårar, än dom som kommer när man skrattar. Och varva detta med livets sköra och ändå vackra. Lite annorlunda från detta. Detta som mer täckte livets lite mer...fula och inte så omtalade.

 

Tack för att du läser mina rader!

 

Varma hälsningar från en blåsig ö.