pratbubblan.blogg.se

2014-07-27
20:10:17

En massa "varför" som ska besvaras och Wierd Al advises me not to :O

 
För att palla med värmen, flytten, ovisheten och det dåliga utbudet av bra långfilmer på kvällarna - så har jag försökt finna inspirationen att skriva ner något av allt det som trängs i min planet. Utan att lyckas. Det blir bara deppiga texter. Brev till min morfar. Texter om blötdjur som gått och lagt sig - tackat för sig - sagt tack och godnatt. Berättelser om hav som slutat dra in vågor. Stenar som i frustration har kastats ut i havet - i hopp om att aldrig behöva se dom på stranden igen. Helt enkelt skitdåliga texter. Så musikvideon på följande länk uppmanar mig att ta ett steg tillbaka och ge fullkommligt fan i skrivandet. Och istället sjunga med och bli sådär gladerligt hoppistuddsig till melodin och texten. Wierd Al går varm i bilen, i köket, och i mobilen. Fast denna spelas lite extra mycket just nu.

http://www.youtube.com/watch?v=8Gv0H-vPoDc

Dock tar jag risken att fortsätta skriva - trotts bristen på ett intressant eller givande innehåll. Det är alldeles för många "varför" helt enkelt ,som behöver få svar. Och svar får dom kanske. Eller inte. Vi får se. Häng med. Eller klicka vidare. Häll upp en long drink och släng dig i hängmattan - jag skriver oavsett.


VARFÖR?

Medans jag sitter fast i en seg flytt, har sargade ben, tömt kontot på månadens lön och svettas floder - så har jag svårt att förstå följande:

Varför gör ett getingstick mera ont - än hallonbuskar, nässlor och annat vasst tillsammans?
Hur kommer det sig att människor slår varandra på truten och kallar varandra för vänner - när dom ger sig ut på ett hoppande dansgolv?
Varför är jag brun i exakt en dag och sedan flossas jag och byter skinn likt en huggorm - medans andra flasha benen hela sommaren och kan ansöka till Top Model året ut, efter sommaren passerat?
Varför försvinner folk?
Varför rullar inga bra långfilmer på sommaren? Wild Thing foursome var det bästa på tv:n igår. Något av det mest horribla jag nånsin bevittnat.
Varför har jag ont i magen, när jag ständigt fyller på den med nya smoothisar som ska ge mig ännu mera energi att ta tag i denna eviga flytt?
Vart är logiken i att utvisa männsikor som bott i detta landet hela sina liv?
Varför får jag felmeddelanden på min dator hela tiden? Att den ska krasha - men den gör det aldrig?
Varför har jag gett mig in på att flytta när termometern snart spränger sig själv över trettio-strecket för tjugonde dagen i rad?
Varför klagar jag på värmen när det värsta jag vet är blåst och piskregn ?
Varför vill jag skaffa ett husdjur för första gången nånsin? En ettrig liten hund som viftar sönder mina ben med sin svans när jag kommer hem. Som heter Luna.
Varför känns det underbart spännande att åka till en plats utan hav - i september?

Som sagt - många "varför" som trängs just nu i ett överkokt utrymme, min såkallade hjärna. som ska vara funktionerat att fokusera på annat.

Frågan är VARFÖR jag har alla dessa  "varför" - i mitt liv just nu. Jag är ju mästarnas mästare på att stoppa ner dom i en liten potatissäck - knyta den hårt och placera den långt ner i jordkällaren. Och glömma bort den. Och när jag väl kommer ihåg den och återkommer till det djupa steniga och finurliga medeltidskylskåpet -så har dom oftast förvunnit av sig själva. Men nu känns dom så många - mina "varför" så jag måste få ner dom i en text. En text som kan upplevas obegriplig. Men ack så viktig att formulera och skapa.

Så jag tänker svara på dessa "varför" så gott som möjligt. Jag avskyr nämligen att återkomma till jordkällaren. Plus att Benjamin Syrsa har sagt att det är mindfullness att skriva. Att allt det som jag annars ska passa mig från att värdera - kan göras i mitt skriveri - utan att bli självdestruktivt. Han är klok Benjamin. Jobbig. Men klok.

 Det är samtidigt en skön känsla att ta tag i dessa omkringsvävande frågeställningar. Slippa ha dom hos bara mig. Ute i etern. Ute till allmän beskådning. Bedömning.

Ett varför som jag kan svara på är: detta med getingsticket. Menar - när jag rev upp benen kändes det totalt värt det. När getingen kom flygandes i en båge rakt ner under klänningen - för min farbror ville vifta väck den - kändes det mindre värt det. En halv flaska Salubrin och en massa tröstätande av GB-glass senare - så gör det fortfarande ont i armen. Så löjligt. Ett litet stick kan göra så jävla ont. Men hellre ont på utsidan än insidan. Varav jag inte är förskonad från något av det - men jag kan åtminstone skilja på vad som är vad. Något inte riktigt alla kan.

Varför folk slåss när dom ger sig ut i sommarnatten och ska ha kul tillsammans - och mitt under slagsmålet vräker ut ett "Jag trodde du var min polare för fan?" , är också svårt att ta sig till. Sett grabbar som gör vad som helst för varandras välmående under den gångna veckan. Riktiga vänner. Inga plastleksaker. Äkta vara. En sån du vill ha när allt går åt helvete och du behöver någon som tar ner dej på jorden och håller dej hårt - sålänge det behövs. Såna vänner. Inte den som slår upp läppen på dej för att du glott på fel brud i kebabkön inne på lokala gatuköket kl 02.00 under löningshelgen. Jag kan säga att min måltid satte sig som en klump i halsen den natten.

Varför jag ser ut som en skinnflådd orm och inte som en vacker gesäll på savannen kan jag också svara på. Jag är skapad sån. Kommer alltid vara sån. Kommer att dö sån. Glad fräknarna syns iallafall. Det är fina prickar det dära. "Sexiga" som en uttryckte sig i baren - samtidigt som kan klöktes efter kastat i sig en tequila.

Varför förvinner folk -  en fråga som jag kommer ta med mig till jordkällaren ikväll.

Varför betalar jag för kolla på tv? Det är bara skräp på den. Alltså på riktigt. Allvarligt. En film som handlar om tre brudar i bikini som skämtar om våldtäkt, alkohol och pengars värde är över toppen av saker som tv visar - som får mig att vilja paja platttv:n som jag kostat på mig.

Ont i magen - för smoothisarna har saknat den där lilla extra ingrediensen - glädjen att göra den. Jag har inte tryckt på on-knappen på flera dagar nu - utan att vilja klökas över innehållet i den. Jag behöver mina färska nässlor, maskrosblad och certifierade bananer. Men jag har mixat pulver med vatten och besprutade äpplen. Fy fan.

Vi fortsätter utvisa männsikor som bott här hela sina liv. Detta "varför" får trängas i potatissäcken ihop med varför männsikor förvinner. Obegripligt. Sannslöst. Så fruktansvärt. Väx upp Sverige! När du ligger där på stranden med dina friska barn, din nyupphällda kaffe Latte, din portabla bluetooth spelare och ditt största bekymmer är vilken fruktansvärt ful klänning Kim Kardashian hade på sitt brölopp  - fråga dej själv - hur vill jag att andra ska få leva sina liv? I en ovishet som du sponsrar till eller en hoppfullhet som du bidrar till - genom att rösta rätt i höst.

Min dator - mitt allt. Jag bryr mig faktiskt inte varför du aldrig krasha - bara ge fan i det - okey?

Varför jag valt att flytta under årtiondets varmaste sommar - är det "varför" som hänger efter mig som getingarna hänger efter saften och kanelbullen på stranden. Dum Dum Dum ide. Men hellre duscha tre gånger dagligen för att svalka mig själv än för att värma mig själv efter en snöstorm.

En hund. Ett varför. Luna känns mer som en verklighet idag. Än nånsin tidigare. Luna kommer lugna ner mig när jag känner mig stressad att hitta en karl som kan laga mat och gå långpromenader i solnedgången med mig. Haha. Luna snart är du min. VOFF!

Semestermålet som gick från olika stränder till inga alls. Jag kan bara säga att det känns superspännande. Varför vet jag inte riktigt. En strand var väl det enda måstet - på kravlistan. Men att inte veta vad som komma skall - känns bättre än kasta sten i havet. För det hade jag troligtvis gjort. Öknen kanske blir min nya metafor av bra platser att vända på stenar. Eller sätta sig på kaktusar och se ut som en igenkott i arslet.

En tafatt försök har nu gjorts, att besvara alla dessa "varför".
Inte vidare underhållande. Men vem sa att det ska vara det? Roligt kan vi ha imorgon.
Nu ska jag lyssna på Wierd Al.

Ha det gott.

& Be safe.
2014-07-08
14:19:05

I.K.E.A - Inte Knappast En Annan - affär lik.

 
 
 
 
Under årets varmaste dag så besämmer jag och min shopping galne mor, att vi ska inta portarna på IKEA.  Bara tanken på att göra detta när stränderna är packade till minsta millimeter, picknick-korgerna toppade till bredden och simringar som glömts bort av barnen och nu driver ut till havs - är så förbannat tråkig.

Just nu går jag strandpromenaden runt stan. Min vackra, somriga och heta stad. Staden som känns som vilken hamnstad som helst, brevid Medelhavet. Sveriges isärslag vackraste och mest underskattade stad - Karlshamn. Att stoppa hörlurarna i öronen, dra på powerwalk stilen och passera Piren är min favorit sysselsättning alla dar i veckan. Att fly verkligheten och samtidigt vara mitt i den. Det finns inget som är så skönt som att ta sig från punkt A till B, när egentligen varenda cell i kroppen vill ligga nergrävd under ett täcke med dåliga minnen i stoppningen. Nej, det är bara att på med träningsdojjorna och ta klivet ut i den stekande solen. Väl där ute så går det av sig själv. Framåt. Aldrig bakåt. Fånga tankarna som skenar iväg behövs inte. Dom avbryter varandra på ett naturligt sätt. För där passerar någon med en stor glasstrut och mina tankar handlar plötsligt om vilken glassmak som är min favorit. Eller där kommer en liten ettrig hund. Om jag nånsin skaffar en, så ska det vara en sån. Ni fattar - tankarna hinner inte skena lika långt som tåget, när man går runt sin hemstad en varm sommardag. Att ge mig ut i staden Karlshamn ger mig kraft att flytta, fira födelsedagar och skriva på mitt jätteprojekt.

Men idag är årets varmaste dag. Min mamma vill till IKEA. Har nog inte sett mamma i en strandklänning, bilen packad med diverse strandprylar och baddräkten på - sens jag var liten. Mamma är ingen "strand-männsika". Hon är somrig på andra vis. Hon ordnar med blommor, örter, nya grillrecept och inreder tomten till förbannelse. Hon är fantastisk min mor. Och vi är samtidigt så olika.

Nu ska jag trampa sista metrarna på strandpromenaden. Och förlikas med tanken att jag ska ta mig till IKEA. Inte stranden. IKEA. Självplågeri och självinsikt på en och samma gång. Mamma har erbjudit sig hjälpa mig hem med en ny säng till nya hemmet. Jag måste ta tillvara på all hjälp jag kan få. Flytta är inte lätt. Inte kul. Men nyttigt ibland. Bra för plånboken i detta fall. Så nu får jag svälja och förlikas med att årets varmaste dag ska spenderas på IKEA. Icke Knappt En Annan - affär lik. Nej. Inget annat varuhus är denna lik. Nu kör vi. Ifrån lekande barn på stranden. Ifrån saft och bullar med sandkorn som fastnat på, och gnisslar mellan tänderna. Ifrån havet. Mot skogen. Älmhult. Och det gigantiska IKEA.

Väl framme på IKEA.

Jag vet inte. MEN jag kan inte tycka om detta varuhus. Inte ogilla det heller för den delen. Det är så fyllt av ouppnåbara drömmar. Varje gång man går där så fylls man av nya drömmar, minns dom gamla och har svårt att fokusera på vad som är fullt möjligt och fullt omöjligt.

Vi hamnar snart inne i köksavdelningen. Känns som IKEAs plan är att redan i början sätta fart på vad som är, och vad som inte är en dröm. Ett matsals bord för elva personer som är uppdukat till fest. Kommer jag nånsin ha ett behov av ett så stort bord? Behöver jag matchande sevetter och dukar? Behöver jag bestick som klingar i glasen för att ringa in till familjefest? Att jag går där är både plågsamt och härligt. Jag ser par som stirra sig blinda på vilket beslag dom ska ha på sina köksluckor och verka bekymrade över antalet kranar dom kan välja och vraka mellan, till köksvasken. Mitt största bekymmer är att hitta ut från köksavdelningen innan jag kvävs av alla dessa veliga fraser mellan par: "Den eller den? Eller kanske en sån? Den är ju fräck!"

Men så entrar jag lamp/spegel/tavel och ljus avdelningen. Jag fylls av nya drömmar. Hur jag vill ha det idag. I mitt nya cribb. Jag ska ha färger. Inget chabby-chick stuk längre. Det är pasé. Det är finito. Ljust och fräsht i all ära. Men nu behövs det paletter som sätter fart på mitt liv. Jag hittar en matta som lyser upp hela min tillvaro. Kuddöverdrag så långt ifrån vita som man bara kan komma. Inga fladdrande, kromade fjärliar och blommor. Jag har alltid älskat havet. Dess under, förundran och hemligheter. Mitt nya hem ska få besökaren att känna närheten till havet. Blått. Kaxigt. Mjukt. Somrigt. Stormigt. Lugnt. Och bara helt underbart.

Att vandra genom IKEA är en berättelse för sig. Att ingen skrivit en bok om detta. Har det kanske gjorts?

Jag kommer till den värsta avdelningen. Barnavdelningen. Den för kidsen. Dom som har kids fördärvar hela budgeten här. Köpa, köpa, köpa. Inreda, inreda, inreda. Jag köper alltid något här. Mest för jag vill inte göra avsaknaden på barn till något som jag lärt mig hata. Snarare tvärtom. Acceptera och finna glädjen i.  Jag har lärt mig att tycka om det jag inte har - och tycka om det jag har istället. Som mina vänners barn tillexempel. 
Jag tycker avdelningen är fylld av ilska och kärlek på samma gång. Att rusa igenom den och låtsas som den inte finns - det hjälper inte. Trött på att fly. Istället väljer jag att dra händerna på alla mjukisdjur - skratta åt deras nya designer - där krokodiler gömmer hemligheter i sina käftar och barnsängen har tjugo olika figurer hängandes över sig. Jag gör det för att förlikas med tanken att jag har inte detta. Men är ändå kapabel till att uppskatta dom som har det. Och glädjas åt deras vägnar.

Vi kommer till uteavdelningen. Så många gånger förr som jag gått här och inrett mina uteplatser mentalt. Jag har köpt det mesta som varit populärt att pimpa sin bakgård med. Lyktor, små charmiga växthus, trästolar, stolsdynor och annat som hör uteserveringen till. Idag känner jag stor tillit att detta behöver jag inte köpa. Dit jag ska finns ingen balkong/altan eller en stor tomt att dekorera drömmen i. Så skönt. Plånboken hade ändå tappat andan, om jag gått bananas bland solstolar och parasoler. Nej. Vidare. Ut.

Känner någon igen sig. Eller är det endast jag som tycker att besöka IKEA är som att besöka olika kapitel i sitt liv. När du var tillsammans med den. Eller den. När ni gick där. Höll hand. Drömmde, planerade och shoppade er halvt fördärvade. När du bodde på det stället. Eller det. När du hade behov av en hängmatta i din jätteträdgård och nu har du inte ens en uteplats. Eller när du tjatat hål i huvudet på din dåvarande sambo- att det var en viss lampa som skulle pryda ert gemensamma hem - och när du ser den idag undrar du hur fan du tänkte. Är det bara jag?

Vi går till Fyndet. "En helt otroligt bra och ny avdelning, på IKEA i Älmhult", förklarar mamma. Jag går med nyfikna steg ditåt. Nu ska jag fynda. Fynda mig en ny sambo kanske. Han kanske står där bland lampskärmar för tio kronor styck och kuddöverdrag med något utgånget (icke längre populärt) tryck. Här ska fyndas. Sanna mina ord. IKEA funkar också som en plats att spana efter andra ensamma singlar på.
Hmm...han ser ensam ut. Går med sin gryta under armen och ser måttligt road ut över plocka valfritt porslin för 99 spänn. Han ska säkert köpa nytt bohag, eftersom det brustit mellan honom och den som visade sig vara allt annat än "the love of his life". Jag grabbar en stekpanna för det behöver jag. Har jag fått höra. Men också för att den uttråkade IKEA-killen med back-slick och solbrillor på inomhus, också verka vara intresserad av rostfritt.
På IKEA kan man inte låtsas att man inte hittar prislapparna. Jag gör det ändå. "Vad fasiken kosta denna då?", suckar jag högt. IKEA-killen svarar trevligt: "Den kostar 49 kronor."  "Åh tack!" svarar jag. Han pekar på en gigantisk jätteskylt med siffrorna fyra och nio på. En skylt som är hängandes ovanför mig och stekpannan, som jag fåraktigt står och veva på. Då dycker IKEA-killens ursnygga tjej fram. Hon har äntligen hittat den fyndiga hallmattan för 4 kronor. Dom lägger den i korgen som IKEA-Killen bär på. Tydligen var han inte där för skapa sig ett nytt ungkarlshem. Han var där för inreda hall och kök.

I såna här skeden skrattar jag högt för mig själv. Det är otroligt vad fantasin skenar på när du besöker IKEA.
Jag skulle kunna skriva om galenskaperna som tog fart när vi besökte dom övriga avdelningarna på IKEA. Men det tar alldeles för lång tid. Jag måste rusa. Jag ska till en av mina allra bästa vänner. Fira hennes födelsedag. Det har man kraften till när man motionerar sina lurviga ben och rastar tankarna. Jag ska dock inte ge henne något från IKEA. Hon ska få världens svettigaste kram och sen ska vi prata sönder livets lustigheter. Exempelvis att Kamprad lyckats skapa en illusion av en massa måsten. Ett sant geni. Fortsättning följer. Va rädda om Er.

Be safe och älska sommaren!