pratbubblan.blogg.se

 

Satt här framför datorskärmen i förmiddags och slet. Slet med orden som vägrade falla rätt på plats. Jag skrev om överkomna hjärtsvek, om drömmar i norr och om världen som nu är i en ständig förändring. Jag försökte skriva en text som ställde förra sommaren, öga mot öga mot den som vi nu sakta med säkert passerar dag för dag. Men hur mycket jag än ansträngde min hjärna blev det inget bra av mina texter. De fallerade redan efter andra stycket. Det blev tvärstopp i skriveri-fabriken och jag fick spara dokument efter dokument och börja om på nytt. Saknade inspiration som kunde hjälpa mig på traven. Jag gjorde då som jag alltid gör när jag känner frustrationen ta över min tillvaro. Drog på mig dojjorna och tog stadiga kliv mot löpbandet, som står snyggt parkerat inne på Motiva City. Ett löpband som girigt nog drar 299 kronor från mitt konto varje månad. Men som tur väl i gengäld, levererar inspiration, energi och nya friska tankar. Därefter och i kombination med ett meddelande på telefonen, så föddes iden att skriva om den fantastiskt störiga kritikern som lever och bor i oss alla. Perfektionisten.

Perfektionisten - ett litet vidunder utan respekt för att du vill färdas i tyst kupé.

 Tror vi alla har en med oss på tågresan, genom livet. Jag har definitivt en. Som gillar att dyka upp längst färden. Tror jag upptäckt när och...inte när. Låt mig stolt få presentera...

Min perfektionist - hemma vs. på jobbet.

Den säger inte så mycket när det exempelvis gäller att hålla det snyggt & rent runt om sig. På hemmaplan. Den låter disken travas på hög i köket, låter tvättberget bilda både grottor och egendomliga dofter och ser till att dammråttorna i lugn och ro kan utse en egen ordförande bakom soffan. Min perfektionists röst tar paus varannan vecka. Den försvinner bakom jazz & blues under vardagarna på vinden. Jag låter saker vara vad de är, i månt och mycket. Diskar gör jag endast under veckorna, om besticken tagit slut. Skulle aldrig falla mig in att städa bara för syns skull. Det gör jag nån gång i månaden. I bästa fall.Nej. Numera har mumlet tonats bort. Den har fått silvertejp över sin foderlucka - när det gäller städning.

På jobbet trädde perfektionisten i mig gärna fram, var och varannan dag förr. Den ville gärna att det jag gjorde skulle  vara perfekt. Var det inte så, resulterade det ofta i att jag vandrade i otillräcklighetens mörka kvarter. Då var den bedövande hög och fick mig alltid att hålla för öronen och köra på lite till och lite till. Idag hörs den än. Men inte lika högt. Den är där. Den gör sig påmind. Genom att alltid säga åt mig saker som att ”jag kan lite till, hinner lite mer, osv...” Som tur är har jag lärt mig. Att några av de bästa resultaten kommer inte efter perfekt genomförda samtal, händelser eller planeringar. De sker i spontanitetens stund och härlighet - och är oftast omöjliga att lägga märke till - förrens långt senare.Vilket är lätt att glömma.

 

Min perfektionist - på gymet.

Förr vad det ett jävla liv på den. Det skulle maxas, presteras, vägas och mätas till förbannelse. Tss... Det enda jag mäter nu är avståndet mellan rimligt och orimligt. Jag har insett att jag just nu inte har den viljan som krävs, för att bygga muskler, skapa magrutor och att en gång för alla bli av med gäddhänget. Jag är en tjej med tjocka lår, mjuk mage, vackra ögon, en hy som påminner alltför mycket om stressiga dagar. Tänder som ser ut att blivit fastlimmade i käften på mig, av Stevie Wonder. Jag har ett humör som tre av fyra veckor är helt okej. Övriga veckan på månaden sitter jag i pyjamas och hinkar Ben & Jerry. Medans jag tömmer världshistoriens godaste, och dyraste glass ägnar jag inte så mycket som en blinkning åt gymets lokalisering i drömstaden. Däremot hittar jag alltid tillbaka till löpbandet. Men det är stor skillnad på att känna självömkan under några dagar i månaden och känna självförakt i fyra veckor. Att hålla kroppen frisk känns som något viktigt för mig. Jag kan under en bra dag, som idag, säga att göra den finare än den redan är? Behövs inte.

 

Jag har som trettioåring nu förstått. Förstått att jag kommer aldrig att klä omslaget på någon tidning som visar upp det senaste modet. Inte heller kommer jag att orsaka ofrivillig nackspärr på stranden, hos folk som aldrig skådat något så trimmat i hela sina liv. Jag kommer när jag står naken framför en kille alltid få balansera upp höger och vänster bröst med mina händer, för att de inte ska skymma naveln. Det bara är så. Rätt så befriande att perfektionisten i mig tagit time out på den fronten. Time out och inte för alltid? Jag har aldrig försökt låtsas att jag är någon supermänniska utan dåliga dagar. Tvärtom så vill jag peka på hur ofta de kommer. Precis som för alla, finns det dagar då jag står framför spegeln och perfektionisten i mig har fått mun-diarre. Som i förra veckan. Då den fullständigt spottade ur sig all möjlig skit för att förnedra mig. Men som tur väl är så hittade den silvertejps rullen ganska snabbt för att korka igen sig själv. För det var bara trams. Nonsens. Och skitsnack den sysslade med. Att lägga på några kilo under sommaren är kroppen väl värd efter ett år av slit på motionsbandet.

 Min perfektionist  - på Facebook.

Jag går in på facebook och fullständigt dränks av statusar som tyder på att folk känner pressen av att leva fullständiga och perfekta liv. Glada barn, bruna ben, perfekta midsommarkransar, bröloppsbilder, bäbisbilder och lunch på bryggan-bilder. Scrollar vidare med mitt pekfinger. Finner statusar med antalet träningspass som avverkats innan midsommar...nej förlåt, nu handlar det hur många träningspass man hunnit med innan man får lov att äta julskinkan och sänka nubben till Janzons Frestelse. Jag faller för frestelsen och gör likadant. En status som visar att jag avancerar på gymmet. Sådär. Inte mer än människa. Även jag behöver en klapp på axeln. Jag känner mig tillräcklig i några dagar till. Eller timmar till, kanske. Beroende på hur mycket bekräftelse statusen gav mig. Bekräftelse på att folk har läst och "sett" vilken prestation jag gör.
Perfektionisten i mig dansar salsa!

 

Jag sitter med min mobil och försöker knäppa den påhittade illusionen av ett hem utan brister. En kaffekopp där, litet brinnande värmeljus jämte och sist men inte minst – en bok som hintar om mina resedrömmar. Fram och tillbaka med kameran över de perfekt utställda objekten. Objekten som ska spegla min vardag. Här sitter jag. Med mitt ekologiska kaffe och mår. Mår som en drottning. Det är iallafall vad jag vill att andra ska tro om mig. Att jag kanske egentligen tycker att saker och ting är tungt framgår ej på bilder. Att jag fått ta om den där bilden ett tjugotal gånger är inte heller något som framgår. Inte om jag själv inte väljer att skriva om det. 
Perfektionisten i mig ler sitt breda flin. "-Nu har vi lurat alla, mohahahah"

 

Min perfektionist -  när den är som värst.

När jag skriver mina texter ekar den högt. Den vill att varendra ord som rattas ner ska smeka läsarens ögon. Perfektionisten tillåter inga särskrivningar. Felstavningar. Meningsbyggnader som gör det oläsligt eller ett språk som är för svårt för att förstå. Jag känner en sån oehörd jävla press. Att vara underhållande, pricksäker och äkta i det jag skriver. Att säga som det är. Inte hymla. Inte få min verklighet att framstå som något jag i slutändan tycker låter falskt eller avlägset från det jag faktiskt upplever i daglig basis. Samtidigt som jag vill böja orden så de inte upprepas för många gånger. Leta synonymer i hjärnbalken. Leta adjektiv som beskriver. Verb som förklarar. Och subjekt som målar en bild av vad jag försöker beskriva. Det är ett himla jobb att göra. Med en röst som ständigt påpekar bristerna i det jag skriver. Jag brukar efter flera korrekturläsningar, trycka publicera långt innan den ens är perfekt!

För jag orkar inte med perfektionisten i mig. Jag vill bara få den publicerad och redo att avläsas av ett fåtal personer som kikar inom bloggen. Viktigast är ändå att ha kul medans man skriver. Och under tiden får man öva på att trycka undan alla negationer som kommer farandes. Hjärnsynapserna får vifta undan dom. Annars hade jag aldrig blivit klar med en text.

Vad å göra? Åt sin perfektionist.

Be den hålla klaffen. Ta fram silvertejpen om det inte fungerar. Dra till hemmakväll. Köp en B&J och knäpp igång dvd-spelaren. Flippa fingret åt rösten som hindrar dig från att känna dig fantastisk. Låt den ta lagom mycket plats i ditt liv. Låt den inte ta över. Det är en "fett avtändande sida hoss folk" skrev en person till mig idag. Samma person som inspirerade till detta helt operfekta inlägg. Så tack för iden - att skriva om perfektionisten i oss.