pratbubblan.blogg.se

2014-11-03
19:45:00

Om cementklumpen runt hobbitfötterna - som kom och sen försvann.

 
Hur livet kunde knalla vidare när det kändes som benen inte kunde röra sig en endaste millimeter?

Ibland sitter vi fast i det gamla. Det ouppklarade. Det svåra. Det mörka. Och hopplösa.
Ibland känns det som jag alltid sitter där. Med cement runt mina anklar och panikartat tittar ner på mina fötter och känner hur jag sjunker. Längre och längre ner. Men hey (!) det är faktiskt inte alltid så det känns. Idag begav jag mig till Sternö. Ett mysigt tillhåll i Karlshamn. Utanför stan. Tillräckligt långt bort för att slippa trafikljud. Bildörrar som smäller, barn som skriker, föräldrar som är trötta på att lyssna på trotset och alla andra ljud som tillhör kategorin; "TOO MUCH!" .  Sternö är speciellt. Stenigt, vackert, skönt och en plats där havet möter stranden. Vattnet  skvalpar gott mot klipporna och det är en rekommenderad plats för avkoppling. Eller återkoppling till verkligheten om man så önskar. 
 
Idag åkte jag dit som sagt. Parkerade bakändan i sanden. Blöt sand. Sak samma, ska ändå tvätta imorgon. När jag satt där så slog det mig. Att precis här (där) satt jag i somras. Heartbroken. Down to my knees with tears, satt jag där och mådde piss. Över en kille. Jag tyckte världen var ett stycke orättvist skit. Varför kunde inte jag hitta någon att dela allt med? Skratta åt allt med? Drömma ihop med? Låtsas resa iväg i fantasin ihop med? Varför skulle alla som gick förbi med koppel runt sin hund också ha en partner som gick brevid? Varför skulle den där partnern kyssa hundkopplets ägare mitt på truten - just när jag glodde? Kunde dom inte gjort det lite diskretare? Som typ bakom maja-bajan lite längre bort? Jävla show-off.
 
Ja. Jag var bitter. En bitter och argsint liten varelse. Varelsen glodde så mycket i sin facebook att hon gick rakt in i en vägskylt och tog sönder skärmen på mobilen för hon var så upptagen med hur alla andra hade det. Vad gör dom? Vad händer? Vilka är där? Ja, det var sinnessjukt när jag tänker efter. Inte ens när mobilen var full med glassplitter kunde jag släppa den. Gjorde inget att tummen var öm och det var ett hål rakt in i skärmen. Bara jag kunde plåga mig själv med att observera hur jävla gött andra hade det. På stranden. I den uppblåsbara bassängen. På konserter. På  grillkvällar. Festivaler. You name it. Varelsen hade allt annat än någon som helst självbevarelsedrift. Varelsen spenderade Sveriges varmaste sommar på mycket länge - nergrävd i LED-lampans sken på mobilen. Och njöt av självplågeriets krafter. Varselsen lyfte sin smartphone i skyn och väste "MYYYY PRRRECIOUSSS!!"
 
Men så vad hände? Menar..om jag var Gollum i somras och nu känner mig som Belle i Skönheten & Odjuret. Jag är ju nästan obotligt glad och oförskämt tacksam för det mesta idag. Såklart inte varje dag. Men ändå. Jag är sugen på att lämna småstadslivet.Som Belle var. Jag  drömmer mig bort. Finner inspiration. Känner mig fantasifull och bara sådär vidrigt fri. Hur blev det så bra? Hur lyckades jag vända det? Jag har ju inte precis gått och blivit sambo med en kille som vill ha hela mig, svepa mig över varenda bordskant och ge mig hela hans smaskiga kropp och lite till. Nej. Jag är ju fortfarande lika ensam under kvällarna uppe på min lilla vind. Jag är ju fortfarande stamkund på hemmakväll och Malacos (godisföretaget) största inkomstkälla. Jag kör fortfarande min Svarta pärla ensam och hemskt sällan med sällskap. Jag kan fortfarande hävda att jag är en VIP-member of the "Guys are shit"-club.  Så...what happend!? Hur klarade jag mig ur cementhögen som slukat mina fötter? Jag har en tes. En tes som kan förklara allt.
 
Hösten kom. Vinflaskor, sommarkort på skrattande familjer i skärgården och badringar ute till havs började avta. Folk gick tillbaka till sina jobb. Sina knegar-platser. Drog på blåstället och stålhättorna. Det var inte lika ballt att ta selfies med solglassögon längre. Eller lägga ut dessa i samband med ett klingades Gin & Tonic glas. Det var lite mindre "vi är så jävla lyckliga att vi snart spricker över er allihopa"-kort som cirkulerade. Jag var mindre angelägen om att upprätthålla mitt självplågeri. Jag hade annat som upptog mina tankar. Jag skulle nu packa väskan, hoppa på flyget och bege mig söder ut. Med en bästa vän. Med massa pengar på fickan. Med status: "Singel och Galen" - skrivet i pannan. Jag skulle nu rubba alla tillbaka. Med brunbrända ben och till kanten fyllda Sangria-glas med nerstoppade  partyparaplyer. Jag skulle äntligen få känna mig lite levande och inte som ett grott-monster vars bästa kompis var en platt, högteknologisk och på gränsen att gå sönder-mojäng i min hand. Jag skulle till Barcelona. Den resan har jag redan skrytigt klart om och kommer inte gå in på så mycket mera. 
 
- Förutom! Förutom att det gjorde något med mig. För nånstans mellan en hulkande karaktär ur Sagan om Ringen - och solkysst av sol, sand och sena nattpromenader i en förtrollad stad - så hittade jag tillbaka till mig själv. Och kanske till och med ännu bättre. Känner mig inte alls lika jäktad i jakten på Mr. Right. Om en semestertripp kan göra  så för en argsint varelse  - kanske man borde resa mera. Kanske oftare. Kortare resor.  Menar Kiruna! Herregud. Jag tror aldrig jag har varit så stolt över mig själv. Aldrig sjungit så högt (och falskt) i bilen dagarna efteråt. Aldrig känt mig jävla fri. Givetvis skiträdd och totalt jätteensam flera timmar under dom dagarna. Men samtidigt - I did it. Och jag hade kul in the process!
 
Okey. Mr. Right. Han finns kanske. Kanske inte. Who gives f*ck? Hur ska man nånsin kunna veta? Hur mycket energi ska få läggas på killar (eller tjejer för den delen) som inte vill ha en. Hallå! Min fulla övertygelse är att vill någon ha mig - då kommer denna där att visa sig förr eller senare. Nej han kanske inte står utanför dörren med ett flin på läpparna och en ICA kasse full med choklad en dag. Han kanske inte kommer på en vit springare. Han kommer definitivt INTE klättra upp till mitt fönster och bedjande be mig öppna åt honom. För då hade hyresvärden sparkat undan stegen för honom. För det finns nog inget sné:are tak än det jag har. Inte ens Richard Gere hade parerat den lutningen. Jag är kanske inte Pretty women med ett sorgset kärlekskapitel som ska vända riktning med hjälp av en snuskigt rik affärsman. 
MEN. Jag hade varit glad för den där lilla gesten. Som visar att "han" gilllar mig - för den jag är. Och på riktigt. No bullshit. Och det räcker för mig. Kasta chokladen, skippa stegen och kom för helvete inte i en vit sportbil som ska symboliseraden vita springaren, fast i modern tid. 
 
Nej. Come as you are, Mr. Right. Idag eller imorgon, spelar ingen roll.
 Nej inte imorgon förresten, jag har tvättid! Haha 
 
Tack för jag fick skriva av mig lite. Det gör mig också galet lycklig! Som Belle. Fast hon gillar att läsa. 
 - & vända blad och gå vidare.
 
Kommentar:
2014-11-04 @ 17:59:59
#1: Mammiz

<3 jag är glad att du är du / min älskade lilla dotter

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: