pratbubblan.blogg.se

Under årets varmaste dag så besämmer jag och min shopping galne mor, att vi ska inta portarna på IKEA.  Bara tanken på att göra detta när stränderna är packade till minsta millimeter, picknick-korgerna toppade till bredden och simringar som glömts bort av barnen och nu driver ut till havs - är så förbannat tråkig.

Just nu går jag strandpromenaden runt stan. Min vackra, somriga och heta stad. Staden som känns som vilken hamnstad som helst, brevid Medelhavet. Sveriges isärslag vackraste och mest underskattade stad - Karlshamn. Att stoppa hörlurarna i öronen, dra på powerwalk stilen och passera Piren är min favorit sysselsättning alla dar i veckan. Att fly verkligheten och samtidigt vara mitt i den. Det finns inget som är så skönt som att ta sig från punkt A till B, när egentligen varenda cell i kroppen vill ligga nergrävd under ett täcke med dåliga minnen i stoppningen. Nej, det är bara att på med träningsdojjorna och ta klivet ut i den stekande solen. Väl där ute så går det av sig själv. Framåt. Aldrig bakåt. Fånga tankarna som skenar iväg behövs inte. Dom avbryter varandra på ett naturligt sätt. För där passerar någon med en stor glasstrut och mina tankar handlar plötsligt om vilken glassmak som är min favorit. Eller där kommer en liten ettrig hund. Om jag nånsin skaffar en, så ska det vara en sån. Ni fattar - tankarna hinner inte skena lika långt som tåget, när man går runt sin hemstad en varm sommardag. Att ge mig ut i staden Karlshamn ger mig kraft att flytta, fira födelsedagar och skriva på mitt jätteprojekt.

Men idag är årets varmaste dag. Min mamma vill till IKEA. Har nog inte sett mamma i en strandklänning, bilen packad med diverse strandprylar och baddräkten på - sens jag var liten. Mamma är ingen "strand-männsika". Hon är somrig på andra vis. Hon ordnar med blommor, örter, nya grillrecept och inreder tomten till förbannelse. Hon är fantastisk min mor. Och vi är samtidigt så olika.

Nu ska jag trampa sista metrarna på strandpromenaden. Och förlikas med tanken att jag ska ta mig till IKEA. Inte stranden. IKEA. Självplågeri och självinsikt på en och samma gång. Mamma har erbjudit sig hjälpa mig hem med en ny säng till nya hemmet. Jag måste ta tillvara på all hjälp jag kan få. Flytta är inte lätt. Inte kul. Men nyttigt ibland. Bra för plånboken i detta fall. Så nu får jag svälja och förlikas med att årets varmaste dag ska spenderas på IKEA. Icke Knappt En Annan - affär lik. Nej. Inget annat varuhus är denna lik. Nu kör vi. Ifrån lekande barn på stranden. Ifrån saft och bullar med sandkorn som fastnat på, och gnisslar mellan tänderna. Ifrån havet. Mot skogen. Älmhult. Och det gigantiska IKEA.

Väl framme på IKEA.

Jag vet inte. MEN jag kan inte tycka om detta varuhus. Inte ogilla det heller för den delen. Det är så fyllt av ouppnåbara drömmar. Varje gång man går där så fylls man av nya drömmar, minns dom gamla och har svårt att fokusera på vad som är fullt möjligt och fullt omöjligt.

Vi hamnar snart inne i köksavdelningen. Känns som IKEAs plan är att redan i början sätta fart på vad som är, och vad som inte är en dröm. Ett matsals bord för elva personer som är uppdukat till fest. Kommer jag nånsin ha ett behov av ett så stort bord? Behöver jag matchande sevetter och dukar? Behöver jag bestick som klingar i glasen för att ringa in till familjefest? Att jag går där är både plågsamt och härligt. Jag ser par som stirra sig blinda på vilket beslag dom ska ha på sina köksluckor och verka bekymrade över antalet kranar dom kan välja och vraka mellan, till köksvasken. Mitt största bekymmer är att hitta ut från köksavdelningen innan jag kvävs av alla dessa veliga fraser mellan par: "Den eller den? Eller kanske en sån? Den är ju fräck!"

Men så entrar jag lamp/spegel/tavel och ljus avdelningen. Jag fylls av nya drömmar. Hur jag vill ha det idag. I mitt nya cribb. Jag ska ha färger. Inget chabby-chick stuk längre. Det är pasé. Det är finito. Ljust och fräsht i all ära. Men nu behövs det paletter som sätter fart på mitt liv. Jag hittar en matta som lyser upp hela min tillvaro. Kuddöverdrag så långt ifrån vita som man bara kan komma. Inga fladdrande, kromade fjärliar och blommor. Jag har alltid älskat havet. Dess under, förundran och hemligheter. Mitt nya hem ska få besökaren att känna närheten till havet. Blått. Kaxigt. Mjukt. Somrigt. Stormigt. Lugnt. Och bara helt underbart.

Att vandra genom IKEA är en berättelse för sig. Att ingen skrivit en bok om detta. Har det kanske gjorts?

Jag kommer till den värsta avdelningen. Barnavdelningen. Den för kidsen. Dom som har kids fördärvar hela budgeten här. Köpa, köpa, köpa. Inreda, inreda, inreda. Jag köper alltid något här. Mest för jag vill inte göra avsaknaden på barn till något som jag lärt mig hata. Snarare tvärtom. Acceptera och finna glädjen i.  Jag har lärt mig att tycka om det jag inte har - och tycka om det jag har istället. Som mina vänners barn tillexempel. 
Jag tycker avdelningen är fylld av ilska och kärlek på samma gång. Att rusa igenom den och låtsas som den inte finns - det hjälper inte. Trött på att fly. Istället väljer jag att dra händerna på alla mjukisdjur - skratta åt deras nya designer - där krokodiler gömmer hemligheter i sina käftar och barnsängen har tjugo olika figurer hängandes över sig. Jag gör det för att förlikas med tanken att jag har inte detta. Men är ändå kapabel till att uppskatta dom som har det. Och glädjas åt deras vägnar.

Vi kommer till uteavdelningen. Så många gånger förr som jag gått här och inrett mina uteplatser mentalt. Jag har köpt det mesta som varit populärt att pimpa sin bakgård med. Lyktor, små charmiga växthus, trästolar, stolsdynor och annat som hör uteserveringen till. Idag känner jag stor tillit att detta behöver jag inte köpa. Dit jag ska finns ingen balkong/altan eller en stor tomt att dekorera drömmen i. Så skönt. Plånboken hade ändå tappat andan, om jag gått bananas bland solstolar och parasoler. Nej. Vidare. Ut.

Känner någon igen sig. Eller är det endast jag som tycker att besöka IKEA är som att besöka olika kapitel i sitt liv. När du var tillsammans med den. Eller den. När ni gick där. Höll hand. Drömmde, planerade och shoppade er halvt fördärvade. När du bodde på det stället. Eller det. När du hade behov av en hängmatta i din jätteträdgård och nu har du inte ens en uteplats. Eller när du tjatat hål i huvudet på din dåvarande sambo- att det var en viss lampa som skulle pryda ert gemensamma hem - och när du ser den idag undrar du hur fan du tänkte. Är det bara jag?

Vi går till Fyndet. "En helt otroligt bra och ny avdelning, på IKEA i Älmhult", förklarar mamma. Jag går med nyfikna steg ditåt. Nu ska jag fynda. Fynda mig en ny sambo kanske. Han kanske står där bland lampskärmar för tio kronor styck och kuddöverdrag med något utgånget (icke längre populärt) tryck. Här ska fyndas. Sanna mina ord. IKEA funkar också som en plats att spana efter andra ensamma singlar på.
Hmm...han ser ensam ut. Går med sin gryta under armen och ser måttligt road ut över plocka valfritt porslin för 99 spänn. Han ska säkert köpa nytt bohag, eftersom det brustit mellan honom och den som visade sig vara allt annat än "the love of his life". Jag grabbar en stekpanna för det behöver jag. Har jag fått höra. Men också för att den uttråkade IKEA-killen med back-slick och solbrillor på inomhus, också verka vara intresserad av rostfritt.
På IKEA kan man inte låtsas att man inte hittar prislapparna. Jag gör det ändå. "Vad fasiken kosta denna då?", suckar jag högt. IKEA-killen svarar trevligt: "Den kostar 49 kronor."  "Åh tack!" svarar jag. Han pekar på en gigantisk jätteskylt med siffrorna fyra och nio på. En skylt som är hängandes ovanför mig och stekpannan, som jag fåraktigt står och veva på. Då dycker IKEA-killens ursnygga tjej fram. Hon har äntligen hittat den fyndiga hallmattan för 4 kronor. Dom lägger den i korgen som IKEA-Killen bär på. Tydligen var han inte där för skapa sig ett nytt ungkarlshem. Han var där för inreda hall och kök.

I såna här skeden skrattar jag högt för mig själv. Det är otroligt vad fantasin skenar på när du besöker IKEA.
Jag skulle kunna skriva om galenskaperna som tog fart när vi besökte dom övriga avdelningarna på IKEA. Men det tar alldeles för lång tid. Jag måste rusa. Jag ska till en av mina allra bästa vänner. Fira hennes födelsedag. Det har man kraften till när man motionerar sina lurviga ben och rastar tankarna. Jag ska dock inte ge henne något från IKEA. Hon ska få världens svettigaste kram och sen ska vi prata sönder livets lustigheter. Exempelvis att Kamprad lyckats skapa en illusion av en massa måsten. Ett sant geni. Fortsättning följer. Va rädda om Er.

Be safe och älska sommaren!