pratbubblan.blogg.se

ARE U SERIOUS..SERI..ARE U SERIOUS!!??!? -Schmidt in New Girl.

 

 

Varför tar jag upp detta skriveri som jag en gång la ner?

Simply course I love it.

Jag är lite som dom där människorna som en del fruktar och är rädda för.
Mestadels för okunskapen kring deras problematik.
Jag går ofta (och gärna)  omkring med jättelika och osynliga pratbubblor runt mitt huvve.
I pratbubblorna trängs ord, hullerombuller, kors och tvärs. Dom är oftast smart utformade i vitsiga skepnader och blir ännu bättre om dom kan uttalas verbalt.
Därav spottas dom ibland ur mig och jag kan lätt framstå som tokig.
Likt den där som går och pratar med sig själv, som inte har alla brädor i golvet eller verka totalt frånkommen verkligheten som den befinner sig i.

Tillbaka till orden i pratbubblorna, eller mer korrekt tankebubblorna. Dem är oftast både av svensk och engelsk karaktär. Blandade, ihopmixade och ihopsatta av allt annat än en språkvetare.
Jag skulle förbannats om jag träffade författarna till Svenska akademins ordlista . Eller vilken ordlista som helst för den delen. Ratad och jagad på flykt från dess rike jag skulle befunnit mig i.

Ibland tror jag att det är något outvecklat tvångssyndrom jag går och bär på. Något som ingen utrett och ställt diagnos på. Eller så har det gjorts- utan min vetskap. Ett tvångssyndrom som gör att jag blir mer och mer ivrig att få ner dessa omkringsvävande ord på papper, en servett, ett word dokument eller i min mail som jag oftast skriver av mig genom. Eftersom min dator saknar ett proper skrivprogram.
Ja jag dras med något otäckt, mörkt och tillsynes oförklarligt: en förmåga att vilja uttrycka mig (!)

Människor har i alla tider fått makt genom pennans svep på olika ytor.
Jag vill inte ha makt. Inte mer än över mig själv och mitt begär att få ut orden.

Så jag tänkte att om jag skriver när dessa oförklarliga cravings att vilja säga något kommer, så kanske det underlätta i min process att kämpa emot ordens energi inom mig.

Vad har man då för möjligheter att skriva och finna tillfredställelse år tjugohundrafjorton?
Alternativen är säkert flera tusen.Men söka jobb på en tidning är uteslutet - har som sagt inte skillsen att vare sig vara språkligt korrekt eller vara så pass skillad att få en publik att följa mig var vecka.
Twittra är ett annat koncept har jag hört: Men att förhålla mig till ett x-antal ord? Det går fet-bort.
Skriva på olika forum ser jag en del göra. Men det är läskigt. Det känns som det bara är haters där ute. Skriver jag att "Jag älskar ost på knäckemackan" - så kan man få fan för det. Bäst att inte skapa trådar på olika forum. Jag är alldeles för konflikträdd för det dära.
Provade ju det där med blogga en gång i tiden. Var sjukt skoj ett tag. Ända tills man blev pressad att göra det en himla massa gånger i veckan. Kanske om jag inte var lika hård mot mig själv denna gång och bara skriver när det känns som att vulkanen av tusen olika alfabet ska kastas upp genom mig. Då kanske.

Om jag nu ska ge och ta - så får det bli att blogga ur mig allt. Men inte att bli förväxlat med en blogg som innehåller olika shoppinginköp - för vem fan vill se vad som ligger i min City-gross påse? Och om jag väl begett mig till en klädes butik a la H&M - är det knappast i någons intresse att se mina nyinköpta byxor. Svårt tänka mig detta iallafall. Nej här ska ord av-växla varandra och meningar ska byggas -kompleterat på sin höjd med en bild på något så långt ifrån inshoppat under dagen - som möjligt!

Välkommen till min alltför simpla och röriga värld - allt på samma gång!

Yours forever.