pratbubblan.blogg.se

 

 The Honey-trap.

 

Det är konstigt hur det där fungerar. När man ser någon som man tycker lite extra mycket om och man kan plötsligt skilja denna någon från mängden. Såhär vid trettio-års åldern har jag förlorat mitt hjärta till tre killar. Fullständigt. Alltså blivit kär i dom. På riktigt.

 

Jag har endast blivit kär en gång där gensvaret inte var bekräftat – utan att faktiskt ta det hårt. Jag tror såhär i efterhand att när man inte har inlett något, utan man är bara tramsigt kär, då är det inte lika illa när det inte sedan blir bekräftat. Sen kan det ju också underlätta när killen är ärlig och säger precis vad han känner – och inte valsar rundor och utnyttjar läget. Där han inser att detta är någon han inte vill att jag ska lipa sönder hela mitt linneskåp för.

 

Jag har gjort allt. Jag har försökt charma mig till killar genom att hitta på fåniga historier som ”Jag blir inte lätt kär” för att lura killen att jag är något att kämpa för. Men i slutändan så lurade jag bara mig själv. För herregud! Jag är den största jäkla romantiker som har satt sina dojjor mot jordens yta. Jag drömmer hela hela tiden om en dag där jag blir funnen av en kille som vill ha mig. Hela mig. Hela mitt knasiga och förbaskat sköna jag. Det är en vision som jag varit nära på att ge upp. Och när jag ger upp...då måste drastiska metoder ta sin början. För om JAG, tappar hoppet på kärleken och tror att det är finito på långpromenader i solnedgångar och kvällar framför en svartvit-film - ja, då är det illa!

 

Genom tiderna har det funnits många stereotyper som vi förknippar som hopplösa romantiker. Det har skrivits filmmanus, sånger, böcker, noveller och inristade hjärtan i trädstammarna under århundraden. Ända tillbaka till tiden då den lilla gnagaren i Ice-age jagade sin nöt på glaciärerna. Kärlek. Hoppet om att finna en sådan som ska svepa dig och dina fjärilar i bröstet över halva jordklotet – är väl något av det största som är värt att leva för. Eftersom kärlek går att hitta i så mycket mer än bara i en kille så har jag blivit en riktig mästare på att hitta sann kärlek i annat än bara det motsatta könet. Efter tre år snart, som singel så kan jag utan problem säga att jag aldrig haft så mycket kärlek i mitt liv som nu. Jag har mina bästa vänner och familjen– framför allt. Dom som känner mig in och ut. Jag kan sitta i deras soffa och känna mig mer hemma där än vad jag någonsin har gjort när jag bott ihop med någon av de killar jag varit tillsammans med. Det är märkligt. Men det är också sant.

 

Att klara av ett förhållande är ett knepigt litet sätt att anpassa sig till varandra. Det kräver oerhört mycket av allt. Man måste ha en gemenskap. Vilja. Tålamod. Ömhet. Ödmjukhet. Respekt. Vänskap sins emellan. Förståelse. Hitta glädjen i vardagen. Hitta tillfällen där man kan återförenas när man haft olika uppfattningar om saker och samtidigt inte kränka varandras känslor. Shit. Det är ett hästjobb. Ett jobb.

 

Jag har varit i ett förhållande en gång som jag trodde mycket på. Jag byggde drömmar och versioner om framtiden. Men levde aldrig i nuet. Det var hela tiden sen, sen sen. Och notera väl. JAG byggde illusioner om en gräsplätt där våra framtida ungar skulle ha barnkalas, inte vi. Ett förhållande där jag från början var riktigt kär. Jag tror vi båda var det. Men jag var inte den personen då, som jag är idag. Jag hade dansat någon hetsig Lambada-dans in och ut mellan förhållanden under närmare tio års tid. Jag hade ingen klar bild över vad ett förhållande krävde. Lustigt nog. Istället för att ibland fråga vad mannen i fråga, ville äta till middag och hur han ville lägga upp sina dagar. Sitt liv. Så stod vi inne på Maxi och bråkade om vilken falukorv som var den bästa. Jag var alltid ockuperad över att ha rätt. Rätt. Vinna striden. En strid som så småningom såg sitt ljus i tunneln. Vi gick båda ut ur striden med nackarna djupt nersjunkna. För det var inget roligt att bråka om vare sig livsmedels-inköp, eller hur vi skulle få ihop våra vardagar så att båda skulle tycka om livet vi befann oss mitt uppe i.

 

Att vända på skutan och våga blicka framåt, efter att investerat både tid, kärlek och omsorg till en annan människa – är knepigt. Man tror inte man ska greja det. Marken under fotsulorna spricker och att säga att det är besvärligt, är ett alldeles för milt uttryck för den kris du är mitt uppe i. Men det går. Ta mig fan att det går. Tiden läker alla sår, säger tröstarnas urmoder – och hon har haft rätt. So far.
Idag unnar jag fortfarande denna personen total lycka. Och hela hans familj.

 

Tillbaka till mitt påstående att ett förhållande är ett jobb. Ett påstående kanske en del skulle rygga tillbaka och på stående fot, be mig att omformulera. Men det hade varit så lätt att säga att man ”bara är tillsammans” och att allt bara flyter på. Att man aldrig bråkar. Och att det låter sinnessjukt att kalla det för ett jobb. Men det är ett jobb. Anser jag. Ett jobb som du förhoppningsvis ska tycka är det roligaste jävla jobbet du någonsin tagit anställning vid. För lönen ska vara, just precis: Äkta kärlek. Det är äkta kärlek du ska få i ditt lönekuvert. Inte alla får sin lön utbetalad när de är på sina jobb, förlåt! I sina förhållanden. Och vi vet ju alla hur det är om man är på ett arbete där lönen uteblir – man slutar helt enkelt. Söker en ny anställning.

 

Men det är svårt att hitta jobb dessa dagar. Alla de bästa jobben tillhör redan någon annan. Så man söker söker och söker. Och som vid alla anställningsintervjuer så försöker man göra reklam för sig själv. Framställa sig som en bra anställd. - Pick me, pick me, pick me, som åsnan i Shrek hoppade och skrek. Och jag är förbannat trött på att hoppa och vifta på lilla svansen och flänga med manen. Jag vill bli anställd för att någon uppmärksammar mig för dom kvalitativa sidorna jag har. Snäll. Omhändertagande. Envis. Vet vad jag vill. Trygg. Stabil. Ostabil likaså. Romantiskt lagd. Gillar att skriva. Gillar att gå till jobbet. Gillar smöriga filmer. Gillar gråta till dom. Gillar att vara en vän till mina vänner. Älskar min familj och vill ta hand om dom. Gillar att resa, om så bara över dagen till en stenras där jag aldrig förr satt mina knubbiga små lår. Bärare till ett skört hjärta. Mitt ibland så svajande självförtroende, som ibland får sig en rejäl törn och där jag kan bli ett emotionellt monster under kudden i sängen. Jag är en människa som fullkomligt avgudar mysiga stunder. Lugna sådana. Utan massa måsten. Samtidigt som jag inte vill sitta och jäsa. Jag älskar numera känna svetten rinna längs ryggraden och känna adrenalinet pumpas ut i ben, hjärta och hjärna. Fina sidor allihopa. Tycker jag. Oavsett dess grad av charm, när de gör entré.

 

Dessa sidorna vill jag att någon ser. Noterar. Och tycker att jag är en människa väl värd att investera sin tid i. Och att sedan kommer anställningsbeviset efter hand. En vacker dag kommer orden: -Sign here please! Haha

 

Men kärlek är inte ett bevis på ett papper. Som du rattar din namnteckning på och sedan är den garanterad för resten av era långa och fantastiska liv tillsammans. Kärlek är inte ett ”Skepp kommer lastat” - med massa löften livet ut. Kärlek tar tid. Tid att bygga. Tid att stabiliseras in i. Tid att våga tro på. Kärlek tar helt enkelt tid – att veta är på riktigt. Våga tro på. Och våga måste man. Annars bör man. Annars dör man. Ensam.

 

Sure. Jag har varit kär. Tok-kär. Jag vet hur det är i början. Man beundrar sönder personen som sitter mitt emot. Han har de mest fantastiska ansiktsdragen du kan tänka dig. Han har ett leende som får dig att se fånig ut när du tappar hakan, inför. Man ser bara hur vacker han är. In all his freaking glory. No doubt, I`ve been in love. Several of times. Men vara kär – och förälskad? Är det samma sak. Det måste gå att skilja på. Förälskad för mig är om jag kan förlora hela min själ in i någon annans och våga känna mig trygg i att där är den väl förvarad. Där hans fantastiskt vältrimmade näshår som aldrig sticker ut, inte längre är det viktigaste – utan det han har att berätta för mig. Där hans snart igenväxta snorbroms inte är ett bekymmer, men något positivt. För den klär en människa vars hjärta sitter på rätt plats och där det blivit relativt oviktigt hurvida frisyren han odlar ovanpå överläppen ser ut. Känns som att den känslan har jag nog aldrig haft faktiskt. Är det den jag jagar? Med mobil och nät. Om kvällarna. Om dagarna. Om helgerna. Om sommaren och vintern. Troligtvis.

 

Troligtvis så är det samma låttexter och romantiska komedier, som jag tittat på genom åren – som är dom som fått mig att börja söka efter det svåraste jag någonsin sökt efter. Så varför håller jag på att drömma mig far-far-away hela tiden. Kan jag inte bara vara lite snäll mot mig själv och ge fan i att slänga på Sandra Bullock när jag kommer hem från jobbet. Eller gräva ner mig i filmer med Justin Timberlake, där han snor någon lycklig flickas sköra hjärta. Skulle jag inte kunna bli liiiite mindre skoningslös mot mig själv. Kanske inte söka så mycket. Utan låta den komma. In. In i mitt liv. Som en ljuv sommarvind så tar den tag i hela min själ och plötsligt sitter han där med en gåspenna och ett A4-papper med lovord om hur han vill ta emot hela mig. Haha Jag skrattar nu. För jag kan ju inte detta. Jag är sämst på att bara låta goda tillfällen passera. Jag har kanske haft två...MAX två goda tillfällen per år, där jag känner att det är en mycket intressant människa som jag vill veta mera om. Då blir det jag som tar steget. För att få saker att börja hända. Men det har alltid ebbat ur. Det blir ebb innan det ens varit någon flod.

 

Att det ska vara killen som tar första steget, är ju en välbekant klassiker. En sån där grej som vi tjejer och killar kan prata sönder när vi hänger med varandra. Vi tänker alla olika. Det går inte att säga att ”såhär är det”. Utan alla tänker olika. Men i en romantikers värld, så är det killen som hör av sig om han vill träffa dig igen. I en romantikers värld så ligger du inte under första träffen. Du gör att bara ente!

På sin höjd låter du honom kyssa dig och du schasar sedan ut honom bakvägen. Romantiskt. Spännande. Och to be continued.

 

Fast så jävla klyschigt så det finns bara inte. Det är knepigt det här. Det hemliga språket. Koderna. Reglerna. The Game of Love. The whole freaking ideea of ”how to find true love.” Jag är inte så villig att ge mig in i en lek om kärlek. Längre. Jag fattar att det är olika faktorer som avgör vad som i slutändan visade sig bli sann kärlek, eller äkta om jag ska fortsätta kalla den för det. Jag hajar att det är inte varje gång som jag har spelat korten rätt – för hey! Im still single. Men jag pallar inte spela kort. Jag är sämst på alla tänkbara kortspel. Hjärter dam. Skip-bo. Poker eller skitgubbe. Jag förlorar alltid. Och jag luktar sämst samtidigt som jag förlorat alla mina enkronor. Så varför spela alla dessa spel. Varför bli en av alla dom som sitter utan kort på händerna och undrar varför ens pokerface är det sämsta en motståndare har skådat.

 

Nä. Jag ska prova något nytt nu. Jag har fått smaka på en riktigt påfylld honungsdrink där sötman tog översmaken och där det enda jag egentligen kunde se var killen som serverade mig den. Jag har faktiskt lyckats roffa åt mig en träff med killen som har försatt mig en söt-trans! Så nu ska jag försöka att bara vara ...MIG SJÄLV! Få se om det fungerar bättre. A real  Honey - trap indeed. Liksom drinken hette som stod som en fura framför mig för ett par dagar sedan. Vi får se. Om jag skulle hållt mig till drinken eller om det var värt att hamna socker-koma i några dar.

Tack för att du läser. Det är det sötaste du kan göra för mig. 

 

Mucho Gracias & Grande Puss & godnatt från en ö, där kärlekens vindar drar fram.Precis som alla våra flitiga bin gör på sommarhalvåret, hemma i Sverige. <3