pratbubblan.blogg.se

 

 

ÅRSTIDERNA

Det vore en ren synd i somligas ögon att läsa och genom vissas öron att höra - att sommaren inte är någons högsta längtan efter. Så som den framställs genom både diverse sociala medier, i dagböcker och över middagsborden så är det DEN specifika årstiden vi alla efter bör längta som mest.

Så när jag skriver att det inte alls är en lika nervkittlande årstid som hösten är för mig, så kanske jag mig med någon inte drar jämt. Fast. Alla årstider har ju sin charm som det så snyggt och korrekt heter. Låt mig svepa dig igenom de fyra årstiderna som vi lär oss om i grundskolan – men som här beskrivs helt och hållet ur min synvinkel. Både vad de betydde igår, idag och kanske imorgon. Men där jag också berättar en del om hur dessa årstider tett sig för mig under detta år....so far! Låt mig måla upp hur jag ser dessa månader som blivit uppdelade i vinter, höst, vår och sommar. Låt mig börja med de två minst charmera...nehj de är alla charmiga, men det finns en som toppar dom alla. På första plats: FRÖKEN HÖST! Därav beskriven sist.

 

VINTER

 

Hej du överjävliga tid. Med blöta strumpor, genomfrystna fingrar och ALLTID slask utanför dörren – jag välsignar dig ej. Jag kan knappt minnas sist jag hade en rent av sagolik vinter som prydde utsikten från ett fönster. En sådan med en meter snö som ligger som ett vitt duntäcke över marken. En riktig vinter. Inte en slask historia där varenda möjliga trottoar är täckt i isiga episoder av snöblask. Jag minns att som liten satt jag redan i oktober och antecknade varsamt i min dagbok, första dagen då snön föll. Det var omkring 1990. Idag, 2016 ska jag vara glad om det är snö alls innan de första vår månaderna på året har trätt in. It`s a sad truth but we must have fucked this planet up – för det är snö i april och inte en jävla decimeter innan dess. Eller så är det jag som målat upp en bild av hur drömskt allt var, när man som liten skit upplevde vintersäsongen i Gränum. Jag minns hur jag gick hem med hounungsvaxljus under armen, första dagen på jullovet. Och marken var bokstavligt talat covered in snow. Like for real. Det var att pulsa genom snön och verkligen lyfta på benen och se upp för plogbilen när den kom farandes. Det var sparken som gällde. En gammal tvättäkta spark-jävel som man kunde kicka rundor på för att ta sig från morsans till affären i lilla Gränum. Det var snöbollskrig på riktigt. Vi, barnen Alvarsson mot grannarna.- Stora fort av snö byggde vi. Vi hamstrade upp med snöbollar bakom våra snömurar och sedan var det fullt krig ute på parkeringslotten. Varenda unge som ville, fick vara med om både mulningar, snö in mellan skinkorna och bygge av diverse snölyktor, gubbar och änglar. Eller när vi smög genom hela gränum till Christophers familjs hus och vi bombade gäststugan på tomten med snöbollar och sprang flåsandes hela vägen hem – för att invänta deras attack! Det var i december. Jag minns. För jag var klart dunderkär i grabben och önskade att istället för att få en snöboll farandes i nyllet – att han skulle leverera en julklapp till mig – å BARA mig! Haha

 

Å julafton. SNÖ! Inte fan kom tomten med sandaler och hawaii blommor runt nacken – som jag gjorde förra julen. Nehj. Det var kängor och lyktan under armen som tog honom igenom vallar av snö. Julklapparna. Varsamt inköpta med en vacker eftertanke. Något som stått på önskelistan till Herr Röd i hela jäkla facet – tomten.

Vintern – när ska jag få uppleva dej igen?

Får väl ta mig till dej – om du ej kan ta dej till mig. Hyra stuga i norr och se till att varenda chokladkopp i stug-fan blir fylld till bredden av kärlek. Jag vill kunna sitta så – som i en amerikansk film (oftast en scen i slutet av rullen) där färglada lampor lyser i varenda vrå och där brasan sprakar och mystofflorna håller paddlorna varma. Där en röd varm tröja håller barmen mysig och glad. Där kärleken sätter sig brevid och kramar mig ömt. Där små kottar öppnar leker med sina klapp...okey kanske inga barn men iallafall rörelser av lycka. Kanske en kotte eller två då. Som leker med sina klappar från toys are us. Ska jag drömma så kan jag lika gärna göra det ordentligt. Haha

Drömsk? Jag? Ha! Lite kanske...men drömma ska man – annars dör man – av en farande och halvtaskig snöboll gjord mestadels på grus. Haha

 

SOMMAR

 

Ja. Det finns så mycket att skriva om denna årstiden att tangenterna kommer att slitas ut. Först och främst är det den största anti-klimax perioden på hela året. Vi laddar. Ja, vi laddar satan. Med fester, bröllop, kalas och festivaler vi ska ”attend to”. Vi fyller tillfällena med marinerat kött, vinkaraffer, picknick-filtar, nyinköpta grillar, senaste musiken på Spotify, strandklänningar och sand mellan tårna. Vi pratar sönder hur vädret är eller ska bli och vara. Vi pratar semester veckor, jämnför varandras olika friheter från jobb och plikt och dansar första semesterdagen ut från jobbet med en stråhatt på huvudet - vare sig det regnar eller skiner sol på våra hjässor. Vi blir som tokiga över att släppas fria. Vi kan fylla dagarna med spontana trippar till stranden. Till vännen. Eller bara sitta utanför våra hem med en flarra vin och harmoniskt följa solen försvinna bakom horisonten. Se hur den sakta sänker sig bakom hus och tak. Eller skogsbrynet. Vi känner oss friare under sommaren - än under hela året. Samtidigt fylls vi av en del ”måsten” – för inte kan man väl dra flip-floppsen bakom sig. Helst ska man ju ta tag i nått storslaget projekt. Typ snickra en altan, angöra en brygga eller länsa överfyllda skåp i varenda rum. Något viktigt måste vi pricka in under semesterveckorna....eller inte.

 

Jag har faktiskt väldigt sällan semester mitt i sommaren – men just i år blev det så, i och med Sandras bröllop. Brukar alltid lägga den i slutet av sommaren – eller rent av efter sommaren. I augusti eller september. Men i år låg den mitt i. Mitt i smeten. Och bättre än så kunde den ej ha legat. Den kantrades av fest på bakgården, två kvällar i rad. En mindre tur ner till Östersjöfestivalen. Ett fantastiskt vackert bröllop på en båt. En bilresa genom halva Norge, längst fjorderna, genom Dalarna och hela vägen ner till Smygehuk. En roadtrip delux. Sedan en vecka i Danmark – i Marielyst. Allt detta inom loppet av tre veckor. Ni kan ju ana tempot.

 

Innan den första festen nere på gräsplätten, med jobbakompisarna var över – så hade jag dukat upp inför nästa arrangemang av champangekorkar som flög i taket. Mitt stackars tak har fått utstå många poppande flaskor denna sommaren! Haha. Efter dessa kvällar tågade jag direkt ner till Malmö. Letade efter en Blå båt som skulle agera festlokal till bröllopssugna vänner till Sandra och Derek som vigdes vid kajens kant. Vackert. Sedan var det en resa till Sveriges mest omtalade gruvstad som följde morgonen därpå. Åka buss. Flyga propellermaskin till Arlanda. Ställa till med ett jävla drama där (en historia för sig) innan jag lyfte med en annan flygmaskin mot Kiruna. Väl där fick jag överraskningarnas Rolls Royce landat rakt i mitt knä. En planerad rutt som skulle ta mig från Riksgränsen till Mo i Rana i Norge till Tärnaby i Storuman kommun, till Mora i Dalarna, till Uppsala utanför Knivsta med nattåget till Hässleholm – för att slutligen slicka hela Skånes kustremsa med min svarta lilla pärla.

 

Jag har haft ohämmade sexuella upplevelser på varenda liten strandrand längst fjorderna i Norge, i stugor både vid Riksgränsen i norr till stuga allra längst i söder. I daländska stugor. På filtar, i sängar, i bakluckor och på badplatser. Skrattat åt komiken i att ha stönat sönder atmosfären i Kåtaviken strax efter man passerat Norges gräns in mot Sverige. För att där såklart: Ha sex!

Jajjemensan. Legat spagat i en tågkupe mellan Uppsala och Hässleholm. Inte en granne som kände sig bekväm den natten må jag lova. En brits på SJ-tågen som nu bör skruvas åt.

 

Nej jag vill inte skryta om hur mycket sex jag fått denna sommaren – fast jo! Det vill jag. För när det väl sker -så SKA det nämnas. Det bara är så! Å dessutom i sällskap med en mycket fin människa. Kanske det inte alls är dessa moments av total tillfredställelse som jag kommer minnas bäst. Kanske är det de små ögonblicken som vi delade. Som vi delade vid en rosa/lila/blå och ljuvligt klätt himlavalv ovanför våra nerkärade huvuden. Med en liten engångsgrill framför oss. En tunn strimma av rinnande vatten i förgrunden, ett berg med snö på toppen i bakgrunden och en bro som förenade två vägar i periferin. Där vi spelade Lasse W och åt grillade laxbitar med Medelhavssallad. Där vi satt helt tysta och tillät oss att bli helt förundrade av utsikten framför oss och söp in varenda litet ögonblick.

 

Eller när vi körde mellan Östersund och Mora. Pratade om livet och döden. Pratade om sjätte sinnet och fick uppleva sjunde himeln samma kväll - då vi avnjöt en kvällssupé utan dess like. Där han såg gudomligt road ut av sin matlagning när jag kommer tillbaka från duschen. Där vi återigen poppade en flaska med förfriskande Prosecco som agerade smakhöjare.

 

Jag kan hålla på i evigheter. Men stannar där.

 

Där och då var det ju en jävligt angenäm upplevelse. Med mycket stånk och stön. Även såhär i efterhand lätt att roas av. Trotts milen som separerar oss. Trotts att jag aldrig vet när jag ska få uppleva något liknande igen.

 

Sommaren for förbi i hundranittio. Nu vill jag bara göra om alltihopa en gång till. Köpa räkor i Mo i Rana. Överraska barndomskompis på Vita. Jaga snöplättar på bergsryggar. Nästan dö på kuppen. Eller uppleva dramat på Arlanda flygplats. Det som nästan fick mig depoterad rakt till idioternas frälsningsarme. På riktigt. Hade kunnat göra allt en gång till. Och en gång till.

 

Sommaren. En välplanerad årstid men med utrymme för spontanitet. Och en jävla massa skratt med nära och kära.

 

VÅR

 

Denna tid. Denna fantastiska tid på året. Då varenda kroppshåla ska täppas igen, bli röda, svullna och känsliga för allt som rör sig i luften. Man ser ut som en heltids arbetande clown på Cirkus Maximum. For real. Det finns föga charmerande saker med våren. När det gäller det annars så fagra ansiktet och den välmående kroppen. Men. När allt det där har lagt sig och man kan se fram ur igengeggade ögon och andas med icke rinnande näsor – då kan man skymta knoppar som brister, tussilagos som blommar och ankor som leker i vattnet. Världen förvandlas. Det ÄR magiskt. Det är rätt häftigt. Det är en trollsk värld som tar fart. Det börjar så sakterligen för att sedan ingå i en rasande fas! Vid valborg har träden blivit gröna och sköna. Vid valborg kan man skymta de första knallarna och deras maknadsstånd. Vid valborg sjunger man de första sångerna om värme och flöde i naturen. Vid Valborg smäller man upp hundratusentalskronor i fyrverkeri som ska hälsa solen välkommen över hav, ängar och mark.

 

Jag minns Valborg detta året. Jag satt med ungdomarna från jobbet och lät ögonen trollbindas av en brinnande brasa i Östanå. Det var kallt i luften runt omkring – men ack så gynnsamt att veta att nu var våren kommen. Jag tror jag sa till mig själv att året 2016 skulle bli annorlunda alla andra år. Och det blev det. Både hur jag upplevt naturen runt knuten men också hur jag varit mera i nuet när jag stått med bara fötter mot marken. Våren har det där ”lilla extra” med sig. Att allt tar en ny början. Allt börjar om på nytt. Nytt liv. Nya färger. Nya möjligheter. Inte alls som på nyårsafton – där löften tvingas fram under hinkavis med bubbel och feta rätter. För att sedan krossas dagen därpå – då en ännu fetare pizza är den enda vägen ur en bakfylla. Haha

 

Våren är startskottet för det nya året.

För att inte tala om alla de tusentals synapser i hjärnan som vill kyssas, smekas och ha ofattbart sex under bar himmel. Ja. Vill man se en uppspelt och nästintill brunstig Sara – så hitta mig på vårkanten. Jag förbereder en igenvuxen pytta för äventyr. Jag skottar undan alla tunga vinterkläder ur byrålådorna under sängen. Jag städar en vind från ljuslyktor med alldeles för mycket stearin i sig och köper blommor som ska pigga upp och hjälpa våren på traven. Det spelas peppiga hits ur högtalarna och inget ska få krossa hoppet om att få trilla rakt in i den stora kärleken under de två närmsta årstiderna. Vår och sommar. För jag vet. Vet att är det någongång på året som man har en chans att hitta en minst sagt lika stor romantiker som jag själv är – så är det under våren. För då sprätter det i varenda tupp. De vill alla ut. Se skinn på tjejer och insupa deras parfymer. Nja...nu bär jag sällan parfym – men jag vet att tupparna lämnar hönsgården och vill gucka sig fram med en fjäder i hatten. Det är en tid för span. Span efter kärlek och begär som måste ta sig ett uttryck!

Våren. Alltid välkommen. Trotts att man lätt kan misstas för en clown.

 

HÖST

 

Wohw. Denna tid på året! Jag saknar ord som kan vara beskrivande nog, till en tid då luften går från varm till kyligare. Jag tror inte det finns något som är så jävla skönt som att ta en lång promenad en fin höstdag. Solen som sticker fram mellan trädens toppar och skapar små solplättar mitt i skogen. Som smeker kinden under en walk to remenber. En luftström som är precis exakt så frisk som man önskar att luften alltid skulle vara! Små röda kinder, glada läppar och färgsprakande ögon som glittrar med förundran vart dom än vänder sin blick! Stegen är lättare vart de än trampar. Fantasin skenar över allt som varit och ska bli. Inspirationen till att skriva vackra rader om kärlek sveper in över kropp och själ och gör mig både sarlig av längtan och mer kärleksfull än en bock i maj månad!

 

Det är svårt att härbärga alla känslointryck under en höst. Det är eftertankens tid på riktigt. Allt saktar av. Tiden känns som tid. Inte som något man inte hinner med eller orkar med. Javisst. Det blir mörkt snabbare – vilket suger balle! Men det innebär bara att de igenfyllda stearinljushållarna från säsongen innan , hittar fram igen. De tänds upp och de tar tillbaka sina platser på kärleksvinden. Regnet smattrar mor snetaksfönstret. Det rinner av och små floder från regnvattnet bildas. På spisen kokar tevattnet så smått och där går jag. Där går jag och nynnar på Sammy Davis Jr`s monsterhits och gör upp en stor varm kopp te, till mig själv. Buddahs temple. Smakar himelskt. Jag tar min kopp, värmer mina handflator mot muggens tjocka kanter. Jag tar mina småkliv in i rummet där jag bor. Ställer ner min kopp, blåser över rykande het vätska och lutar mig tillbaka i soffan. Plockar upp min laptop och skriver. Skriver för glatta livet. Om allt mellan himmel och jord. Om samtal över bord. Om kärlek. Hopp. Och förtvivlan. För jag har lugnet i mig att göra så.

 

Hösten lockar till naturens färger. Den lockar till sena kvällar hemma i soffan hoss en älskad vän. Den lockar till flämtande stunder där svetten lackas till ett träningspass. Den lockar till filmer som i sin tur lockar till skratt eller drypande tårar. Den lockar till filtar att sitta under. Den lockar till gummistövlar och svampplock. Den lockar mig till mitt svampställe ute i Gränum. Den hemliga platsen dit endast jag, mitt ex och hans mamma hittar. Dit jag i min ensamhet en vacker höstdag, ska åka. Hösten lockar till att bläddra i gamla fotoalbum som påminner om gårdagen och historian mellan mig och dig. Jag drömmer mig bort. Undrar hur ditt liv var då? När mitt såg så väldigt annorlunda ut. Vem du är byts ut – beroende på vilket kapitel jag är och drömmer mig bort om. Hösten lockar till skarpare tankar. Skarpare drömmar. Vart man vill fara och vara.

Hösten lockar mig till att sakta ner. Dra handbromen. Och njuta. Som aldrig förr vid en årstid. Hösten gör mig lycklig. Helt enkelt den bästa årstid som moder jord gett oss sydsvenskar.

 

SÅ AVSLUTNINGSVIS en liten P(u)S(s)-notis;

 

… happy season to you! För hösten har så sakterligen tagit över vardagen. Förlåt – men det har den. Och tvivlar du så kan jag gärna visa det för dig. Jag lurar på massa bevismaterial.

 

Kramar från Fröken Höst ;)