pratbubblan.blogg.se

Detta med att skaffa barn.
Touchy-subject.

Alla kan inte. Alla vill inte. Kanske en kombo av det.

Finns flera anledningar till varför ämnet kan upplevas som sjukt ovälkomnande att prata om i vissa situationer.
Kanske är du och din partner av samma kön. Kanske har du ingen partner men är galet bäbis-sugen. Kanske du har en partner men ni är okapabla till att rent biologiskt kunna fortplanta er tillsammans. Kanske kan du, men du vill inte skaffa barn helt enkelt.

Nedan följer ett av många scenarion som kan utspela sig om du är som mig, tjugoåtta år men inte gravid på långa vägar.  Det är delvis helt påhittat men samtidigt inte, typ mixat med mina och nära bekanta som upplever barna-frågan som oehört påfrestande.

Du kanske har everything going for you: Trygg-i-sig-själv-partner, inkomst, drömhuset, fantastiska vänner, byhålans trognaste hund och senaste tapeten i köket med kromade texter på fondväggen saying "Catch the moment before its too late".
Ändå står du där och känner dej misslyckad för du har inte ett mirakel hängandes på armen.
Din skäggiga och numera jobbiga farbror (som du egentligen älskar över allt annat) niper dig i kinden med sina snus-fingrar, armbågar dej i sidan och klämmer ihop ena ögat så det gör ont att se på, och ställer sedan frågan du lärt dig att avsky påsistone:

- När är det dags för dig då?

Svaret som bubblar upp likt en vulkan under sina mest aktiva sekundrar men som dämpas likt en
ringande mobil mitt i begravningscermonin.

Du vill svara, nej du vill skrika och stå pall på platsen:

-SKIT I DET GUBBFAN! THATS MY BUSINESS! CAPISH?!
Men det gör du inte. På med jättesmajlet som clownerna från Circus Scott lärt dig uppträda med, och visa respekt för hans så välmenta fråga. För vi vet att frågan är av den snälla arten. Fastän det inte känns så. Fastän varenda tårmuskel knyter sig och du vill spricka i ett svårhanterligt skrik.

Självklart upplever vi det olika. En del har förhoppningsvis passerat fejk-leenden och vet hur man ska handskas med situationerna. Kanske ärligheten varar längst, säga som det är, berätta hur hjärtat värker varje gång du ser något som är under en och femti-långt. Hur du varje dag våndas över att du bara bli äldre och hur dina äggstockar snart plockar ut sin rätt till pensionärsvila.
Kanske är det lättast?
Kanske din farbror sluta ställa den obekväma frågan då. Kanske han istället lägger fokuset i era samtal på höja dig i det du har going for you - och inte din oförmåga att skaffa små fotsteg till tjocka släkten, att älska och prata brett och öppet om.  

Men vad hindrar mig? Kanske att jag inte vill att någon ska tycka synd om mig.
Att dom tittar på mig med pitty-eyes och ser mig som ett stort sand-ur vars innehåll snart runnit klart.
Eller kanske jag inget säger för om jag gör det så öppnas jättevattenkranen och ingen kan stänga av mig.

Lika bra bré på leendet och bemöta farbror på den nivå han befinner sig, tänker jag.

Säger inte att alla har det såhär. Jag har det såhär.
Bitvis och bitvis inte.
Mina vänner tillexempel - dem är av den bästa sort.
Dem vet hur mycket jag älskar kids. Deras kids. Dem vet att jag av kärlek tittar på deras småliv och inte av bitter avvundsjuka.
Att jag är lycklig å deras vägnar. Att jag vill dom allt gott. Dem vet att jag längtar. Dem står ut med min längtan utan att för den sakens skull inte skylta med sin egen lycka över att ha lyckats. Det är jag himla glad för.

Jag ska nog börja säga som det är när jag blir nypen i kinden nästa gång. När snus-smaken från fingrarna nästan sätter sig i MITT tandkött. Jag ska nog bara svara:

- "Ja du, när jag hittat en partner som jag känner är rätt så ska jag se fall äggstockarna plockat fram virkningen eller ej. Så får vi se vad det blir av det hela!"

Och ge min farbror en kram - för han vet ju inte bättre om vad jag tampas med.

Yours forever.