pratbubblan.blogg.se

2016-01-18
23:05:07

Fly me to the moon. Let me be quite Frank(ly) with you. My friends. My everything.

 

 

 

 

 

Jag sitter i min gröna soffa i min alldeles egna lägenhet på Fuerteventura just nu. Tanken är svindlande. Omöjlig att ta sig till nästan. Hur hamnade jag här. Vilka var de bidragande faktorerna som fick mig att bryta vardagspulsen och göra något helt nytt. Något jag aldrig tidigare har gjort. Vad hände egentligen.

Jag tror att anledningen till varför jag ställer dessa frågorna till mig själv är för sökandet på svaret , kan också hjälpa mig förstå vad jag behöver när jag lämnar hela den har fantasifyllda upplevelsen.

 

Det är en oktobernatt. Månen ska förvandlas till att bli en stor röd badboll och varenda nattuggla ska trycka näsan mot fönsterrutan för att bevittna månens förvandling. Själv stod jag klockan fem på morgonen och lipade medans jag glodde ut i mörkret. Visst hängde den där. Månen. Röd. Som näsan jag just nu är bärare till. Månen liknade Mars denna natt. Planeten Mars. Jag grät för jag var så förbannat trött. Trött på mig själv. Trött på mina egna tankar. Mitt egna velande. Jag visste att jag behövde ett break. Ett break från jobb, bilfärder, timmar i telefonens bländande led-ljus. Ett slut på stressandet. Stressandet som pågick likaväl i den egna bilen som på jobbet. Det ständigt dåliga samvetet tog kol på mig.

 

Att ta ett beslut. Att bestämma sig. Att sluta komma med undanflykter för att faktiskt ta tag i sin uppkomna situation – är något av det svåraste jag har behövt göra. Jag stod där. Stirrade på månen samtidigt som tårarna bildade en mindre flod på mina kinder, för att droppa ner från hakan och rätt ner på köksgolvet. - Det räcker nu Sara, fick jag säga till mig själv. Det räcker med tycka-synd:andet. Bara gör det. Samma kraften som behövs för att lämna in ledighetsansökan och bara gör det!

Samtidigt som jag stod där och peppade mig själv ända fram tills det var dags att styra min lilla svarta pärla till jobbet – så försvann den röda färgen på månen mer och mer. Den hade genomgått en förvandling mitt framför hela planeten Tellus invånares ögon. Skulle jag också förvandlas. Bli lite tuffare. Bli lite jävare. Bli lite mindre kass på att rå om mina egna behov. Ja. Det skulle jag. Den natten var det månen som blev min styrka. Att kan den skifta färg och storlek under en natt – så kan jag!

 

Symboliken var omöjlig att motstå.

 

Det är lätt för vissa. Att bara packa sin väska och söka äventyr i andra länder. Avbryta det som annars är en vardag för dom. För min egen del så handlade om att satsa alla mina sparade semesterdagar. Alla mina inarbetade timmar och satsa på att lyckas skramla ihop den budgeten som en två månader lång semester skulle kräva. Där mer än hälften av tiden skulle spenderas utomlands. Jag gick all in.

 

Jag lyckades bra. Mina chefer hejade på mig. Mina kolleger. Min familj och alla mina vänner. Det var en självklarhet för dom att jag skulle åka. Jag la mitt skrivande som en grundanledning till varför jag skulle fara iväg. Men in real life -så åkte jag helt och hållet för att komma ifrån allt. Jag tror inte jag ljög för mina nära och kära när jag sa att jag åkte för att skriva – jag tror att jag ville tro på det och att det är först nu som jag faktiskt kan inse. Inse att jag bara behövde komma ifrån allt. Allt är ett stort ord. Nej förlåt! Det är ett jävla stort ord. Allt skulle till exempel innebära att jag skulle vilja komma ifrån hjärtliga gapskratt på jobbet som jag delar med både mina kolleger och våra unga och modiga flickor. Allt skulle innebära att jag skulle vilja komma undan mammas ömma hand när jag kryper upp i hennes famn. Allt skulle betyda att jag skulle vilja komma undan långa kafferep hemma hos mina vänner. Det skulle .betyda att jag skulle vilja slippa se havet slå mot klipporna i Karlshamn. But thats not it. Nej nej.

Jag ville inte komma undan mina stunder där tårarna sprutar av glädje. Där jag värms upp av ömsinta gester eller blir på djupet omhändertagen av mina vänner. Allt är ett för stort ord att dra till med.

 

Så mer korrekt nu - jag ville komma ifrån rytmen.

 

Rytmen gick alldeles för snabbt. Alldeles för snabbt. Jag kunde inte finna mig i stunderna utan mitt huvud var hela tiden på väg någonstans. När första kaffekoppen var upphälld och bästa vännen hade inlett sin första mening så hade jag redan stakat ut nästa tur. Vart jag skulle köra. Vem jag skulle hälsa på. Och hur jag skulle minska på mitt dåliga samvete – genom att hälsa på någon jag ansåg mig träffa på tok för sällan. Kruxet var, att det blev aldrig mindre. Det dåliga samvetet. Jag sa aldrig till mig själv att jag räckte precis som jag var. Det är detta som är tricket. Fyller du aldrig på bägaren med guld så är du snart helt dränerad. Du vet bägaren! Den som sitter innanför västen. Ungefär där. Mitt på hjärtat. Tänk dig. En bägare som du måste fylla på. Ingen annan kan göra det. Bara du själv. När någon sa ”Tack Sara, tack för att du finns här för mig” – så viftade jag bort det. Med alla kroppsliga utväxter. Armar. Ben. Fingrar och tår. Man kan säga att jag spillde ut allt det som skulle hällas ner i bägaren. Det är amazing hur det där fungerar egentligen. Hur man gör allt vad man kan för att visa att man älskar och bryr sig om någon – men samtidigt är jävligt kass på att rå om sig själv. Det räcker liksom med att säga det till sig själv. ”Bra där Sara. Bra att du finns för andra och att du blir uppskattad för det. Du är fantastisk. Som vän. Kollega eller dotter.” Men så glömmer man. Man hastar på satan. Man passerar exit-skylten till hemstaden lika många gånger som man byter ut sina slitna underkläder. Hjärnan går på högvarv.

 

På jobbet. Mitt jobb. Så krävs det att du är fokuserad. Engagerad. Lyhörd. Ödmjuk. Och kanske framför allt – utvilad när du påbörjar din arbetsvecka. För att kunna vara där och då och inte sitta och längta tills du ska få gå och lägga dig.

Och gör man då som jag har gjort. Spiller hela skitenmed flytande guld utanför och bägaren gapar tom – ja då orkar du inte vara alla dom sakerna som mitt jobb kräver.

Desamma gäller på jobbet. Så länge kollegan öser tacksamma meningsbyggnader åt ditt håll, chefen ger positiv feedback och ungdomarna kramar dej godnatt trotts att ni tjafsat hela dagen – och du inte kan höra det som sägs och uppmärksamma energin du lägger för att sedan omvandla det till guld att hälla in din bägare – ja då är du körd min vän. Körd.

 

När du är körd. I botten. Och din självbevarelsedrift måste kicka in så handlar vi på olika sätt. Vi väljer själva hur. Så klart beroende på hur pass djupt nere i skosulorna vi är. Är vi under marken fullständigt så räcker det kanske inte att skriva under en ledighetsansökan och tömma sparkontot. Då kanske en sjukskrivning är den bättre och ibland den enda lösningen. Men är du så pass körd så att dojjorna fotfarande ha någorlunda bra fotfäste mot asfalten – så kan man fatta pennan och printa in sextiodagars ledighet och med hjärtat i halsgropen lämna in den till din chef.

 

Men när självbevarelsedriften tagit över och du har valt din handling så ska man sakta tillbaka. Den där tillbaka-vägen är gropig minsann. Först ska man landa i sitt beslut. Acceptera att det är gjort. Inte klandra sig själv. Inte döma sig mera. Men man gör det. För man är ju van vid att alltid ligga på topp. Men det är vi själva som dömer. Inte vännerna. Eller kollegorna. Dom tycker ju att man gjort något riktigt bra. För man har påbörjat en snirklig och lång väg tillbaka. Trotts att man i början befinner sig i en djävulsk uppförsbacke. Dom är glada att se att man noterat vad som behövs för att man ska kunna bli sig själv lite mer lik igen. Sakta går det i början. Man sover en massa. Kudden har dregelfläckar och täcket är söndersnurrat av mardrömmar och svettstänk syns på lakanet. När du vaknar kommer ångesten krypandes och man vet inte hur dagarna plötsligt ska fyllas. Dagarna känns plötsligt oändligt långa och panikfyllda i brist på saker att ägna dom till.

Här sa faktiskt en förre detta chef till mig något jäkla klokt. Hon sa att dagarna måste fyllas med något roligt emellanåt. Fastän du är sjukskriven och hemma för att vila upp dej – så kan en utekväll med vännerna vara det enda rätta. Tanken att stå med ett glas vitt på puben klockan 02.00 när du är best-caller of the week hos Försäkringskassan – är svår att parera. Men faktum är att när du samlat ihop energin till att faktiskt göra just precis detta – så bör man nog fatta finglaset och lämna den utnötta bädden.

 

Nu ska backen jämnas ut lite och en raksträcka närmar sig. Tempot ökar sakta men säkert och plötsligt kan du kolla dej i spegeln och känna igen ansiktet som reflekteras där mitt emot dig. Nämen titta. Där är de stora och fina ögonen igen. Du avskyr dina svarta påsar under ögonen lite mindre. För var dag.

Promenadskorna åker på. Du behöver komma ut nu. Känna luften. Som du kan dra in i dina lungor som så länge kippat efter att få frisk sådan. Du fyller dom likt en väderballong och du känner hur stegen blir lättare. Men fan vad du har fått slita med dina tankar, krafterna i benen och stegen för att komma till denna punkt.

Men när den infinner sig så är den mer än ljuvlig. Den är utsökt. Unik och spännande.

 

Ibland tar det evigheter att komma till raksträckan. Ibland infinner den sig ganska så snabbt. Som i mitt fall. Jag hade tur. Jag handlade i rättans tid denna gången och kom snabbt på fötterna efter jag landat här på Fuertventura. Jag fick världens smäll i ansiktet när jag kom in på mitt hotellrum. Jag trädde på mig en klänning och ställde mig framför spegeln. Jag avskydde det jag såg. En trött, orkeslös, förvirrad och förstorad version av mig själv.

En Sara jag inte sett på länge. Den Sara som brukade vara hyfsat duktig på att ta hand om sig själv och bära sitt smälta guld till sin bägare – hade försvunnit. Framför mig stod en Sara som föraktade allt som spegeln hade att uppvisa. Och vems fel var det? Jo mitt egna.

Detta insåg jag i samma ögonblick som bästaste bästaste Ann, noterade min totala stressutsöndring och fick fånga mig gång på gång. Hon höll koll på varje, varje VARJE gång som mitt hattande med olika småbestyr höll på att skena i väg. Hon sa åt mig. I bland fick hon stoppa mig bokstavligen. Hon höll min hand, nästan bildligt talat för att få mig att pausa. Pausa. Coola ner. Lugna ner mig. Vad man nu kan kalla det när man lämna mindre viktiga saker åt sidan för att ta hand om det viktigaste först. Sig själv.

 

Hennes ovärderliga sätt att få mig att minska hetsen som utspelade sig i mitt huvud är den stora anledningen till varför jag vunnit över mitt självförakt. Jag fick energin tillbaka snabbt och jag har nu ägnat tre veckor åt att hela tiden röra på mig i någon form. Turerna längs havet och den utstakade strandpromenaden har avlöst varandra. I början fick jag flåsa sönder Anns nacke för att orka. Idag joggade jag den största biten på egen hand. Att hela kroppen bombaderats med D-vitamin har också gjort sitt. Att se ansiktet skifta från den bleka och nästintill genomskinliga nyansen som prydde det innan – till en mer färgad av solen-färg gör att spegeln snart går sönder av narcissism. Jag tycker att jag är söt igen. Jag ler när jag speglar mig och smäcker på mascaran innan vi går ut på kvällen för att dela några glas vitt tillsammans.

 

Nu är jag här själv och ett nytt kapitel på resan har inletts. Att vara helt själv och fortfarande hålla sinnet igång och låta adrenalinet pumpa efter en tur längs havet – kräver vilja. En vilja jag ämmar att hålla kvar vid. När vågorna möter klipporna – brukar jag tänka ”när viljan möter orken”. Det blir liksom en jävla smäll. Om det blåser lite. Skvätter upp liksom. Och det gäller att hitta balansen. Så att hav och klippor kan förbli vänner. Att viljan och orken håller sams. En tanke. Som poppat upp under svettiga episoder här ute på en ö mitt i Atlanten.

 

Min resa hit är... fylld med galna upptåg redan. Upptåg som jag spritter av inspiration att kunna printa ner nu. Men först tyckte jag det var oerhört viktigt att poängtera att beslutet att ta sig hit var kantrat av många ledsna stunder, tveksamma beslut och flera människor som hjälpt till för att göra det möjligt.

Så tack alla Ni. Men också tack till mig själv – för det var trotts allt jag som tog tag i saken tillsist. Den där dagen som följde. Natten efter att Månen varit röd och gigantisk på vår natthimmel.

 

 

 

 

 

 

Kommentar:
2016-01-19 @ 05:54:19
#1: Anonym

Ja så är det Sara. Bra skrivet som vanligt 😀 kramar från mamma som älskar dig till månen och tillbaka igen. I all oenighet

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: