pratbubblan.blogg.se

 

 

Dubbelmoralens drottning nummer ett här. Hon som gnäller på singellivet men avspisar den enda killen inom räckhåll. Hon som skryter över sina dagliga träningspass, men slukar halva Malaccos utbud på en kväll. Hon som säger att hon avskyr köttmarknaden, både den som Scan och singelvärlden har i sitt sköte. Men som slafsar i sig revben och går på svettigt dansgolv, allt under en och samma kväll.

För att nämna några av de dubbelparkeringar som löper i kommande meningsbyggnader.

 

Längesen jag fann inspirationen att sätta mig i lugn och ro och låta fingrarna dansa över tangentbordet. Men nu äntligen.

 

Det var gårdagens händelseförlopp som försatte min hjärna i ord-trans. Hade bestämt mig för att verkligen sitta och parad kolla på Vänner-serien hela dagen lång. Episod efter episod skulle jag låta mina skrattmuskler tillfredsställas i soffans mjuka dynor.

 

Tuggade baby-back ribs doppade i mustig sås. Såg ut som ett vilddjur i ansiktet efteråt och toppade hela kalaset med en gottepåse, vars storlek ej var av måttet Lagom. Jag hade streckkollat mig ända fram till avsnittet där Ross och Rachel ska ta en ”paus”. Ni vet det berömda avsnittet som delade tv-publiken i två läger från -97 till -04.

Ända fram till det avsnittet var jag övertygad om att jag skulle hinna med att gluffa i mig Pringles-burken, innan rond tre i alla tiders bästa tv-show var slut.

 

Men något hände mellan tandpetandet jag sysselsatte mig med, efter krängt marinerat kött – och streamandet av nästa avsnitt. Ett erbjudande om att komma ner till Tingsryd och följa med ut på något man kallar TGT, trillade in i min mobil. Väninnan of all times undrade om jag inte skulle komma ner. Jag granskade meddelandet. Reste mig från de nersjunkna soffdynorna och gick bort till spegeln. Granskade min egen spegelbild. Det satt fortfarande lite marinad i mungipan. Jag gnuggade bort det. Tittade lite till på mig själv i spegeln. Insåg att jag stod med pyjamasen på kl 21.20 en lördagskväll och hade redan tömt halva godisavdelningen inne på Coop. Insåg att det var längesen denna kroppshyddan som jag tränar intensivt dagligen under mina veckoledigheter, inte sett ett folkhav efter klockan tolv en helg, på minst ett halvår. Impulsiviteten tog över. Vad hade jag att förlora? Inget. Ross och Rachel skulle ju ändå ta en ”paus”. Så jag kunde lika gärna göra detsamma från tv:n och köra ner till väninnan och låta mig frälsas av hennes hembygds stora snackis-event.

 

Det ösregnade igår. Rejält. Min bil immade igen och jag svor tjugo ramsor i kvarten på väg ner till Tingsryd. Väninnan sa att jag skulle plocka ut 150 kr i byns bankautomat så jag kunde betala entrén. Entrén?, tänkte jag. Jag trodde det var nått partytält med serveringstillstånd jag skulle till. Ett sånt som säljer antingen en halv balja cider för 20 kronor eller en hel balja öl för 120 kr. Ett sånt tält. Sedan skulle jag styra nosen på Svarta Pärlan till lokala ishallen.

Okey, lets do it! fick jag ju tänka. Hade ju övergett rutbyxan och Snoopy t-shirten för just detta. Lika bra gå all-in.

 

Jag hittade bankomaten utan problem. Tog ut mina etthundrafemtio-kronor och slog in ”Ishallen, Tingsryd” på GPS:en. Inga träffar. Jag suckade högt och stampade otåligt med fötterna i golvet, då tålmodighets-blåsan gjorde sig påmind. Höjde blicken och såg några ovanligt välklädda killar. De plockade ut pengar ur samma bankomat som precis hade rånat mig på mina sista kronor.

Jag hade börjat ana ugglor i mossen. Jag hade klätt mig mer efter väder än sammanhang. Regn och blåsjackan framför högklackat och kroppsdekorer. Jag frågade dom om de skulle till ishallen. Dom nickade och lät mig följa efter dom. Här nånstans under leken Följa John, insåg jag att jag var felklädd. Jag insåg att sammanhanget jag skulle infinna mig i alldeles strax, skulle få mig att vilja transportera mig tillbaka till sex galna vänner på tv-skärmen. Tillbaka till sega kolor och skafferi-frosseri.

 

Väninna-bästisen mötte upp. Jag hade frågat henne om dress-code varpå något uppklätt absolut inte var nödvändigt. Jag hade mina nyinköpta slappe byxor på. Svarta. Som gjorda för att cirkulera runt inne i ett öltält med. Men detta var inte ett öltält. Det var HELA ishallen. En hel ishall med långbord för flera hundra, en bar och med ett discogolv mitt i sig. Ett golv som sats ihop med eltejp och spånskivor från Bauhaus. Jag hade föreställt helt fel. Jag sorterade snabbt ut bilderna jag hade målat upp inne i hjärnan och fick byta ut dom, snabbare än Martin Timell hade tejpat ihop de där golvplattorna. Första halvtimman kände jag mig ordentligt obekväm. Varför övergav jag Chandlers kvicka tunga hemma i soffan. Och varför i helvete avslutade jag inte godisberget. Hellre illamående än malplacerad. Jag ångrade mig en stund. Speciellt när jag armbågades runt på dansgolvet av två meter långa isprinsessor som hade klänningar av senaste modell. Klackskor höga som hus och urringningar i ryggslutet, som avslutades precis i rättans tid, innan skinkorna skulle dela sig. Mitt analytiska öga sveptes över dansgolvet. Vilka var dessa? Var kom de ifrån? Varför dansade de som om det vore sista gången?

 

 

Ni vet kosläpp. Det som såhär års lockar entusiaster landet om. Man åker till en hage nånstans i närheten av sitt hem. Vecklar upp den avdammade fikakorgen och öppnar kaffetermosen. Tar på sig solglasögonen och lutar sig tillbaka för att observera spektaklet. Kor som stått inne i sina ladugårdar hela hösten och vintern ska nu få hoppa loss i en hage. Och hoppar gör de. Med en sån glädje och livsanda att det får varenda hår att resa sig av förtjusning.

- ”Titta så glada!” - ”Nu är våren här!” - ”Ett sant tecken.” - ”Kolla Rosas skutt!” - ”Lika bra varje år. ”

 

Jag står nu på ett dränkt dansgolv i Tingsryds Ishall. Klockan är strax innan elva en lördagskväll den 25 april. Jag ser människor som tagit sig ut ur sina hem. Klätt upp sig från topp till tå. Ordnat och donat i flera timmar för att slutligen släppas lösa – på ett dansgolv de saknat under två årstider. Jag får en knuff. Vänder mig om. Ser en kvinna i sextioårsåldern svänga sina armar i luften med en sådan precision till basen i musiken att jag går från mina hackande dansrörelse till total paralysering. Jag bara glor. Glor och ler mitt bredaste flin. Vilken kvinna. Så lycklig i hela ansiktet. Och hela vägen ut i fingerspetsarna. Som om hon väntat på denna kvällen hela sitt liv. Jag vill verkligen inte jämföra populationen i Tingsryd med ett kreatur som stått i en kiss – och bajs doftande ladugård under årets mörkare halvlek. Det är inte min poäng.

Men kanske min poäng är att vi människor här i Norden … lever i mörker från oktober till mars och bara väntar. Väntar på våren och ljuset. Sen en dag. Kanske dagen för Tingsryds årliga Ishallsfest. Släpps vi lösa. Vi spritter med båda våra ben och armar. Tok-lyckliga över att nu. Nu är det banne mig vår! Ljus. Värme. Fest. Gemenskap. Gemenskap utan jultomten som lockelse och kvällens huvudattraktion. Gemenskap utan större krav. Där allt som krävs är ett dansgolv, tonerna av ABBA, en röd, blå och gul discolampa som sveper över lokalen.

 

Musiken som hjälper kreatu..jag menar människorna inne i ishallen att slappna av – är allt från Hasse Anderssons melodi-hit, till Petters Såklart! Inte ens Mix Megapols helgredaktion hade kunnat parera en sådan blandning av musik. Credd till DJ-båset som satte fart på klövarna... förlåt jag menade klackskorna.. I mitt fall Conversen.

 

Jag fylls på av avslappningshormonet. Jag har gått från stel pinne till en gummiboll med spasmer i varenda kroppslig utväxt. Mina armar åker i taket och benen stampar takten. Ögonen kollar efter armbågar att ducka för. För det går vilt till. Såg minst ett tiotal som trillade på det dyngsura golvet. En tjej trillade men lyckades balansera upp överkroppen innan det landade i en pöl av cider, öl och svett. Oturligt nog for huvudet på henne rakt in i skrevet på en minst sagt förvånad kille. En kille som kollade ner mot sina jeansklädda ben och betraktade den märkliga, snabbt uppkomna och genanta situationen. Min väninna och jag hann inte ens hjälpa de stackarna upp. De for som laxar i stim, från liggandes i vätskepölar till raka i ryggen som en fura- läge.

 

Mitt i allt kom en skäggig kille med en ”jag vill ha dej”-blick. Med ett tunnelseende som fick mina varningsklockor att ringa. O`boy. Jag vill inte du ska kladda ner det enda plagg som min garderob tillåter att jag tar på mig under offentliga sammanhang, med dina händer som säkerligen inte skiner av Dove-tvål. Hinner jag tänka. Jag ålade just då omkring i min tajta, vita och axellösa tröja som på riktigt är det vassaste jag äger. Jag förstod att om jag fortsatte med detta skulle han definitivt inte låta mig vara ifred. Eftersom jag tänker att jag har samma dancing-skills som Joey i Vänner-serien, så tänkte jag att han väldigt snabbt skulle lämna mig ifred. Men han envisades. Tryckte sig nära och kladdade med sina händer runt min midja. Jag försökte avvisa honom på ett schysst sätt först. Vifta med pekfingret och skaka på huvudet. Något han tolkade som – kom och ta mig! Ulf Lundell pumpades ut genom Ishallens musikanläggning. Hans OH-la-la Jag vill ha dej , underlättade inte mina försök att ignorera bort skäggiga mannen. Varenda synaps i hjärnan samlade nu upp till ett högljutt ”Fuck off”. Precis innan det skulle fyras av, fann killen med tunnelblicken sin förmåga att förstå en avvisande fingersvepning.

 

Svetten lackades i armhålorna och långt innan hallen hade fått sin sista skandal avverkad, satt jag i bilen på väg hem. Jag hade gått ut. För första gången på freaking evigheter. Nykter. Dansat. Skrattat. Svettats. Och fått sista kronan av förra lönen att spenderas på TGT -Tingsryds Galnaste Toksläpp!

Jag var nöjd när jag satt där bakom ratten och växlade mellan helljus och halvljus. Inte bara för att jag lämnat snuttefilten, Vänner-serien och nu var på väg tillbaka hem till den klockan ett på natten – men också för att bilen nu hade fått ”Front”-knappen intryckt och inte längre immade igen. Jag kan väl säga såhär – att jag nu förstår varför vi människor som levt i mörker, kyla och i ljuset av adventsljusstakar i ett halvår – också gör glädjeskutt såhär års. För vi har längtat! Och nu är längtan äntligen över.

Välkommen Våren 2015.