pratbubblan.blogg.se

2014-12-09
21:54:00

Prinsar och prinsessor - en förlegad teori eller en berättigad dröm?

 
 
Ett tidsfördriv en tisdagskväll när snoret sprutar ut ur näsborrarna. När jag stannat hemma från jobbet för att sova ikapp förlorad sömn och skaka av mig febertoppen som härjade i natt. Lyckats med sömnbiten under eftermiddagen, även febern är borta men kämpar fortfarande med nysningar som överröstar mina tusentals tankar. Ville ha lite kul nu när allt ändå känns blött, snorigt och mörkt här hemma. Innan jobbet tar fart imorgon.
Min vise mentor liknar mitt skrivande med mindfullness - och det är väl något bra att ägna kvällen åt - innan jobb som sagt. And so I did. Och nu är jag laddad inför en förkortad arbetsvecka på finaste Svanis. Här lyder texten som fick mig att hosta och skratta på samma gång. Behold! Ta mig med en nya salt...!
 
PRINSAR & PRINSESSOR
 
Som små knottar växer vi upp med berättelser om kärlek. Den sanna, sköna och orubbliga.
Berättelser om stormiga förutsättningar, hopplösa händelser och onda makter som ska besegra kärleken.
Men som ändå inte lyckas besegras. Kärleken vinner. Och görs även så med bravur.
In stormar prinsen med ditt hjärta i sin knutna näve. Kanske väcker Dej med en öm kyss av ren kärlek för Dej och endast dej.
Han hittar vägen fram oavsett vinden som viner, grenar som piskar honom i ansiktet, snö som bränner mot hans hud och eld som brinner i hans kläder. Men fram kommer han. Precis i tid innan döden tagit över den illa sargade prinsessans kropp.
 
Ja. Så slutar kärlekssagorna. Prinsessan är sällan den som väcker prinsen från hans allt för tidiga död. Om inte i Skönheten och Odjuret. Där är det Belle som vaknar ur sitt dimmiga sinne och kysser tillbaka prinsen och alla hans plötsligt så goda vänner. Alla dessa love-stories som präglar vårt unga liv. Ända upp i vuxen ålder har vi fortfarande en förtröstan att det rätta slutet ska infinna sig innan Bingolotto, ärtsoppa på burk och då efterätt på fredagar ska bli en höjdpunkt på ålderdomshemmet. Det är något skrattretande över det hela. Något irriterande och tramsigt. Samtidigt något drömskt och vackert. 
 
Så vad vinner när man sitter och saknar ihjäl sig. Såklart tanken på att det kan ju ändå sluta som i Snövit. Fast utan glaskistan, dvärgarna och trettio olika djur som omger den. Ja, det är hoppet som aldrig överger. Jag tror att det är den typ av sagoslut som ändå gör att man sitter klistrad vid tanken: att kanske....
Jag har inget emot det. Jag drömmer gärna, ofta och länge till.
Dock lite mer verklighetsförankrat.
 
Kanske i form av ett mail. Ett snabbmeddelande via facebook. Ett sms. Snigelposten i det mest unika slag. 
Kanske i form av ett knackelibank på dörren när jag ser som mest harmonisk ut. Så öppnar jag. Iklädd min mjukaste klädsel, utan smink men ändå hot as hell itself. Kanske. Man vet aldrig. What if - är en konstant påminnelse om att allt är möjligt.
 
Drömmar är till för att drömmas. Inget annat. Om någon sa att jag skulle vakna upp ur min koma och sluta låtsas att det där är bara vilda fantasier - skulle jag bara fnysa och be dom dra kappan över huvudet och kliva in i någon annans drömvärld och försöka fördärva den. För min är untouchable. 
 
Skrattar gör jag som bäst när jag får skriva mina egna och djupaste tankar. Dom snevridna och twistade funderingarna om den sanna kärleken. Den som ska svepa mig över jordens alla hörn och få mig att landa mjukt på ett fält av vårblommor. Glad ska jag vara den dag det sker. Glad över att jag vågade tro på sago slutet - trotts att jag har erfarenheter som tyder på att det påhittade slutet är just precis det - påhittat.
Men det är mitt påhittade slut. Inte ditt. Utan mitt. Min dröm. Min fantasi. Mitt hopp.
 
Så vad gör prinsessorna under tiden dom väntar på sin prins. Förutom snövit då. Som bakade pajer och sjöng skönsånger tillsammans med skogens alla varelser? Dom kanske skrev brev. Dom kanske jobbade och slet. Dom kanske gick långpromenader längs havet. Dom kanske red hem till sina vänner och pratade sönder sina drömmar om prinsen. Dom kanske reste nånstans för finna ro i sinnet tills den dag då det lät *knack-knack* på den stora träporten till deras slott?
Vad dom än gjorde så stod dom ut. Även om någon elak svart och mörk makt ville ha ihjäl dom.
 
Nu är ju inte jag omgiven av någon elak svart skugga som vill ta slut på mig. Snarare tvärtom. Men jag står ändå ut. Med saknad, längtan och håller hoppet uppe. Att en dag så plingar det i telefonen, eller lyser rött på meddelande boxen på datorn. Eller ligger post i brevlådan. Eller ett ljud som låter som en knakning på ytterdörren.
 
Det är nu jag skriker till mig själv: WAKE THE FUCK UP SARA!
Sens när blev det okey att tjugohundrafjorton lägga allt ansvar i prinsens knä? Det är tiden då prinsessor ska känns sig lika modiga som prinsar. Våga stå på sig och själva blotta sina känslor. Inte vänta in i det sista. När vårdbiträdet riskerar att bli den enda som faktiskt knackar på din dörr! Vara lite jävla cool och själv säga vad som döljs i hjärtat. Stå på sig och bryta tradtionella synen av "hur det ska gå till". 
Men så hur vågar man det? Blotta sina känslor!? Säga att "HEY there prince of my deepest dreams - Im toatally and barnsligt in love with you?  "
Haha I think not. Jag skulle inte våga göra det om så sju dvärgar, sjutti olika talande möbler och skogens alla kreatur stod bakom mig. Jag gör bara inte det. Jag är prinsessan som gömmer mig på en vind och lyssnar på Ron Pope och hoppas på ett sagoslut.
Och vem säger att prinsen i vår nutid ens har möjlighet att ta sig hit? Han kanske sitter fast på motortrafikleden i en jättelik bil-kö, tröttnar och kör hem igen. Kollar sin facebook och konstaterar att prinsessan skrivit ett blogg-inlägg om prinsar och tänker: "WOHW - THAT BITCH IS CRAZY!"
Hahahaha
Men jag vet också, att under mina tjugonio år så har prinsen bytts ut flera gånger. Den jag ville skulle knacka igår är inte samma som idag. Alltså inte samma imorgon. Kanske. Vilket ger mig en viss förtröstan att jag inte kommer bli bitter och tom på hopp. 
Nejra. Jag finner alltid nya prinsar att hänga upp mig på. Kommer inte den ena så kommer den andra. Med sitt svärd och capé.
 
Svärd och capé ? Really? Nej jag vet väl att det snarare handlar om en ICA -kasse med mat och en billig flaska rött från systemet. Eller nåt. Men kommer det gör han. Sanna mina sago-ord.
 
To be continue. . .
 
& nu lite One Grain of Sand med Mr. Pope. :)
 
 
Kommentar:
2014-12-09 @ 22:09:42
#1: mammiz

Lilla sessan ! Det är klart att han kommer :)

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: